Plötsligt tändes en spotlight på mig och jag insåg att det var showtime. ”All this time I’ve been afraid, all this time I’ve been hiding from myself. But now that I’ve been without you...” Jag sjöng hela första versen rakt igenom men när jag kom till refrängen hörde jag en annan stämma till min röst och insåg att den som satt bredvid mig sjöng med mig och lät otroligt lik- nej det kunde inte vara han. 

När jag kommit mot slutet på låten insåg jag att det var exakt såhär Justin hade låtit när han sjöng den kvällen innan på skype. Jag släppte det en stund för att koncentrera mig på låten för att min höga slutton skulle komma vilken stund som helst nu. ”...You are all I’ve been waiting for, aaall thiiis...” Nu kommer den. ”tiiiiiiime!”

En person började klappa, en till, en till, och en person ställde sig upp, och så en till, en till, en till... Snart stod hela aulan upp och applåderade och jublade - för mig. 

Spotlighten släcktes men jublet ljöd fortfarande.

”Fantastiskt.” Jag hoppade till av hur nära personen som sagt det stod och tog ett steg åt sidan men kände snart ett par starka armar fånga upp mig när jag snubblade över en sladd. ”Skönt att du fortfarande är du.” Omöjligt. Det kan inte vara han, jag måste drömma. ”Babe, säg något för annars kan man tro att du inte lever. Lever du?”
”Ehm, vet inte riktigt.” mumlade jag och försökte fatta vad som hände. Men det gick inte så bra.
”Kom.” sade han och tog min hand och drog mig av scenen.
”Jag måste typ drömma eller något för det är omöjligt att du faktiskt skulle kunna befinna dig här.” viskade jag, mest för mig själv, men han hörde det och skrattade samtidigt som han drog mig mot en av lougerna bakom scenen. Det fanns ett fönster där inne, så det blev ljusare så att jag kunde lättare urskilja hans konturer. Håret avslöjade honom. 

Han vände sig om och såg på mig med de bekanta, chokladbruna ögonen och med ett brett flin på sina läppar.
”Hej Little Y.” mumlade han och drog undan en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och fäste den bakom örat.
”Du skulle inte komma förrän i övermorgon! Det är omöjligt! Jag måste ju drömma, det finns ingen annan förklaring!” for det ur mig och han bara skakade på huvudet och skrattade.
”Jag kan åka tillbaka om det är det du vill...”
”Är du dum eller? Nu kommer du aldrig härifrån vet du.” sade jag och drog in honom i en efterlängtad kram. ”Jag har saknat dig, Justin.” mumlade jag tyst och han drog sig ur kramen och log.
”Jag har saknat dig med, Ames.”
”Jag fattar fortfarande inte hur du kan vara här.”
”Sch, jag förklarar sedan. Nu går vi ut, jag måste härifrån innan någon upptäcker mig.” 

Han plockade fram ett par solglasögon och satte på sig dem och jag hjälpte honom med luvan. Sedan gick vi ut i korridoren och gick mot entrén. Vi var bara några meter ifrån dörren då Nicoles röst ropar mitt namn. ”För det första sjunger du som en gris som blivit knivhuggen. För det andra, vem är din töntkompis?” sade hon och nickade menande mot Justin.
”Är det den Nicole?” viskade han undrande till mig och jag nickade. ”Vet du vad? Jag tycker faktiskt synd om dig. Du trycker ner andra och förstör deras liv när det egentligen är du som förtjänar all den skiten du ger. Och vet du vad? Nu när jag säger det här kommer du bli den minst populära eleven på denna skolan. Du misshandlade Amy för ingen anledning och tror fortfarande att du är bättre än henne? Patetiskt! Grattis, du är den värsta människan i Stratford.” Jag fattade inte att han gjorde det här.
”Och du tror att du är bättre än mig och har någon rätt överhuvudtaget att säga det där till mig för att?” svarade hon kaxigt och höjde på ögonbrynen.
Många hade stannat för att se vad som hände nu och jag visste att allting skulle förstöras om Justin visade att han var han nu.
”Vi går bara, okej?” mumlade jag till Justin men han brydde sig inte.
”Ames, jag gör det här för dig. Och jag bryr mig inte om konsekvenserna.”

Jag hann inte ens reagera innan han tog av sig solglasögonen och även luvan. Alla drog efter andan och flera tjejer började tjuta.
”För att jag är jag och de flesta lyssnar på mig och ja... Du är ganska körd nu. Hej då!” Han lade armen om min rygg och jag höjde ett ögonbryn åt Nicole innan vi vände oss om och gick ut genom dörren och bort mot hans bil. När vi hade satt oss i bilen skakade jag bara på huvudet och tittade på honom.
”Fattar inte att du nyss gjorde det där...”
”Inte jag heller, men det var så värt det.”
”Berätta nu hur det är möjligt att du är här? Snälla? Jag fattar liksom inte?”
Han vred om nyckeln och startade motorn och gav mig ett snett leende innan han började köra och förklarade: ”Jag gick upp väldigt tidigt imorse och ringde Scooter och bad honom boka om min privatjet, han gjorde det, jag och mamma packade snabbt och åkte. Och Scooter ställde in intervjuer som jag skulle göra idag och imorgon. Så nu är jag här och jag är fri!”
Jag gav ifrån mig ett glädjetjut och kramade om honom igen. Äntligen kände jag mig hel igen.
Vägen hem blev full av massa prat om allt möjligt. Det som vi diskuterade mest om var om hål i ostar.

När vi kom hem stannade han utanför mitt hus och trummade lätt på ratten.
”Vill du följa med in?” frågade jag efter ett tag och han nickade med ett flin.
”Mamma är antagligen där inne också och hänger med Jessica.” Han stängde av motorn och vi hoppade ur bilen. Man kunde höra våra mammors skratt t.o.m. utanför på gatan. Vi kollade på varandra och himlade med ögonen innan vi skrattandes gick upp för trappan och klampade in genom dörren. Hela huset var julpyntat och det glittrade och hängde saker överallt.
”Vad fint ni har gjort det Jessica!” ropade Justin till mamma medan vi tog av oss ytterkläderna.
”Åh, tack Justin! Men Amy har gjort det mesta faktiskt! Tro det eller ej!” svarade hon och lade till ett skratt på slutet.
”Verkligen?” frågade han och tittade på mig och höjde ena ögonbrynet. Jag nickade och bet mig i läppen. Han nickade också och slickade sig om läpparna.
”Imponerande!” sade han sedan och flinade åt mig.
Nu skulle vara det perfekta ögonblicket insåg jag då, jag kunde inte hålla det inom mig för alltid. ”Kom.” sade jag och tog hans hand i min och tog upp honom till övervåningen som hade minst lika mycket pynt som nedervåningen. Justin hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst och det visste knappt jag heller. Men jag visste att han behövde veta.
”Vart ska vi?” frågade han nyfiket och jag flinade för mig själv.
”Du ska få se.”
Vi steg in i vardagsrummet på övervåningen och jag vände mig om för att se på honom och för att på något sätt känna en bekräftelse på att det jag kände var rätt. Jag hade kommit på mig själv flera gånger sedan Justin åkte att varje gång Jackson hade kysst mig var det något inom mig som hade skrikit att det var fel och att jag var mycket lyckligare med Justin. När Jackson gick över gränsen visste jag att det var fel, det kändes så fel, och allt jag gjorde hela tiden var att tänka att Justin var en bättre kyssare, kramare, han var snyggare, hela han var bara allmänt bättre än alla andra. Och det var bara förra veckan som fjärilar uppstod i min mage så fort jag tänkte på Justin. Det var det jag skulle ge honom nu, en bekräftelse på att jag var kär i honom på riktigt. 

Eftersom det var jag som hade pyntat det mesta i huset visste jag exakt var misteln hängde, och du fattar nog vad jag menar med det. Ja precis.
”Vad är det?” frågade han nyfiket och tog en snabb titt genom rummet innan han tittade tillbaka på mig.
”Visst sade jag igår att jag hade något till dig?”
”Ja, som inte är en sak?”
”Precis. Och jag tror jag vet bästa stället att ge den till dig.” Jag bet mig i läppen och tog hans hand igen och gick mot misteln. Som jag hade längtat efter den här stunden. Jag stannade upp och det gjorde även han, jag vände mig om så att jag stod öga mot öga med honom. ”Tror inte det riktigt finns något bättre sätt att säga det här på.” Jag bet mig i läppen ännu en gång och tittade upp på misteln, sedan tillbaka till Justins ögon och sist på hans läppar där blicken fastnade. Jag märkte att han också tittade upp och då verkade han fatta, för han sken upp som en sol och log stort innan han slickade sig om läpparna. Jag tittade snabbt upp och våra blickar möttes. Hans ansiktsuttryck var glatt men frågandes. Jag visste att han undrade om jag var seriös och säker, så jag nickade kort innan jag raderade avståndet mellan oss och pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss.

Oh yes people, I'm back on track!

Om några dagar skulle vi åka hem igen och då skulle jag äntligen få träffa henne igen. Men tänk om hon inte har saknat mig? Tänk om Jackson är där när jag kommer? Tänk om hon har bestämt sig för att inte bli tillsammans med mig? 

Jag gav ifrån mig en djup suck där jag låg i min soffa i LA och drog frustrerat händerna genom håret. Mamma kom in med två koppar te och slog sig ned bredvid mig.

”Bara några dagar kvar nu... Är du nervös?” frågade hon och gav mig en av kopparna.
”Varför skulle jag vara nervös? Jag har flugit mer än de flesta har gjort i min ålder, visst jag tycker inte om det men varför skulle jag vara nervös dagarna innan?” sade jag oförstående tillbaka och lyfte på ögonbrynen.
”Jag snackar om Amy, ditt nöt.” sade hon och tog en klunk av sitt te.
”Jaha...” mumlade jag och tittade ner i min kopp. ”Jo, det är jag antar jag.”
”Jag anade det. Har du hört något från henne på sistone?”
”Nej.”

En pinsam tystnad la sig över rummet och jag drack upp det sista av mitt te innan jag reste mig upp.

 ”Jag går och lägger mig.” sade jag tyst innan jag lämnade rummet och gick upp till mitt rum på övervåningen. 

När jag låg i sängen hörde jag mamma gå till hennes rum och snart kunde jag höra svaga snarkningar därifrån. Plötsligt började min mobil vibrera och skärmen lös upp. Men när jag plockade upp den för att se vem det var som ringde tappade jag nästan mobilen i chock. Det var Amy.
Jag tryckte på svara och lyfte mobilen mot örat. Ett tag trodde jag att hon inte var där i andra änden men plötsligt hörde jag hur hon drog efter andan, som om hon inte andats på flera minuter. 

”Ames?” sade jag lågt och bet mig i läppen.
”Justin.” andades hon tyst ut och jag kände verkligen av saknaden av henne nu. Plötsligt hörde jag hur hon började snyftade och oron steg inom mig. ”Amy, vad har hänt?”
”Den äckliga skit, idioten använde mig. Det enda han har brytt sig om hela terminen är att få mig i sängen. Jag trodde att han var min sketans vän och så får jag höra det här. Jus, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte prata med mamma om det och jag har ingen annan här. Jag är rädd.” Det sista kom ut som en viskning och det högg till i magen på mig av att höra att hon var sårad.
”Babe, han är ett as. Allting kommer bli bra, okej?” Skit, varför sade jag babe för? Nu kommer hon säkert tro att jag är som honom.
”Men tänk om det inte blir det. Tänk om Jackson lyckas komma åt mig och skada mig igen? Tänk om mamma får reda på det och kastar ut mig?”
”Amy, hör du dig själv? Du tänker för mycket gumman, inget kommer hända, okej?” Jag hade anat att det var Jackson hon snackade om eftersom hon inte hade nämnt honom bland de som hon kunde vända sig till. Men Amy oroade sig för mycket, inget skull hända henne. Hennes mamma är en bra kvinna, hon skulle aldrig kastat ut henne. Och Jackson kommer inte att komma åt henne heller, inte så länge jag finns till i alla fall. ”Jag kommer hem om tre dagar, Little Y. Jag lovar att ta hand om dig då. Jag lovar.”
”Jag saknar dig.” hörde jag henne viska i andra änden och jag tittade upp i taket.
”Jag saknar dig med Ames.” viskade jag tillbaka.
”Föresten så har jag någonting till dig när du kommer hem igen.” mumlade hon och jag rynkade pannan. Vad hade hon till mig?
”Har du?” frågade jag förvånat och jag hörde hur hon fnissade till. Åh vad jag saknade henne.
”Mhm, men du får inte veta vad det är. Jag kan ge dig en ledtråd dock...” sade hon med en viss retlighet i rösten.
”Jaha?”
”Det är ingen sak.”
Jag fattade inte ett skit, men jag var glad att jag hade fått henne på andra tankar i alla fall.
”Det är föresten klart att vi firar jul här nu. Pappa och Nolan kommer hit! Och jag tror att mamma har pratat med Pattie också så ni ska fira med oss också!”
Glädjen inom mig växte. Jag skulle få fira jul med henne. Jag skulle få vara med henne. Och hennes familj. Och mamma.
”Det blir kanon! Ska bli kul att få träffa Nolan och din pappa!”
Hon skrattade tyst innan hon tystnade igen.
”Jag vill inte gå till skolan imorgon. Vi ska spela upp våra låtar och Jackson skulle spelat med mig men det går ju inte nu. Jag kan inte gå dit. Det går bara inte.”
”Du klarar det. Du är stark. Och du är duktig. Du kan ju kära acapella annars?”
”Jag vet inte...”
”Jag vet! Skicka texten och ackorden till mig så övar vi nu. Ring mig på skype så kör vi, okej?”
”Den är inte ens bra men okej, vi gör så!” hon skrattade nervöst och lade sedan på.

Snart hörde jag hur det ringde på skype och jag svarade snabbt och log stort när jag såg hennes änglalika ansikte dyka upp på skärmen. Hon skickade texten och ackorden till låten och jag plockade fram min gitarr och började plinka så som jag trodde att den gick.

”Slå mer på strängarna, och tre gånger per ackord.”
”Yes ma’am.” sade jag med ett flin och gjorde som hon sagt. Hon började nynna och jag lyssnade noga för förstå mer hur låten gick. 

Efter ett tag lyckades jag spela igenom låten bra, men Amy vägrade sjunga för mig. Jag fattade inte varför men hon ville bara inte och därför behövde jag respektera henne för det. 

”Du vet att jag ändå kommer att höra dig sjunga någon gång.” mumlade jag men hon skakade bara på huvudet.
”Ska vi köra igen?” frågade hon och bet sig i läppen.

Jag nickade och började dra med fingertopparna över gitarrsträngarna. När jag började sjunga hörde jag dock en ljusare stämma som kom från högtalaren i min dator. Men jag slutade inte, jag lät henne sjunga melodin och jag lade till stämma istället.

”Säg inget.” sade hon plötsligt när jag tog det sista ackordet och öppnade munnen för att säga hur otroligt bra hon var.
”Men-” började jag men hon lät mig inte säga det jag ville säga.
”Justin håll bara tyst, okej? Jag vet att jag inte låter så bra så du behöver inte peka ut det så att jag känner mig ännu sämre.”
”Amy du är fantastisk.” sade jag snabbt så att hon inte skulle kunna avbryta mig. ”Du har en otrolig sångröst.”
”Va? Har du blivit galen? Jag sjunger som en galen höna!”
Jag började skratta men blev snabbt seriös igen. ”Ames, du kommer äga imorgon, okej?”

Vi hann inte prata så mycket mer den kvällen eftersom det var sent och hon skulle upp till skolan dagen efter. Och jag behövde också sova eftersom jag hade ett litet ärende jag behövde fixa dagen efter.

- Amy - 

Nästa morgon var det som att jag hade fått extra krafter efter samtalet med Justin igår. Men ju närmare jag kom skolan, ju mer försvann all kraft från mig. Jag kunde inte göra det här. Inte med massor av folk stirrandes på mig. 

”Ames? Mår du bra?” Chaz slöt upp bredvid mig och gick med mig genom korridoren.
”Öh, ja varför skulle jag inte må bra?” undrade jag, men jag verkade låta lite för osäker för han nappade det inte.
”Du är typ likblek, har du druckit ordentligt?”
”Jag är bara nervös för uppvisningen, okej?” erkände jag och tittade ner i golvet.
”Det kommer gå jättebra Amy, du behöver inte oroa dig.”
”Chaz, jag måste köra acapella eller inte alls så jo jag behöver faktiskt oroa mig.”

Timmarna gick och sista lektionen började närma sig, vilket innebar uppvisning. Jag hann knappt tänka. Tiden gick för fort! Innan jag visste ordet av det var det dags och alla drog sig mot aulan. När jag hade satt mig och sett mig omkring blev bara klumpen i mig större. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte.
En efter en av mina klasskamrater ställde sig på scenen och sjöng. Några var lite mindre bra men andra var helt otroliga, så otroliga att man ifrågasatte sig själv varför man ens levde.

”Amy Sunshine!” Mitt namn ekade i lokalen. Det var nu eller aldrig.

Jag reste mig upp ur stolen som gnisslade till när den sköts tillbaka. Det var som att jag hade blivit döv och det enda jag kunde höra var mina egna, ojämna, hjärtslag. Det var mörkt på scenen men jag hittade tillslut fram till micken och tog flera djupa andetag för att lugna ner mig själv.

”Är du redo?” hörde jag en röst säga vid sidan av mig och jag nickade men spärrade upp ögonen när jag insåg vems röst den där var fasligt lik. Men det var omöjligt, det kunde inte vara han, inte här, inte nu. Omöjligt.

I'm back, bitches ;)