My Favorite Boy - Kapitel 35

Efter något som kändes som flera minuter avslutade han kyssen och lutade sin panna mot min. ”Du fattar att jag är världens lyckligaste människa nu va?” mumlade han mellan sina ojämna andetag.
”Jo, jag tror jag anar det. För jag är minst lika lycklig om inte ännu lyckligare.” svarade jag och log så stort att det värkte i mina kinder.
Vi kollade på varandra en lång stund innan båda började skratta och han drog in mig i en kram. Inte en vänskaplig kram som han hade gett mig under en lång tid, utan en kärleksfull, lugn, mysig kram som förde med sig specifika känslor. 

Ett tag senare satt vi i soffan, eller ja han satt och jag låg ner med huvudet i hans knä samtidigt som han drog med händerna genom mitt hår. ”Vill du veta en grej?” frågade han och började leka med en av mina hårslingor mellan fingrarna.
”Hm?” svarade jag och kollade upp på honom.
”Det är så skönt för jag kan äntligen pussa dig när jag vill utan att undra om du är okej med det eller inte.” sade han och jag fnissade till när han böjde sig ner och pussade mig på pannan, kinden, nästippen, hakan och sist munnen.
”Måste ha varit ett helvete för dig att inte kunnat göra det förut?” retades jag och flinade.
”Du anar inte...” mumlade han och suckade tungt, men sedan brast hans läppar upp i ett leende och han pussade mig på nästippen igen. Men plötsligt försvann leendet och han han såg allvarligt på mig. Jag satte mig upp och kollade undrande på honom med rynkad panna. Vad var det nu?
”Vad...vad var det han gjorde?” frågade han och tittade bekymrat upp på mig.
Jag slog ner med blicken och svalde hårt. Egentligen ville jag bara glömma allt som hade med Jackson att göra. ”Ehm...” började jag och harklade mig tyst. ”Han behandlade mig som en prinsessa i början, var jättesnäll och gjorde allt för att jag skulle må bra... Han var liksom en bra vän också men så var jag hemma hos honom en kväll och vi skulle öva då han...” Jag blundade för att försöka hindra tårarna tränga fram och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”han började kyssa mig, och det var jag liksom helt okej med, men sedan började han ta mig på ställen där jag absolut inte ville att han skulle ta mig på. Han struntade i mina protester och fortsatte. Han gick helt över gränsen när han tvingade av mig hälften av mina kläder och började jucka mot mig, jag blev förbannad och kastade honom av mig så att han slog i väggen med huvudet. Då frågade han mig varför jag alltid var så sjukt tråkig och så sade han att jag var omöjlig och att han undrade varför han ens hade trott att han kunde få mig i sängen när jag inte ens hade låtit honom göra sugmärken på mig. Jag tog bara alla mina grejer och gick därifrån. Men han har försökt få tag på mig sedan dess, men efter ett tag började han bara kalla mig för hemska saker och det var då jag ringde dig.” Tårarna hade kommit för länge sedan, jag hade inte lyckats hålla tillbaka dem. Justin drog upp mig i hans famn och höll om mig en lång stund innan han började torka bort mina tårar. Jag såg upp på honom och märkte hur hela hans ansikte lös av en blandning av ilska, medlidande och kärlek.
”Du förtjänar inte ett skit av allt det han har gjort mot dig, okej? Du är värd så mycket mer än du tror och jag anade att han var en idiot från första början men inte en sådan idiotisk idiot. Du förtjänar att bli älskad och respekterad. Det han gjorde var helt ofattbart, okej? Och tro mig när jag säger det här: Jag kommer aldrig låta något sådant hända dig igen och jag kommer aldrig att ens tänka tanken att göra så mot dig någonsin.” Han drog mig ännu närmre honom och jag blundade för att försöka ta in allting som han hade sagt. Efter ett tag lutade jag bak huvudet för att kunna se hela hans ansikte och han kollade ner på mig och denna gången var det han som pressade sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och det var som om jag aldrig ville sluta. Det var där jag ville vara och ingen annan stans. 

 

Dagarna gick och julhelgen kom allt närmare. De sista dagarna i skolan innan julen hade varit allmänt konstiga och ovanliga, det var ingen riktigt som vågade prata med mig förutom Chaz och Ryan, Jackson undvek mig och även Nicole. Det var konstigt, men det kändes bättre än någonsin. Justin hämtade mig varje dag och trots att några paparazzis hade hittat oss ett flertal gånger så brydde jag mig inte så mycket om det för jag var med honom och allting kändes bara bra.

Imorgon skulle pappa och Nolan komma hit och då skulle vi bara hänga som familj, hur nu det skulle kunna gå med tanke på att mamma och pappa var skilda... Men jag var mest nervös över hur speciellt Nolan skulle tycka om Justin och även hur pappa skulle tycka om honom. Jag har aldrig riktigt haft någon kille alls under min livstid så detta var något nytt för dem. Mamma visste att jag och Justin var ett par nu och även Pattie. Men om hon sagt något till de andra i familjen hade jag ingen aning om.
”Vad tänker du på?” avbröt Justin mig i mina tankar och kollade på mig från där han satt på skrivbordsstolen i mitt rum.
”Inget speciellt...” sade jag tyst och försökte rycka nonchalant på axlarna men han märkte att något var fel ändå.
”Jo, det är något för du har rynkad panna och det har du alltid när du är bekymrad.” sade han och reste sig upp och gick fram till mig.
”Jag bara... oroar mig för hur pappa och Nolan kommer känna om.. oss.” Jag bet mig i läppen och mötte hans blick.
”Gumman...” mumlade han och satte sig bredvid mig i sängen och lade armarna om mig. ”Det kommer bli bra och oavsett vad de tycker så vet du att jag aldrig kommer lämna dig, okej?”
”Okej...”
Han log och kysste min panna innan han gäspade och lade sig ner i min säng. Jag följde hans exempel och låg snart med huvudet vilandes på hans bröstkorg och sjönk bort i sömnen.

 

 




My Favorite Boy - Kapitel 34

 En gitarr började spela och jag förstod ingenting för de enda som kunde spela den här låten var Jackson och Justin. Jackson var sjuk idag, så det kunde inte vara han. Justin var i LA hallå? Det kunde inte vara han heller!

Plötsligt tändes en spotlight på mig och jag insåg att det var showtime. ”All this time I’ve been afraid, all this time I’ve been hiding from myself. But now that I’ve been without you...” Jag sjöng hela första versen rakt igenom men när jag kom till refrängen hörde jag en annan stämma till min röst och insåg att den som satt bredvid mig sjöng med mig och lät otroligt lik- nej det kunde inte vara han. 

När jag kommit mot slutet på låten insåg jag att det var exakt såhär Justin hade låtit när han sjöng den kvällen innan på skype. Jag släppte det en stund för att koncentrera mig på låten för att min höga slutton skulle komma vilken stund som helst nu. ”...You are all I’ve been waiting for, aaall thiiis...” Nu kommer den. ”tiiiiiiime!”

En person började klappa, en till, en till, och en person ställde sig upp, och så en till, en till, en till... Snart stod hela aulan upp och applåderade och jublade - för mig. 

Spotlighten släcktes men jublet ljöd fortfarande.

”Fantastiskt.” Jag hoppade till av hur nära personen som sagt det stod och tog ett steg åt sidan men kände snart ett par starka armar fånga upp mig när jag snubblade över en sladd. ”Skönt att du fortfarande är du.” Omöjligt. Det kan inte vara han, jag måste drömma. ”Babe, säg något för annars kan man tro att du inte lever. Lever du?”
”Ehm, vet inte riktigt.” mumlade jag och försökte fatta vad som hände. Men det gick inte så bra.
”Kom.” sade han och tog min hand och drog mig av scenen.
”Jag måste typ drömma eller något för det är omöjligt att du faktiskt skulle kunna befinna dig här.” viskade jag, mest för mig själv, men han hörde det och skrattade samtidigt som han drog mig mot en av lougerna bakom scenen. Det fanns ett fönster där inne, så det blev ljusare så att jag kunde lättare urskilja hans konturer. Håret avslöjade honom. 

Han vände sig om och såg på mig med de bekanta, chokladbruna ögonen och med ett brett flin på sina läppar.
”Hej Little Y.” mumlade han och drog undan en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och fäste den bakom örat.
”Du skulle inte komma förrän i övermorgon! Det är omöjligt! Jag måste ju drömma, det finns ingen annan förklaring!” for det ur mig och han bara skakade på huvudet och skrattade.
”Jag kan åka tillbaka om det är det du vill...”
”Är du dum eller? Nu kommer du aldrig härifrån vet du.” sade jag och drog in honom i en efterlängtad kram. ”Jag har saknat dig, Justin.” mumlade jag tyst och han drog sig ur kramen och log.
”Jag har saknat dig med, Ames.”
”Jag fattar fortfarande inte hur du kan vara här.”
”Sch, jag förklarar sedan. Nu går vi ut, jag måste härifrån innan någon upptäcker mig.” 

Han plockade fram ett par solglasögon och satte på sig dem och jag hjälpte honom med luvan. Sedan gick vi ut i korridoren och gick mot entrén. Vi var bara några meter ifrån dörren då Nicoles röst ropar mitt namn. ”För det första sjunger du som en gris som blivit knivhuggen. För det andra, vem är din töntkompis?” sade hon och nickade menande mot Justin.
”Är det den Nicole?” viskade han undrande till mig och jag nickade. ”Vet du vad? Jag tycker faktiskt synd om dig. Du trycker ner andra och förstör deras liv när det egentligen är du som förtjänar all den skiten du ger. Och vet du vad? Nu när jag säger det här kommer du bli den minst populära eleven på denna skolan. Du misshandlade Amy för ingen anledning och tror fortfarande att du är bättre än henne? Patetiskt! Grattis, du är den värsta människan i Stratford.” Jag fattade inte att han gjorde det här.
”Och du tror att du är bättre än mig och har någon rätt överhuvudtaget att säga det där till mig för att?” svarade hon kaxigt och höjde på ögonbrynen.
Många hade stannat för att se vad som hände nu och jag visste att allting skulle förstöras om Justin visade att han var han nu.
”Vi går bara, okej?” mumlade jag till Justin men han brydde sig inte.
”Ames, jag gör det här för dig. Och jag bryr mig inte om konsekvenserna.”

Jag hann inte ens reagera innan han tog av sig solglasögonen och även luvan. Alla drog efter andan och flera tjejer började tjuta.
”För att jag är jag och de flesta lyssnar på mig och ja... Du är ganska körd nu. Hej då!” Han lade armen om min rygg och jag höjde ett ögonbryn åt Nicole innan vi vände oss om och gick ut genom dörren och bort mot hans bil. När vi hade satt oss i bilen skakade jag bara på huvudet och tittade på honom.
”Fattar inte att du nyss gjorde det där...”
”Inte jag heller, men det var så värt det.”
”Berätta nu hur det är möjligt att du är här? Snälla? Jag fattar liksom inte?”
Han vred om nyckeln och startade motorn och gav mig ett snett leende innan han började köra och förklarade: ”Jag gick upp väldigt tidigt imorse och ringde Scooter och bad honom boka om min privatjet, han gjorde det, jag och mamma packade snabbt och åkte. Och Scooter ställde in intervjuer som jag skulle göra idag och imorgon. Så nu är jag här och jag är fri!”
Jag gav ifrån mig ett glädjetjut och kramade om honom igen. Äntligen kände jag mig hel igen.
Vägen hem blev full av massa prat om allt möjligt. Det som vi diskuterade mest om var om hål i ostar.

När vi kom hem stannade han utanför mitt hus och trummade lätt på ratten.
”Vill du följa med in?” frågade jag efter ett tag och han nickade med ett flin.
”Mamma är antagligen där inne också och hänger med Jessica.” Han stängde av motorn och vi hoppade ur bilen. Man kunde höra våra mammors skratt t.o.m. utanför på gatan. Vi kollade på varandra och himlade med ögonen innan vi skrattandes gick upp för trappan och klampade in genom dörren. Hela huset var julpyntat och det glittrade och hängde saker överallt.
”Vad fint ni har gjort det Jessica!” ropade Justin till mamma medan vi tog av oss ytterkläderna.
”Åh, tack Justin! Men Amy har gjort det mesta faktiskt! Tro det eller ej!” svarade hon och lade till ett skratt på slutet.
”Verkligen?” frågade han och tittade på mig och höjde ena ögonbrynet. Jag nickade och bet mig i läppen. Han nickade också och slickade sig om läpparna.
”Imponerande!” sade han sedan och flinade åt mig.
Nu skulle vara det perfekta ögonblicket insåg jag då, jag kunde inte hålla det inom mig för alltid. ”Kom.” sade jag och tog hans hand i min och tog upp honom till övervåningen som hade minst lika mycket pynt som nedervåningen. Justin hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst och det visste knappt jag heller. Men jag visste att han behövde veta.
”Vart ska vi?” frågade han nyfiket och jag flinade för mig själv.
”Du ska få se.”
Vi steg in i vardagsrummet på övervåningen och jag vände mig om för att se på honom och för att på något sätt känna en bekräftelse på att det jag kände var rätt. Jag hade kommit på mig själv flera gånger sedan Justin åkte att varje gång Jackson hade kysst mig var det något inom mig som hade skrikit att det var fel och att jag var mycket lyckligare med Justin. När Jackson gick över gränsen visste jag att det var fel, det kändes så fel, och allt jag gjorde hela tiden var att tänka att Justin var en bättre kyssare, kramare, han var snyggare, hela han var bara allmänt bättre än alla andra. Och det var bara förra veckan som fjärilar uppstod i min mage så fort jag tänkte på Justin. Det var det jag skulle ge honom nu, en bekräftelse på att jag var kär i honom på riktigt. 

Eftersom det var jag som hade pyntat det mesta i huset visste jag exakt var misteln hängde, och du fattar nog vad jag menar med det. Ja precis.
”Vad är det?” frågade han nyfiket och tog en snabb titt genom rummet innan han tittade tillbaka på mig.
”Visst sade jag igår att jag hade något till dig?”
”Ja, som inte är en sak?”
”Precis. Och jag tror jag vet bästa stället att ge den till dig.” Jag bet mig i läppen och tog hans hand igen och gick mot misteln. Som jag hade längtat efter den här stunden. Jag stannade upp och det gjorde även han, jag vände mig om så att jag stod öga mot öga med honom. ”Tror inte det riktigt finns något bättre sätt att säga det här på.” Jag bet mig i läppen ännu en gång och tittade upp på misteln, sedan tillbaka till Justins ögon och sist på hans läppar där blicken fastnade. Jag märkte att han också tittade upp och då verkade han fatta, för han sken upp som en sol och log stort innan han slickade sig om läpparna. Jag tittade snabbt upp och våra blickar möttes. Hans ansiktsuttryck var glatt men frågandes. Jag visste att han undrade om jag var seriös och säker, så jag nickade kort innan jag raderade avståndet mellan oss och pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss.


Oh yes people, I'm back on track!

 



My Favorite Boy - Kapitel 33

Dagarna gick fulla av intervjuer, spelningar och möten med fans. Jag hade inte mycket ledig tid alls eftersom jag hade varit ledig i Stratford så mycket. Men mamma, Scooter och resten av mitt crew stöttade mig och peppade mig så att jag orkade med allting. Jag hade inte haft mycket kontakt alls med Amy på flera veckor. Det kändes tomt utan henne. Mamma hade pratat lite med Jessica hade jag hört, men när jag frågat om jag fått prata med Amy så sade hon antigen att hon inte var hemma eller att hon var upptagen. Jag började bli orolig för att hon kanske träffade den där killen Jackson från hennes klass. 

Om några dagar skulle vi åka hem igen och då skulle jag äntligen få träffa henne igen. Men tänk om hon inte har saknat mig? Tänk om Jackson är där när jag kommer? Tänk om hon har bestämt sig för att inte bli tillsammans med mig? 

Jag gav ifrån mig en djup suck där jag låg i min soffa i LA och drog frustrerat händerna genom håret. Mamma kom in med två koppar te och slog sig ned bredvid mig.

”Bara några dagar kvar nu... Är du nervös?” frågade hon och gav mig en av kopparna.
”Varför skulle jag vara nervös? Jag har flugit mer än de flesta har gjort i min ålder, visst jag tycker inte om det men varför skulle jag vara nervös dagarna innan?” sade jag oförstående tillbaka och lyfte på ögonbrynen.
”Jag snackar om Amy, ditt nöt.” sade hon och tog en klunk av sitt te.
”Jaha...” mumlade jag och tittade ner i min kopp. ”Jo, det är jag antar jag.”
”Jag anade det. Har du hört något från henne på sistone?”
”Nej.”

En pinsam tystnad la sig över rummet och jag drack upp det sista av mitt te innan jag reste mig upp.

 ”Jag går och lägger mig.” sade jag tyst innan jag lämnade rummet och gick upp till mitt rum på övervåningen. 

När jag låg i sängen hörde jag mamma gå till hennes rum och snart kunde jag höra svaga snarkningar därifrån. Plötsligt började min mobil vibrera och skärmen lös upp. Men när jag plockade upp den för att se vem det var som ringde tappade jag nästan mobilen i chock. Det var Amy.
Jag tryckte på svara och lyfte mobilen mot örat. Ett tag trodde jag att hon inte var där i andra änden men plötsligt hörde jag hur hon drog efter andan, som om hon inte andats på flera minuter. 

”Ames?” sade jag lågt och bet mig i läppen.
”Justin.” andades hon tyst ut och jag kände verkligen av saknaden av henne nu. Plötsligt hörde jag hur hon började snyftade och oron steg inom mig. ”Amy, vad har hänt?”
”Den äckliga skit, idioten använde mig. Det enda han har brytt sig om hela terminen är att få mig i sängen. Jag trodde att han var min sketans vän och så får jag höra det här. Jus, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte prata med mamma om det och jag har ingen annan här. Jag är rädd.” Det sista kom ut som en viskning och det högg till i magen på mig av att höra att hon var sårad.
”Babe, han är ett as. Allting kommer bli bra, okej?” Skit, varför sade jag babe för? Nu kommer hon säkert tro att jag är som honom.
”Men tänk om det inte blir det. Tänk om Jackson lyckas komma åt mig och skada mig igen? Tänk om mamma får reda på det och kastar ut mig?”
”Amy, hör du dig själv? Du tänker för mycket gumman, inget kommer hända, okej?” Jag hade anat att det var Jackson hon snackade om eftersom hon inte hade nämnt honom bland de som hon kunde vända sig till. Men Amy oroade sig för mycket, inget skull hända henne. Hennes mamma är en bra kvinna, hon skulle aldrig kastat ut henne. Och Jackson kommer inte att komma åt henne heller, inte så länge jag finns till i alla fall. ”Jag kommer hem om tre dagar, Little Y. Jag lovar att ta hand om dig då. Jag lovar.”
”Jag saknar dig.” hörde jag henne viska i andra änden och jag tittade upp i taket.
”Jag saknar dig med Ames.” viskade jag tillbaka.
”Föresten så har jag någonting till dig när du kommer hem igen.” mumlade hon och jag rynkade pannan. Vad hade hon till mig?
”Har du?” frågade jag förvånat och jag hörde hur hon fnissade till. Åh vad jag saknade henne.
”Mhm, men du får inte veta vad det är. Jag kan ge dig en ledtråd dock...” sade hon med en viss retlighet i rösten.
”Jaha?”
”Det är ingen sak.
Jag fattade inte ett skit, men jag var glad att jag hade fått henne på andra tankar i alla fall.
”Det är föresten klart att vi firar jul här nu. Pappa och Nolan kommer hit! Och jag tror att mamma har pratat med Pattie också så ni ska fira med oss också!”
Glädjen inom mig växte. Jag skulle få fira jul med henne. Jag skulle få vara med henne. Och hennes familj. Och mamma.
”Det blir kanon! Ska bli kul att få träffa Nolan och din pappa!”
Hon skrattade tyst innan hon tystnade igen.
”Jag vill inte gå till skolan imorgon. Vi ska spela upp våra låtar och Jackson skulle spelat med mig men det går ju inte nu. Jag kan inte gå dit. Det går bara inte.”
”Du klarar det. Du är stark. Och du är duktig. Du kan ju kära acapella annars?”
”Jag vet inte...”
”Jag vet! Skicka texten och ackorden till mig så övar vi nu. Ring mig på skype så kör vi, okej?”
”Den är inte ens bra men okej, vi gör så!” hon skrattade nervöst och lade sedan på.

Snart hörde jag hur det ringde på skype och jag svarade snabbt och log stort när jag såg hennes änglalika ansikte dyka upp på skärmen. Hon skickade texten och ackorden till låten och jag plockade fram min gitarr och började plinka så som jag trodde att den gick.

”Slå mer på strängarna, och tre gånger per ackord.”
”Yes ma’am.” sade jag med ett flin och gjorde som hon sagt. Hon började nynna och jag lyssnade noga för förstå mer hur låten gick. 

Efter ett tag lyckades jag spela igenom låten bra, men Amy vägrade sjunga för mig. Jag fattade inte varför men hon ville bara inte och därför behövde jag respektera henne för det. 

”Du vet att jag ändå kommer att höra dig sjunga någon gång.” mumlade jag men hon skakade bara på huvudet.
”Ska vi köra igen?” frågade hon och bet sig i läppen.

Jag nickade och började dra med fingertopparna över gitarrsträngarna. När jag började sjunga hörde jag dock en ljusare stämma som kom från högtalaren i min dator. Men jag slutade inte, jag lät henne sjunga melodin och jag lade till stämma istället.

”Säg inget.” sade hon plötsligt när jag tog det sista ackordet och öppnade munnen för att säga hur otroligt bra hon var.
”Men-” började jag men hon lät mig inte säga det jag ville säga.
”Justin håll bara tyst, okej? Jag vet att jag inte låter så bra så du behöver inte peka ut det så att jag känner mig ännu sämre.”
”Amy du är fantastisk.” sade jag snabbt så att hon inte skulle kunna avbryta mig. ”Du har en otrolig sångröst.”
”Va? Har du blivit galen? Jag sjunger som en galen höna!”
Jag började skratta men blev snabbt seriös igen. ”Ames, du kommer äga imorgon, okej?”

Vi hann inte prata så mycket mer den kvällen eftersom det var sent och hon skulle upp till skolan dagen efter. Och jag behövde också sova eftersom jag hade ett litet ärende jag behövde fixa dagen efter.

 

- Amy - 

 

Nästa morgon var det som att jag hade fått extra krafter efter samtalet med Justin igår. Men ju närmare jag kom skolan, ju mer försvann all kraft från mig. Jag kunde inte göra det här. Inte med massor av folk stirrandes på mig. 

”Ames? Mår du bra?” Chaz slöt upp bredvid mig och gick med mig genom korridoren.
”Öh, ja varför skulle jag inte må bra?” undrade jag, men jag verkade låta lite för osäker för han nappade det inte.
”Du är typ likblek, har du druckit ordentligt?”
”Jag är bara nervös för uppvisningen, okej?” erkände jag och tittade ner i golvet.
”Det kommer gå jättebra Amy, du behöver inte oroa dig.”
”Chaz, jag måste köra acapella eller inte alls så jo jag behöver faktiskt oroa mig.”

Timmarna gick och sista lektionen började närma sig, vilket innebar uppvisning. Jag hann knappt tänka. Tiden gick för fort! Innan jag visste ordet av det var det dags och alla drog sig mot aulan. När jag hade satt mig och sett mig omkring blev bara klumpen i mig större. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte.
En efter en av mina klasskamrater ställde sig på scenen och sjöng. Några var lite mindre bra men andra var helt otroliga, så otroliga att man ifrågasatte sig själv varför man ens levde.

”Amy Sunshine!” Mitt namn ekade i lokalen. Det var nu eller aldrig.

Jag reste mig upp ur stolen som gnisslade till när den sköts tillbaka. Det var som att jag hade blivit döv och det enda jag kunde höra var mina egna, ojämna, hjärtslag. Det var mörkt på scenen men jag hittade tillslut fram till micken och tog flera djupa andetag för att lugna ner mig själv.

”Är du redo?” hörde jag en röst säga vid sidan av mig och jag nickade men spärrade upp ögonen när jag insåg vems röst den där var fasligt lik. Men det var omöjligt, det kunde inte vara han, inte här, inte nu. Omöjligt.


I'm back, bitches ;)

 



My Favorite Boy - Kapitel 32

 

 

- Amy -

 

Jag vaknade morgonen därpå i Justins säng och solen sken in genom fönstret och strålarna träffade mig rakt i ansiktet. Ett litet gnyande kom ur mig och Justin tittade fram i dörröppningen och gav mig ett leende.

 

”Godmorgon!” sa han glatt och jag försökte få ur mig ett ”morshning” tillbaka men det kom bara ett kraxande mummel. Han flinade och skakade på huvudet.

 

Jag satte mig upp och kliade mig trött i det rufsiga morgonhåret på mitt huvud samtidigt som jag funderade på om jag verkligen gick och la mig här igår. Snart upptäckte jag även att jag hade på mig endast trosor, bh och en stor t-shirt. Hade Justin gjort allt det här? Hade han...tagit av mig mina kläder? Rodnaden spred sig över mina kinder och Justin verkade märka detta.

 

 ”Mamma gjorde det, jag bar upp dig hit bara.” sa han och sedan pekade han mot en prydlig hög med kläder som såg ut att vara mina. ”Din mamma ringde för några timmar sedan och berättade oroligt att du inte hade kommit hem igår så mamma förklarade att du sov över här och sa att du följer med oss till flygplatsen. Så Jessica kom över med lite av dina kläder, så ja...”

 

I mitt inre såg jag mig sovandes i Justins famn och hur han höll mig så nära intill honom som möjligt för att han inte skulle tappa mig. Jag vet inte varför, men på något sätt gillade jag den tanken.

 

”Vart sov du?” frågade jag förvirrat utan att ens tacka för att de hade pratat med mamma eller för att han bar upp mig hit. Hade han sovit med mig? Eller någon annan stans? I gästrummet? I vardagsrummet? Hos Pattie?

”Jag kunde inte riktigt sova...” mumlade han och kliade sig i nacken och såg på mig. Jag gav honom en orolig blick och rynkade pannan förbryllat. ”Jag låg bredvid dig hela natten. Men du drömde mardrömmar och skrek och grät en större del av den. Du vet ju hur jag är, så jag var ju såklart orolig och ville beskydda dig från allt det onda. Du skakade och höll på så jag höll om dig och viskade ditt namn för att försöka visa dig att jag var här, med dig...” Hans ansikte var likt en tomat men jag bara satt med en förbryllad blick och stirrade på honom. ”Tillslut slutade du, men då ville jag inte sova eftersom att det kunde hända något igen och jag tänkte att det var skönt att få höra dina små snarkningar sista natten här på ett tag.”  

Jag rullade ner från sängen och gick fram till honom och gav honom en kram. ”Tack.” mumlade jag och han strök mig lugnt med sin hand över min rygg. Efter ett tag drog jag mig ur den, tittade upp på honom och log. Han lutade sig försiktigt framåt och gav mig en fjäderlätt puss på nästippen.

”Du var bara tvungen?” skrattade jag och försökte igronera alla känslor som flög runt i mig just nu.

 

Han nickade och ruffsade till mig i håret (som om det inte redan var tillräckligt tillruffsat liksom).

 

 

Ungefär en timme senare har jag tagit på mig kläderna, fått låna borste och smink av Pattie, suttit upp håret i en hästsvans och vi hade proppat i oss lite frukost. Väskorna stod i hallen och väntade på att få bli utburna till taxibilen som stod och väntade utanför. Justin och Pattie gick snabbt igenom allt de skulle ha med sig för att kolla om de inte hade glömt något och jag försökte hjälpa dem båda så gott jag kunde. Tillslut verkade det som att allt var klart så vi tog på oss ytterkläderna, gick ut, låste dörren och skyndade oss ner till taxin.

 

Jag kände hur det stramade till i benet och gav ifrån mig något konstigt ljud som fick Justin att vända sig om. Jag log mot honom menandes att det gick bra och att han inte behövde oroa sig. Några minuter senare satt vi i bilen, jag och Justin i baksätet och Pattie där fram med chauffören.

 

”Kan inte fatta att du snart är i luften påväg härifrån...” sa jag och stirrade ut genom fönstret och sedan på Justin.

”Påminn mig inte... Det blir bara jobbigare...” sa han och bet sig i läppen.

 

Resten av resan var rätt tyst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att lätta på stämningen mellan oss två. Men så kom jag på att jag inte hade frågat honom om kepsen som han hade i Never Say Never som Miley hade tagit på sig.

 

”Har du kvar den kepsen som du hade på dig i Madison Square Garden när du sjöng Overboard?” frågade jag utan att jag riktigt tänka på den dåliga stämningen.

”Va?” skrattade han och de små kuddarna under ögonen gjorde så att man knappt kunde se hans ögon. ”Den där lila?”

Jag nickade seriöst och såg på honom med en förväntansfull blick. Han tittade på mig undrande men sedan verkade han kunna koppla ihop ett och annat och flinade. ”För att Miley snodde den?” sa han i en retsam ton. Jag slog han på armen och tittade surt ut genom fönstret igen.

”Jag har säkert kvar den någonstans. Vill du ha den om jag hittar den?”

 

Ett leende spred sig på mina läppar och jag vände tillbaka huvudet mot honom och nickade.

 

”Tänkte väl det... Ska fråga Ryan när jag kommer till LA sedan!” fortsatte han med ett mindre flin på läpparna.

 

Bilen saktade ner och stannade framför flygplatsen. Vi tackade så mycket för skjutsen och steg ur bilen och gick bak för att hämta väskorna. Snart stod vi inne i den stora hallen och människor gick runt överallt. Justin och Pattie försökte gömma deras identiteter med luvor och halsduk och det funkade ganska bra. Någon tjej som gick förbi stirrade jobbigt mycket och jag hörde en liten kille säga till sin mamma att killen som stod här såg ut som Justin Bieber.

 

Jag tittade upp på Justin och mötte hans blick som inte riktigt gick att tyda. Sedan tittade jag lite tveksamt på klockan innan jag tittade på honom igen och gjorde en ledsen min. Annars stod vi bara tysta medan Pattie pratade i telefon med någon som visste vart de skulle gå för att komma till flyget. Om bara en halvtimme skulle de vara i luften påväg härifrån och jag skulle bli ensam kvar här. De kommande dagarna skulle jag säkert att hänga med Jackson, Chad och Ryan. Kanske skulle jag äntligen kunna snacka med Nicole, Claire och Nolan. Men ingenting skulle kunna bli så bra som det skulle blivit om Justin var kvar.

 

Vi gick iväg till en av incheckningskassorna och checkade in deras väskor. Hon som stod där fick kort sagt panik när hon såg att det var Justin. Jag stod bakom honom och fick en fnissattack som fick honom att slå till mig i magen. Och så klen som jag är fick jag skitont av det och nu hade jag satt mig på en bänk för att dämpa smärtan medan Justin överöste mig med förlåt även fast jag hade sagt att det var lugnt och att jag förlät honom. Pattie undrade om jag ville att hon skulle ringa mamma och be henne komma och hämta mig men jag tackade nej, jag klarade mig hem ensam fastän jag hade ont.

 

”Hur kunde jag vara så dum i huvudet?” mumlade Justin och stirrade ner i marken samtidigt som han lät sin hand stryka min rygg där jag satt framåt böjd och höll mig om magen.

”För tusende gången; du är inte dum i huvudet och jag förlåter dig!” säger jag med en suck och sätter mig rakt upp. ”Jag är klen, och det är bara så!” fortsatte jag och log.

”Men ändå, du har ju ont...” sa han oroligt och tittade på mig.

”Justin.” sa jag bestämt och la armarna i kors över bröstet.

”Okej, okej!” sa han och suckade men log snart. ”Förlåt.”

 

Jag slog till honom hårt på armen och han brast ut i skratt. Som tur var var ju han inte lika klen som jag.

 

Pattie avbröt oss mitt i allt och informerade oss om att de behövde börja röra sig bortåt mot gaten. Vi nickade förstående, Justin tog hans ryggsäck och sedan började vi gå bortåt. Vi kom till kön till metalldetektorerna och jag visste att jag inte kunde följa med dem längre än såhär. Klumpen i min mage blev bara större ju fler steg jag tog. Justin kollade sorgset på mig och jag tog ett djupt andetag. Vi behövde inte säga någonting, för båda visste redan att vi behöve säga hejdå. Han drog in mig i en lång, skön, trygg, typisk Justin-kram och jag knep ihop för att inte tårarna skulle börja rinna.

 

”Vi ses igen snart. Innan vi vet ordet av så är jag hemma igen.”

 

Jag nickade och kände plötsligt att det blev blött på hans jacka. Jag svor tyst när jag insåg att jag grät. Efter en stund drog jag mig ur kramen och gav Justin ett sorgset leende. Sedan vände jag mig mot Pattie och gav henne en kram också.

 

”Säkert att du klarar dig hem nu?” frågade hon oroligt och la huvudet på sned. Jag nickade till svars och log smått.

 

Nu var det bara ett få tal människor kvar tills det var deras tur så jag bestämde mig för att det vore nog bäst om jag gick. ”Antar att det är dags för mig att gå nu...” sa jag och bet mig i läppen.

 

”Hejdå, Little Y.” sa Justin och gav mig en sista kram.

”Hejdå, Big B.”

 

Jag gav Pattie en sista kram också innan jag böjde mig ner och tog mig under bandet som visade var kön var någonstans. De fortsatte att gå framåt men Justins blick var fastklistrad på mig. Tillslut orkade jag inte försöka hålla mig stark längre så jag vinkade en sista gång till dem innan tårarna började rinna, benet började värka och även magen. Jag gick därifrån, mot utgången och torkade tårarna medans jag gick. Pattie hade gett mig pengar till taxi så jag vinkade en till mig och åkte hemåt.

 

När jag steg in i hallen möttes jag av total tystnad. Försiktigt tog jag av mig skorna och jackan innan jag tog mig upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Det luktade instängt och äckligt på rummet men jag orkade inte riktigt bry mig så jag lät det bara vara. Jag plockade upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fått en del missade samtal och sms från Jackson, Chaz och Ryan, och ett sms från Justin.

 

Hejdå Ames! Sitter på planet nu och ska snart lyfta... Saknar dig redan! Förlåt igen för att jag slog dig.. :/ xxx

Jag log smått och klickade in ett svar som inte skulle komma fram förrän han hade landat i LA och satt på mobilen igen.

Hejdå Biebs, hoppas att resan går bra (: saknar dig med! Hahah asså, släpp det bara, det är lugnt! ;) xxx

 

När jag öppnade Jacksons sms kom jag på att jag borde ta mig till skolan vid det här laget. Panikslagen flög jag upp ur sängen och tittade mig i spegeln. Mamma hade fixat en bra outfit så den fick duga, och sminket var helt okej. Men för säkerhetsskull målade jag på ett extra lager mascara och ett lätt lager med puder på mina kinder. Jag borstade igenom håret och tog sedan en extra koll i spegeln och nickade nöjt mot mig själv. Jag plockade upp ryggsäcken och stoppade mobilen i fickan innan jag gick ner för trappan och skulle ta på mig när jag insåg att jag inte hade några vinterkläder här förutom Patties jacka. Jag gick upp för trappan igen och öppnade dörren till vinden lite avvaktande. Den knakade och en kall pust träffade mig och jag huttrade till. Försiktigt tände jag lampan och gick upp. Jag hittade min svarta dunjacka och mina bruna boots med snörning i en stor kartong med massa andra vintersaker och trippade ner till hallen igen och tog på mig dem. Den röda halsduken värmde snart min bara hals och håret la sig fint över den.

 

Väl ute vid busshållplatsen insåg jag att det inte gick någon buss förrän om en timme. Jag suckade irriterat och tog upp mobilen och klickade fram mammas namn på kontaktlistan.

 

”Jessica.” svarade hon och man kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden så jag antog att hon var på jobbet.

”Det är jag.”

”Hej hjärtat! Var är du? Har de åkt än?” Hennes röst höjdes i tonläget en aning när hon hörde att det var jag.

”Ehm, jag står vid busshållplatsen vid oss. Ja det har de, för typ en timme sedan.”

”Okej, skönt att höra att de kom iväg! Vad ville du?”

”Jo, nästa buss går inte förrän en timme eller nåt, kan du skjutsa mig tror du?”

 

Hon suckade och verkade tänka efter ett tag innan hon sa att hon kunde komma och hämta mig om ungefär 5 minuter. Vi la på och jag tittade mig omkring och studerade de snöklädda träden och hustaken. Jag orkade inte stå längre eftersom att mitt ben sa emot mig när jag hade vikt på det så jag borstade undan lite snö från trottoarkanten innan jag satte mig ner på den kalla marken. Snart saktade en bil in och mamma tutade glatt på mig. Jag gav henne ett litet leende innan jag öppnade dörren och hoppade in.

 

”Hade ni kul igår då?” frågade hon efter ett tag och jag nickade med blicken klistrad på vägen.

”Jadå, snön kom ju så vi var ute ett tag. Men sedan gick vi in igen och drack te och så...”

”Vad mysigt!” utbrast mamma och log.

”Ja, jag antar det.”

 

Resten av färden var jag inte så värst social. Mina tankar vandrade kring Justin just nu. Hur långt de hade kommit, vad han gjorde, hur stor chans det var att de skulle kunna krasha och massa sådant.

 

Bilen svängde in på parkeringen till skolan och mamma önskade mig en fortsatt bra dag innan jag hoppade ur och hon svängde ut på vägen igen och körde iväg tillbaka mot jobbet. Jag styrde mina steg mot skolan och tog en snabb titt på den stora klockan som hängde på väggen och insåg att det var lunchrast om bara 10 minuter.

 

När jag klev in såg jag bara kanske två eller tre som var ute i korridoren och skolkade från lektionen, annars var det i princip folktomt. Jag traskade iväg till mitt skåp och la in mina saker och bestämde mig för att vänta på Jackson i närheten där han hade lektion. Jag tog en snabb titt på schemat och sedan stängde jag skåpet och gick bort till klassrummet, fast jag satte mig på en soffa som stod lite längre bort men där jag fortfarande hade bra koll på dörren Lite längre bort i korridoren hörde jag steg så jag fick kort sagt panik och sprang och gömde mig bakom en rad med skåp. En av lärarna gick förbi men la som tur var inte märke till mig. Jag pustade ut och gick bort till soffan igen och satte mig i skräddarställning på de blåa soffkuddarna.

 

Skolklockan ekade snart i hela skolhuset och jag hoppade till. Dörren till klassrummen öppnades och eleverna störtade ut. Jag reste mig upp och började gå bort mot klassrummet och precis när jag skulle titta in klev han ut genom dörren och gick nästan in i mig.

 

”Oj, förlåt!” flög det ur honom och han tittade upp och hans isblåa ögon mötte mina. ”AMY!” utbrast han och gav mig en stor bamsekram. Jag fnissade till och kramade tillbaka.

”Hej Jacksie!” sa jag och drog mig ur kramen.

”Vart har du varit hela mitt liv? Nej, men igår och idag?” skrattade han och gav mig en orolig blick.

”Kan vi äta först så berättar jag allt, okej?”

 

Han nickade och vi gick bort till matsalen där vi möttes av alla elever som satt och pratade högt med varandra och åt. Man fick ont i huvudet efter bara någon sekund. När vi hade gått och hämtat varsin bricka med mat satte vi oss vid det enda bordet som var ledigt.

 

”Så...” började han och stoppade in en gaffel med pasta och köttfärssås.

”Mm...” Jag kände hur hungern tog över mig och jag glufsade i mig massa spagetti drängt i ketchup så jag blev alldeles kladdig runt munnen.

 

Jackson började skratta och räckte mig hans servett som jag tog tacksamt tog emot och torkade bort det värsta. Jag funderade över vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Han var min vän, han hade rätt att veta.

 

”Jag, ehm... vet inte riktigt hur jag ska börja.” mumlade jag och rörde runt med min gaffel i maten. Jag tog ett djupt andetag och tittade upp så att vi fick ögonkontakt. Han tittade oroligt på mig med bekymmerliga rynkor i pannan. Jag började berätta alltihop och Jackson satt och gapade när jag var färdig och verkade inte tro på det jag sagt. Sedan tittade han runt i matsalen och verkade leta efter någon. När jag såg att hans blick fastnade på någon följde jag honom med blicken och insåg att han kollade på de tre som hade misshandlat mig. Jag stelnade till och vände tillbaka blicken ner i maten men Jackson var på väg att ställa sig upp. Panikslaget drog jag ner honom på stolen igen och han gav mig en förvånad blick. ”Nej. Det blir bara värre då.” Han fattade vinken men iaktog dem lite i ögonvrån ändå.

”Hur var din reaktion igår då när du fick veta att du pratade med Justin?” frågade jag med ett flin på läpparna och förskökte byta samtalsämne.

Han skakade på huvudet och log smått. ”Jadu... Jag hade väl någon minuts fanboying moment.”

 

Ett högt skratt flög ur mig och några elever vände huvudena mot mig så jag tittade rodnande ner i den nästan tömda tallriken. Men sedan tittade jag upp och mötte Jacksons blick och började fnissa.

 

Plötsligt kände jag ett par varma händer som täckte för mina ögon bakifrån och jag hoppade till.

 

”Hmm...” Jag funderade ett tag innan jag kom fram till att det måste vara Chaz. ”Chaz.” sa jag snabbt och stack ut tungan så att han skulle ta bort händerna.

”Hur visste du?!” utbrast han leendes medan han torkade av handen på byxbenet. Ryan och Jackson skrattade och jag bara satt och log.

”Naturbegåvning.” svarade jag.

 

Killarna slog sig ner bredvid oss och vi började prata om allt och inget. Det kändes så bra att ha dem, speciellt när Justin inte fanns här längre. Jag skulle nog klara mig ganska bra ändå utan honom.

 

- Justin –

 

Planet sjönk i fasligt snabbt fart och jag naglade fast mig i armstöden för att försöka hålla mig lugn. Snart landade vi på körbanan och jag andades ut. När vi klev ut ur planet sken solen starkt och jag njöt av plusgraderna, men jag saknade snön ändå.

 

När vi satt och väntade på våra väskor plockade jag fram mobilen och såg att jag hade fått ett sms från Amy. Jag läste det och log stort, hur skulle jag klara mig utan henne så lång tid? När våra väskor hade kommit tog i oss ut och där fanns det en grupp fans som började skrika så fort jag tagit ett steg ut. Here we go again...


SÅ SJUKT LEDSEN FÖR ATT NI HAR FÅTT VÄNTA SÅ LÄNGE!! Har ingen motivation till att skriva längre.. men jag har ändå bestämt mig för att skriva klart den här så jag ska försöka göra så gott jag kan! :)

Kom ihåg - fler kommentarer, kortare väntetid! ;)




My Favorite Boy - Kapitel 31

Jag vaknade plötligt till och upptäckte att jag också hade somnat och låg med hela min överkropp över Justins. Långsamt och försiktigt satte jag mig upp och kollade på min iPhone hur mycket klockan var. Det var redan kväll, det var mörkt ute och man såg bara de små ljusslingorna som var hängda på våra buskar och några träd i trädgården som gav ifrån sig ett mysigt sken.

 

Det hade blivit lite ljusare av snön och det snöade smått fortfarande. Elden i kaminen hade dock slocknat men Justin höll mig varm, både i kroppen och i själen. Jag gillade honom verkligen men jag visste inte riktigt om jag var redo för ett förhållande. Särskilt inte när jag nog hade känslor för Jackson också. En suck flög ur mig samtidigt som jag lekte med en av Justins hårslingor mellan fingrarna. Långsamt böjde jag mig fram och tittade ner på hans perfekta, otroligt fina ansikte.

 

”Justin.” viskade jag svagt, inte för att jag skulle väcka honom, utan bara för att säga hans namn. Men han slog upp ögonen och tittade upp på mig och log tröttsamt. ”Godmorgon Törnrosa.” sa jag och fnissade.

”Tyst med dig...” skrattade han och låtsades örfila mig i luften. ”Hur mycket är klockan?” frågade han sen och tittade menande på min iPhone som jag höll i min hand.

”Halv sju.”

 

Han blev väldigt förvånad och tittade ut och såg vintermörkret som hade kastat sig likt ett täcke över solen så att allt slocknat.

 

”Shit!” utbrast han och satte sig upp.

”Vet... Men hördu nu måste vi verkligen ta vara på tiden, okej?”

Han nickade och slickade sig om läpparna. ”Har du någon idé?” frågade han och jag nickade lite tveksamt.

”Vadå?” undrade han nyfiket.

”Jo, jag tänkte att vi kanske skulle kunna sjunga och spela gitarr eller nåt? Om du inte har något bättre förslag?”

Han lös upp och nickade leendes. ”Nejdå, vi kör på det! Uppe eller här nere?” frågade han och pekade upp med den ena handen, ner med den andra och rörde dem upp och ner. Jag fnissade till och pekade lite tveksamt uppåt.

 

 

Jag gosade in mig i den fluffiga, mjuka filten och kurade ihop mig i Justins soffa uppe på rummet. Justin satt mittemot mig med gitarren och sjöng någon låt från hans nya julalbum med hans ljuvliga röst som gjorde att jag fick gåshud.

 

”Baby I hear melodies, when your heart beats, baby it sings to me like fa la la la la la...”

Jag blundade och njöt men tvingade mig själv att inte somna. När han hade spelat klart låten applåderade jag tyst och log stort. ”Det var jättefint, Jus! En till, en till!”

”Tack.” sa han och log innan han började spela på nästa låt.

 

Så fort han hade börjat spela på den bestämde jag mig för att det var en av mina favoriter. Den var jättefin och refrängen tittade han på mig med en jätteseriös blick vilket fick mig att tro att han menade det han sjöng till mig. Jag rodnade och tittade ut genom fönstret istället för det blev helt plötsligt jobbigt när han sjöng de där orden. För det var som att de petade på mitt hjärta för att de ville komma in och ta över mig.

 

”Hur var den då?” frågade han försiktigt och bet sig i sin underläpp.

Jag vände tillbaka blicken mot honom och gav honom ett litet leende. ”Jag gillade den, en av mina favoriter! Vad heter den?”

”Glad att du gillar den! Den heter ’All I Want Is You.’”

Jag började rodna igen och nickade kort. ”När åker du imorgon föresten?” frågade jag och försökte byta samtalsämne.

”Jag åker med mitt privatflygplan från flygplatsen klockan kvart över tio på förmiddagen.”

Ett tag blev jag ledsen över att jag inte skulle få säga hejdå till honom på flygplatsen, men sen tog jag ett beslut som jag aldrig tagit förut. ”Äh, jag skolkar, jag kommer ju ändå inte få se dig på typ en evighet så det är värt kvarsittning.”

 

Han skrattade och la ifrån sig gitarren och kom och satte sig bredvid mig i soffan.

 

”Skolkar du för min skull?” frågade han gulligt och jag nickade till svar.

Han la armen om mig och drog in mig i hans famn. ”Aww...” mumlade han sen och lutade sitt huvud mot mitt. Jag flyttade mig ännu närmare honom och tittade upp på honom. Han mötte min blick och drog undan en hårslinga som hade fallit ner i mitt ansikte.

”Jag kommer sakna dig, Big B.” sa jag tyst och förvånades över att jag kände hur det vattnades i ögonen.

”Kommer sakna sig med, Little Y.” sa han tillbaka lika tyst och pressade långsamt sina mjuka läppar mot min panna.

En tår föll ner för min kind, Justin såg detta och torkade lugnt bort den med sin tumme. ”Gråt inte...” viskade han och tog min hand i sin. ”Vi har några timmar kvar.”

 

Jag nickade och försökte stoppa tårarna som föll ner en efter en. Han la båda armarna runt mig och gav mig en lång kram. Jag drog in doften av honom, blundade och slappnade av. Jag kände mig så trygg men honom, och jag vågade vara mig själv med honom. Justin och jag träffades för bara lite mer än en vecka sen. Hur kan man få sådana känslor som jag hade för honom på så kort tid? Och grejen är den att det finns miljontals tjejer som mer än gärna skulle velat vara jag just nu, men jag var faktiskt glad över att det var jag som satt i Justins famn nu istället för någon annan.

 

”Herregud.” utbrast jag helt plötsligt när jag kom på en sak.

”Vad?” frågade Justin både nyfiket och oroligt.

”Hur i hela friden kommer mamma att klara sig utan Pattie?”

”Jadu...” skrattade han och drog med sin hand upp och ner på min arm. ”Och hur kommer jag kunna klara mig utan dig?” fortsatte han.

Jag himlade med ögonen och skakade smått på huvudet. ”Justin, du har miljontals tjejer du kan vara med istället för mig när du är borta.”

”Jag kan vara med dem ja, men jag vill inte det. För de är inte du.”

”Men vem vet? Det kanske finns någon vackrare kopia av mig någonstans där ute som väntar på dig?”

”Ames!” Jag hoppade till av hans plötsliga höjning av tonläge i rösten. ”Tyst nu, snälla?” Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte: ”För det första vill jag inte ha någon kopia, jag vill ha den äkta varan. För det andra finns det ingen vackrare än du. Så sluta kom upp med massa skit nu, okej?”

 

Jag nickade långsamt samtidigt som jag försökte smälta hans ord.

 

”Så... Är du hungrig? Ska vi göra lite pomfritt med korv?” sa han efter ett tag och min mage började kurra ljudligt och det fick honom att skratta sitt gulligaste skratt. ”Kom då min lilla hungriga gullunge!” sa han och reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand åt mig. Jag flinade och tog ett fast grepp om hans stora, varma hand och drog mig själv upp med lite hjälp av honom. Vi gick ner för trappan och väl inne i köket satt jag mest på köksbänken och tittade på när Justin gjorde i ordning maten. Jag skyllde på att jag hade för ont i benet för att laga mat.

”Fångar du?” ropade han för att jag skulle höra honom eftersom att fläkten lät väldigt mycket.

”Jadå! Bring it on, Biebs!”

Han skrattade och kastade korvbiten mot min gapande mun och det var på håret att jag inte fångade den men det gjorde jag. ”Wohoo! Yeah buddie! Jag klarade det!” skrek jag och gjorde en liten segerdans som fick Justin att gapskratta. ”Är maten klar snart eller?” frågade jag otåligt och gjorde en sur min.

”Snart! Tålamod, Amy!” skrattade han och rörde bland korvarna i stekpannan med stekspaden. Jag räckte ut tungan mot honom men sprack ganska snart upp i ett leende.

 

Det luktade korv i hela köket och min mage kurrade igen. Justin stängde av plattan och tog ut pomfritten ur ugnen och jag hoppade ivrigt ner från bänken och dukade fram tallrikar, bestick och glas, innan jag öste på med massa mat på min tallrik.

 

”Spara lite till mig också, tack, lilla matvrak...” sa Justin och ställde sig bredvid mig med sin tallrik.

 

Jag buffade till honom i sidan och tog lite till pomfritt innan jag gick och satte mig vid bordet. Smaken av stekt korv, lite bränd pomfritt och ketchup med peppar fyllde min mun och jag var faktiskt ganska förvånad över att Justin kunde laga mat lika bra som han kunde baka. Jag stoppade in några ketcup-doppade pomfritt i munnen och tittade upp på Justin som satt och iaktog mig medan jag åt. När han upptäckte att jag tittade på honom slog han ner blicken i maten och fick en lätt, rosa färg på kinderna. Jag smålog och fortsatte äta av maten.

 

”Det här var jättegott Justin!” sa jag när jag stoppat in den sista pomfritten i min mun.

”Tycker du det?” undrade han och lös upp.

 

Jag nickade och lutade mig tillbaka i stolen och klappade mig nöjt på magen. Han flinade och tog en klunk av sitt vatten.

 

”Jag hoppas verkligen att ni kommer fira jul här...” mumlade han sen och jag nickade instämande.

”Jag med. Hoppas att pappa och Nolan  kan tänka sig att komma hit.”

”Har du hört något mer om hur din pappa mår?”

 

Jag fick en klump i halsen och kom på att jag inte hade hört av mig till någon där hemma på ett bra tag.

 

”Nej...” mumlade jag nästan ohörbart och bet mig i läppen.

 

Han nickade förstående och det blev tyst. Inte förrän nu kom jag på att jag inte alls ville att han skulle åka imorgon, överhuvudtaget.

 

”Jag vill inte att du ska åka.” for det ur mig och jag bet mig försiktigt i kinden.

”Jag måste, Amy.” sa han tyst och såg mig i ögonen. Jag fick anstränga mig för att andas i normal takt och lugna ner mig. ”Tro mig, jag hade stannat om jag kunnat.” fortsatte han allvarligt.

”Jag vet.” mumlade jag och tittade ner på min tomma tallrik. I ögonvrån såg jag att Justin la fram sin hand med handflatan uppåt menande att jag skulle lägga min hand i hans. Ett litet leende spred sig på mina läppar och jag plockade upp min hand som hade varit under bordet och la den i hans.

”Oj va kall du var!” utbrast han och la även hans andra hand över min och gnuggade den lugnt mellan dem för att värma mig. Jag fnissade till och mötte hans blick igen, han slickade sig om läpparna och sträckte sin ena hand mot min andra som jag hade i knät.

”Så fort du släpper dem kommer jag vara lika kall som förut, Jus.” skrattade jag men ryckte på axlarna och lät han ta min andra hand också när han insisterade. Han förde upp våra händer mot hans mun och blåste på dem för ännu mer värme. Jag rös i hela kroppen men tyckte att det här kändes ganska konstigt så jag drog tillbaka mina händer och han gav mig en förvirrad blick. ”Det hjälper inte, vi kan lika gärna plocka undan och slänga en filt över mig eller nåt.” förklarade jag och log. Han flinade och drog ut sin stol och plockade upp sin disk. Vi hjälptes åt att plocka undan och gick sen upp till hans rum igen där jag slängde mig i sängen så fort vi klivit in. Justin skrattade åt mig och rufsade till mig i håret innan han gick och hämtade en stor resväska. Han öppnade garderoben och kastade ner massa plagg i den svarta resväskan som låg öppen på golvet.

”Vill du ha någon hjälp?” frågade jag fortfarande liggandes kvar i sängen.

”Neh, jag ska bara lägga i några kalsonger, sen är jag klar. Har en del kläder där redan så jag behöver inte ha med mig så mycket...” sa han och log. Han tog ut en hel hög med kalsonger och stoppade ner dem i väskan. Ett skratt flög ur mig och han tittade undrande upp.

”Vad skrattar du åt?” frågade han och smålog.

 

Jag skakade bara på huvudet och försökte att hålla tillbaka skrattet. Innan jag ens hade hunnit reagera så hade han hoppat på mig och börjat kittla mig. Jag skrek och skrattade medan han killade min mage med sina varma händer. Plötsligt slutade han och då upptäckte jag att han låg över mig med sina ben på vardera siga av mig och han höll fast mina händer i sängen. Han tittade ner på mig leendes med hans mörka, vackra ögon som strålade av glädje. Jag tog ett djupt andetag och blåste honom i ansiktet. Han blundade och rynkade näsan vilket fick mig att fnissa lågt. Då drog han in ett ännu djupare andetag och blåste ut det med all sin kraft rakt ner i mitt ansikte. Hans andedräkt luktade korv med ett svagt spår av te. Han släppte mina händer och jag drog snabbt upp dem så att han inte kunde ta dem igen. Han flinade och gled av mig så att han låg precis bredvid mig. Jag tog tillfället i akt och attackerade honom. Jag låg i samma ställning som han hade legat över mig och kittlade honom lite överallt över hela hans överkropp. Eftersom att jag hade mindre händer gick det mycket smidigare för mig att kittla honom.

 

”Amy!” skrek han skrattandes och jag fortsatte med ett elakt flin på läpparna.

 

Plötsligt hörde vi dörren slås igen på nedervåningen och av ren reflex föll jag ner på Justin med ansiktet vid hans hals. Vi fnissade till båda två men sen tystnade vi och hörde Pattie ropa från hallen.

 

”Hallå? Justin?”

 

Jag tittade upp på honom och han ner på mig och vi fnissade tyst igen.

 

”Vi gömmer oss... Kom!” viskade han och tog min hand.

 

Jag följde med honom ner in under sängen och vi hörde Pattie som började gå upp för trappan. Vi la oss tätt intill varandra för att inte synas när hon kom in. Det var varmt och jag kände hans andedräkt på min kind. Jag vände mitt ansikte mot honom och log. Det kändes så skönt att vara så nära honom, speciellt när han skulle vara så långt borta imorgon. Hans ansikte var mörkt men det glittrade i hans ögon så det var dem jag kollade på. Han öppnade munnen för att säga något men då steg Pattie in i rummet. Vi flyttade oss så tätt intill varandra som möjligt och låg tysta för att hon inte skulle hitta oss.

 

”Justin?” sa hon försiktigt och gick runt i rummet.

 

Vi log och iaktog hennes fötter där hon gick runt oss. Plötsligt ställde hon sig precis framför oss och Justin tog tillfället i akt och greppade sina händer runt hans mammas ben. Hon skrek till och han började skratta och kröp ut. Jag började också att krypa ut men Justin stoppade mig innan jag hade hunnit komma ut med huvudet ens. Han gav mig en blick menande att jag skulle tillbaka in och fortsätta gömma mig. Tyst och försiktigt drog jag mig tillbaka utan att Pattie hann lägga märkte till mig.

 

”Du skrämde livet ur mig din lilla skit!” skrek Pattie på Justin och han skrattade högt.

”Älskar dig också, mamma” sa han sen och kramade om henne.

”Har du ätit något?” frågade hon sen och la huvudet på sned.

”Ja, jag och A-” han stängde munnen när han höll på att säga mitt namn. ”Jag har ätit korv och pomfritt.” fortsatte han sen och kollade nervöst på Pattie. Jag kunde inte se hennes ansiktsuttryck men jag trodde att hon anade att jag var där.

”Amy?” frågade hon i en retsam ton. Justin muttrade något och nickade sen åt mig att jag kunde komma fram. Jag kröp ut från sängen och ställde mig upp bredvid Pattie.

”Halloj.” sa jag, hon hoppade till och jag och Justin brast ut i skratt och gjorde high five.

 

Efter ett tag hade vi lugnat oss och Pattie tittade på oss med en fundersam blick. Sen skakade hon bara på huvudet och gick ner. Jag och Justin tittade på varandra och smålog.

 

 

Klockan började bli mycket och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre där vi satt framför TV:n och spelade FIFA.

”3-0 till moi!” utbrast Justin och gjorde en liten dans.

”Not for long...” muttrade jag och gäspade innan jag  verkligen försökte koncentrera mig på de små gubbarna som sprang runt på skärmen.

 

- Justin -

 

Det gick otroligt bra för mig i spelet men Amy låg under med flera mål. Jag såg på henne att hon var väldigt trött och hon kunde nog somna vilken sekund som helst.

 

”Om du vill sova hemma borde du kanske gå nu, Ames.” sa jag försiktigt och hon tryckte på pause knappen och kollade på mig.

”Och om jag inte vill?” sa hon och flinade tröttsamt.

”Kom.”

 

Hon lydde snällt och la undan x-box kontrollen och kröp till mig och la sig med sitt huvud i mitt knä. Jag strök med handen genom hennes hår och hon stängde ögonen. Snart hörde jag små snarkningar komma från hennes läppar och jag log smått för mig själv. Det ryckte till i hennes mungipa och hon mumlade något ohörligt i sömnen. Jag skrattade tyst över hur gullig hon var och strök lätt med pekfingret och långfingret över hennes kind. Plötsligt steg mamma in i rummet och öppnade munnen för att säga något men stängde den när hon såg Amy sovandes i mitt knä. Jag fick ögonkontakt med henne och hon log mot mig och blinkade lite retsamt med ena ögat. Jag himlade med ögonen och tittade ner på ängeln som låg i mitt knä, världens vackraste.


Lång väntan på detta kapitel, I know.. Men jag har haft så sjuuuuuukt mycket i skolan nu och dessutom har jag inte riktigt samma motivation till att skriva på den som förut... 

 

8 till nästa? :) x




My Favorite Boy - Kapitel 30

Jag stannade upp en minut för att återhämta mig. Snöflingorna singlade ner runt omkring mig och ett tunnt lager av snö låg på marken. Snön gjorde mig så glad, som jag hade längtat efter den alltså!

 

Justin stod drygt en och en halv meter ifrån mig med bakåtlutat huvud, munnen öppen och tungan ute. Han gjorde något konstigt ljud och tjöt till av glädje varje gång en snöflinga hamnade på hans tunga.

Lite diskret böjde jag mig ner och samlade ihop lite snö i en klump och lyckades, till min förvåning, att göra den rund och fin. Justin verkade inte ens ha märkt att jag rört på mig så jag log hånfullt och lyfte handen och kastade den rakt på hans bara hals.

 

”AMY!” skrek han och jag började springa iväg från honom fast han följde efter mig hack i häl eftersom att jag fortfarande haltade lite grand.

 

Jag skrattade och sprang runt huset till baksidan och gjorde en till snöboll och väntade på att han skulle dyka upp bakom knuten. Men istället kände jag ett kallt, blött slag i bakhuvudet och jag skrek till och vände mig om och där stod han och flinade.

För att vara lite elak tog jag handen där dan hade träffat mig med snöbollen och knep ihop ögonen samtidigt som jag började vackla lite.

 

”Aj...” mumlade jag och gjorde en grimars.

 

Justin slutade flina direkt och gick fram till mig med orolig blick.

 

”Ames? Herregud, hur gick det?” stammade han fram och la handen på min som vilade på mitt bakhuvud.

 

Jag blev alldeles varm av hans beröring och försökte att hålla mig från att le.

 

”Det gör ont...” sa jag och grimarserade igen.

 

Jag öppnade ögonen och tittade rakt in i hans varma, bruna ögon och svalde djupt.

 

”Förlåt mig. Jag skulle aldrig kastat den där snöbollen... Varför måste jag vara en sån idiot?” sa han och tittade bort.

 

Jag ville inte att han skulle behöva lida mer så jag log och tog bort handen från huvudet, tog ett steg fram och kramade om honom.

 

”Du är ingen idiot.” sa jag och han kramade tillbaka.

”Jo, jag gjorde dig illa.” mumlade han i mitt öra vilket gav mig rysningar i hela kroppen.

”Nej, jag skojade bara, jag ville bara se hur du skulle reagera.” sa jag och började skratta smått.

”Åh, vad jag ska döda dig!”

 

Jag började skratta ännu mer och han lyfte upp mig och snurrade runt med mig.

 

”Bra sätt att döda på, Big B.”

”Bästa sättet.”

 

Jag tittade ner på honom och han upp på mig. Okej han hade rätt. Han dödade mig faktiskt, med hans perfektion. Det var orättvist!

 

Efter ett tag släppte han ner mig igen och flinade smått. För att jag inte skulle stirra på honom ännu mer så kollade jag rakt upp i himlen och kollade på alla snöflingor som singlade ner från de vita, tjocka molnen. Sen tittade jag tillbaka på Justin som höll på med sin mobil. Jag började gå runt men höll fortfarande blicken kvar på Justin om han skulle få för sig att att göra något. När han inte hade rört sig på flera minuter gick jag långsamt fram bakom honom och ställde mig ungefär en decimeter ifrån honom. Försiktigt förde jag in mina händer under hans armar och kände hur han först hoppade till och hur han blev alldeles stel. Jag flinade och kramade om honom bakifrån. Jag drog in doften av honom och blundade, snöflingorna landade och smälte på min kind och fastnade i mitt hår. Det värkte fortfarande i mitt ben men det var som att jag glömde bort allting när jag var med Justin. Jag öppnade ögonen igen och släppte lite så att jag inte höll om honom lika hårt. Nyfiket vilade jag mitt huvud på hans axel och kollade ner på hans mobil. Twitter, såklart. Mitt öra låg mot hans kropp och jag kunde höra hans hjärtslag.

 

”Ames...?” det bullrade i mitt öra och jag tittade uppmärksamt upp på honom.

”Hmm?” svarade jag och log smått.

”Fryser du?”

 

Jag log för mig själv, han frös och ville försöka dölja det för att verka mer manlig. Men om du frågar mig, så var han så manlig som man bara kunde bli.

 

”Vill du gå in?” frågade jag och försökte dölja mina tankar.

”Visst.” sa han nonchalant och jag började flina större.

”Kom då, klenis.” sa jag och blåste honom i nacken så att han tjöt till. Skrattandes släppte jag taget om honom och började gå bort mot framsidan igen.

 

- Justin -

 

Jag sprang efter henne och saktade ner när jag kommit ikapp. Hon haltade fortfarande men hon ville inte ha någon hjälp längre. Men när vi kommit upp för trappan till huset öppnade jag dörren för henne ändå.

 

~~~~~~~~

 

Det var äntligen vinter. Snön hade lagt sig fint på Amy och Jessicas hus och istapparna hängde redan ner från taket. Jag la in fler vedträn i kaminen, stoppade in fler tidningspapper och tände flera tändstickor för att få fart på elden. Värmen spred sig snart i mina händer och vidare genom hela kroppen. Jag satte för stänkskyddet och reste mig upp.

 

Amy låg ihop kurad i en filt i soffan med en kopp te som jag hade fixat åt henne. Hon stirrade in i elden och verkade helt frånvarande, som i en annan värld typ. Jag flinade och satte mig en bit ifrån henne och tog upp min andra gitarr som fanns här nere i vardagsrummet. Den var svart, och vänsterhänt den med.

Jag drog med fingrarna lätt över strängarna och tittade in i elden jag med. Men jag hoppade till plötsligt när Amy ställde ner sin kopp på bordet.

 

”Brukar du tänka på hur det var för några dagar sen?” sa jag efter ett tag och tittade på henne med en fundersam blick.

Hon vände huvudet mot mig och harklade sig. ”Ibland. Men Justin, jag är fortfarande sjukt förvirrad över allting och har ingen aning om vad jag ska göra. Verkligen ingen aning.”

”Vad är det som får dig att tveka?” frågade jag försiktigt och bet mig i läppen.

Hon tog ett djupt andetag och tittade bort. ”Måste vi prata om det här nu?”

”Nej.” mumlade jag och tittade ner på mina fingrar som började plocka på gitarrsträngarna igen.

 

Det blev en konstig atmosfär i rummet och elden höll på att brinna ut. Trots den konstiga atmosfären så la jag undan gitarren och gick fram till kaminen och satte mig på huk. Ett tag satt jag bara där och stirrade på den lilla elden och kände Amys blick bränna mig i nacken. Men sen flyttade jag undan stänkskyddet och la in fler vedträn och väntade tills elden började ta sig igen. Jag ställde tillbaka stänkskyddet, ställde mig upp och gick tillbaka och satte mig på min plats i soffan. Jag ville inte att vi skulle ha det så här stelt och tyst. Det var väldigt obehagligt. Utan att jag hann tänka så mycket så ställde jag mig bara upp gick till Amy och satte mig bredvid henne. Hon hoppade till och stirrade på mig.

 

”Hej.” sa jag och log snett mot henne.

Hon tittade ner på hennes händer i knät, log och skakade på huvudet. ”Hej.” mumlade hon sen och tittade upp på mig igen.

 

Jag lutade mitt huvud bakåt och fäste min blick på ett spindelnät som dinglade ner från taket. Sen sneglade jag ner på Amy som satt och ritade med sitt finger på hennes lår. Försiktigt lutade jag mitt huvud mot hennes axel och stängde mina ögonlock. Hon började sjunga svagt på någon låt, tog min hand i hennes egen och ritade på den istället.

Efter ett tag sov jag ganska djupt och drömde jättekonstiga drömmar.

 

- Amy -

 

När jag hörde en liten snarkning i mitt öra fattade jag att han sov. Jag log smått och tittade ner på honom. Hans kind pressades mot min axel och hans mun var halvt öppen. Det här var första gången jag såg honom sova. Han hade sett mig sova förut, men nu var det min tur. Och jag njöt av det. Han mumlade till och sa någon oförståligt vilket fick mig att skratta. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter eftersom att jag var ganska rastlös och Justin skulle nog sova ett tag till. Utan att riktigt tänka på vad jag gjorde så tryckte jag fram Justins användare och såg att han hade lagt upp en bild för bara 2 timmar sen. Jag klickade fram den och flämtade till när jag såg att det var jag på bilden. Han hade tagit den på mig när jag stod och tittade upp på himlen när vi var ute i snön.

’We love snooow! :)’ hade han skrivit till bilden och jag kom plötsligt på att hela världen har sett den här bilden nu. Alla vet vem jag är. Eller ja, de vet hur jag ser ut och att jag är vän med Justin.

Jag hade fått några fler följare men jag tror att de var från att han hade svarat på min tweet för några dagar sen när jag hade kollat på Never Say Never.

 

Plötsligt så gled Justin av min axel och hans huvud hamnade i mitt knä. Jag hoppade till och tappade nästan min iPhone men lugnade ner mig sen. Jag la undan den bredvid mig och tittade ner på Justin. Försiktigt drog jag mina händer genom hans hår, jag älskade det. Det var jättemjukt och det luktade också jättegott. (Ja, jag luktade på det... och jag vet att jag är konstig.)

 

Efter en stund kom jag på att jag hade min chans att ge igen. Så jag tog upp min mobil igen och knäppte kort på den sovande Justin i mitt knä. Jag flinade och skrev: ’Sleeping beauty’ och la upp den på twitter. 


Vad sägs om 7 kommentarer till nästa? ;) höhöh PUSS PÅ ER! 




My Favorite Boy - Kapitel 29

Jag hörde ytterligare en spark och jag stod inte ut längre, hon behövde mig.

 

Jag tog på mig skorna och sprang ut till bilen. Motorn gick igång och jag backade snabbt ut bilen och gasade iväg. Mobilen höll jag fortfarande mot örat och för varje slag och skrik tryckte jag ner gaspedalen lite mer. Plötsligt upphörde skriken, men slagen fortsatte. Tillslut slutade slagen också och de gick därifrån eftersom att skolklockan ringde in. Jag svängde in på parkeringen och parkerade slarvigt. Oron inom mig växte för varje sekund och jag slängde mig ur bilen och började springa mot skolan.

 

Det fanns inget spår av henne på framsidan så jag sprang runt byggnaden och stannade tvärt upp när jag såg henne ligga på marken längre fram. Mina ögon fylldes med tårar och jag skyndade mig fram till henne. Jag satte mig på huk och lutade mig över henne, tårarna började rinna ner för mina kinder.

 

”Amy...” viskade jag och strök med handen över hennes kind.

 

Det blödde igenom hennes jeans, kinden var svullen och blödde lite grand och ena armen hade ett stort sår. Jag tog hennes hand i min och kysste den.

 

”Allting kommer att bli bra, okej?” mumlade jag och några tårar letade sig ner för min kind.

 

Lite längre bort låg hennes iPhone, jag tog upp den och la den i min ficka. Vad skulle jag göra? Ringa 911? Nej, då skulle hela våran dag bli förstörd. Jag bestämde mig för att ta med henne hem till mig och ta hand om henne där så gott som möjligt.

 

Försiktigt förde jag in mina armar under henne och lyfte upp henne i min famn. Jag hatade att se henne såhär. Långsamt och försiktigt började jag gå mot parkeringen, bara ingen ser mig nu. Vi kom fram utan att någon såg mig och jag öppnade bakdörren försiktigt med ena handen. Jag la in henne och la min tröja under hennes huvud och en filt över henne. Sen satte jag mig i förarsätet och började köra iväg hemåt.

 

Tillslut var vi framme och jag parkerade bilen på uppfarten till huset. Jag lyfte upp henne i min famn igen och bar upp henne till huset. När vi kommit in sparkade jag snabbt av mig skorna och gick upp för trappan och in i mitt rum där jag försiktigt la ner henne i sängen.

 

Vad skulle jag göra nu? Hennes sår behövdes tvättas och hon behövde vakna, det var väldigt obehagligt att se henne såhär. Jag började med att hämta bomullstussar, Alsolspritsmedel, vatten i en liten skål och en handduk. Sen började jag att tvätta hennes sår i ansiktet, sen armarna och magen som hon också hade sår på. När jag skulle tvätta benen var jag tvungen att få av hennes byxorna. Försiktigt knäppte jag upp jeansknappen, drog ner gylfen och drog av henne jeansen. Hon hade flera stora blåmärken och sår på benen, ett riktigt stort sår på smalbenet.

 

Vem var det som gjorde det här egentligen? Vilken hemsk människa vill skada Amy?

 

När jag hade tvättat färdigt tog jag fram ett par av mina mjukisbyxor och tog på henne dem. Det är nog skönare att ha dem på sig istället för tighta, blodiga jeans.

 

Jag satte mig bredvid henne på sängen och tog hennes hand i min.

 

”Amy?” sa jag i försök till att hon skulle vakna. ”Ames?” ”Snälla vakna, Amy.”

 

Jag kramade om hennes hand och kysste den igen. Hennes mobil vibbrerade som en galning i min ficka, jag tog upp den och såg att hon hade fått flera sms från både Chaz och någon annan kille som hette Jackson. Jag la den på nattduksbordet och tittade sen ut genom fönstret.

 

”Justin?” sa en krasslig, svag röst bredvid mig.

 

Jag vände mig snabbt och såg henne ligga och titta på mig med trötta ögon.

 

”Little Y!” utbrast jag och slängde mig nästan över henne.

 

Hon kramade om mig hårt och jag njöt verkligen av att ha henne vid medvetande igen. Jag la mig ner bredvid henne och strök undan en hårslinga från hennes ansikte.

 

”Tack Big B. Tack för att du kom och för att du tar hand om mig... igen.”

”Allt för dig, Ames.”

Hon log och tittade på mig, de där ögonen och det där leendet var bland det bästa jag visste.

Plötsligt grimarserade hon av smärta och jag satte mig fort upp.

”Vart gör det ont?” frågade jag sedan och gav henne en orolig blick.

”Benet.” andades hon ut och knep ihop ögonen.

Jag lyfte försiktigt min hand och la den där jag trodde att det var. ”Här?”

 

Hon nickade och öppnade ögonen igen och såg på mig. Jag reste mig upp och gick fram till mitt skrivbord där jag hade lagt en fryspåse. Jag bröt innehållet  och kände snart kylan i mina händer. Sen virade jag in den i en tunn handduk innan jag satte mig på sängen igen. Försiktigt la jag isen på benet.

 

”Tack.” sa hon tyst och blundade.

”Vill du ha något att dricka? Vatten eller nåt?” sa jag efter ett tag och ställde mig upp.

”Vatten, tack.”

”Okej, jag kommer strax!”

 

Med snabba steg joggade jag ner för trappan och in i köket, tog fram ett stort glas och fyllde det med kallt vatten från kranen. Sen skyndade jag mig tillbaka upp och försökte att inte spilla. Amy vände snabbt huvudet mot mig när jag kom in.

 

”Här har du.” sa jag lugnt och sträckte fram glaset till henne. Hon mumlade ett ”tack” och tog emot det.

 

Hennes kind hade verkligen svullnat upp, men hon var fortfarande sjukt vacker. Men vem i hela världen skulle vilja skada henne? Jag fattar inte, hon är den underbaraste personen jag någonsin träffat.

 

”Vilka var det?” fick jag ur mig och hon mötte mig blick.

 

Hon tog en till klunk av vattnet och ställde det sen på hennes mage med sina händer runt det.

 

”Du vet inte vilka de är.” sa hon tyst och tittade upp i taket.

”Amy. Säg.” sa jag bestämt och satte mig på sängen bredvid henne.

”Nicole, Sandy och Dave.” sa hon med en darrig röst.

”Varför gjorde de det?” frågade jag och svalde.

”Vet inte säkert... Men Nicole och jag har bråkat förut, och då var det om dig. Sandy har sett mig med Jackson, hennes ex, och tror att jag och han är tillsammans eller nåt, vilket vi inte är. Dave är med Nicole jämt och han gör alltid som hon säger.”

 

Jag fick en stor klump i magen när jag hörde att hon hade blivit slagen på grund av mig. Och jag blev orolig när jag hörde att hon var med en annan kille.

 

”Jag förstår inte hur någon kan göra så mot dig. Det är helt sjukt.” sa jag tyst och skakade på huvudet. ”Det var inte så himla trevligt att höra det heller...” fortsatte jag och Amys skrik spelades åter upp i mina öron.

 

Vi satt en lång stund och bara kollade på varandra. Jag tyckte inte om att se henne skadad, det fick mig att må dåligt.

Plötsligt ringde hennes mobil och hon bad mig att svara åt henne.

 

”Amys mobil.” svarade jag med hennes iPhone tryckt mot örat.

”Hallå? Vart är Amy? Vad har hänt?” sa en orolig killröst.

”Amy är hos mig. Hon får säga det själv för jag vet inte om hon vill att jag säger det. Vem är det föresten?” sa jag och kollade på Amy medan jag pratade.

”Okej, får jag prata med henne? Det är Jackson. Vem är du?”

 

Jag svalde och vände bort telefonen.

 

”Ames, Jackson vill prata med dig.”

 

Hon skakade trött på huvudet och rynkade pannan. Jag nickade förstående och vände tillbaka luren mot mitt öra.

 

”Jackson, Amy orkar inte prata just nu. Men hon kan kanske ringa dig när hon mår bättre?”

”Okej, visst. Men vem är det jag pratar med?”

”Justin.” sa jag kort och snabbt.

 

Jag hörde hur han flämtade och då tryckte jag bort samtalet.

 

”Han är en belieber, Jus.” skrattade Amy, åh vad jag älskade att höra hennes skratt igen.

Jag la mobilen på nattduksbordet igen och satte mig på sängen.

”Hur mår du?” frågade jag och tog hennes hand i min.

”Bättre.” sa hon och log smått. ”Men det värker lite i kinden och ganska mycket i benen... Isen börjar bli lite för kall nu, kan du...?”

 

Jag hajade snabbt och tog bort isen från hennes ben och la den bredvid mig.

 

”Tack.”

 

- Amy -

Hur länge sen var det det hände egentligen? Hur länge hade jag varit här?

 

Jag vände huvudet mot nattduksbordet där jag visste att hans digitala väckarklocka stod. 14:38. Shit, det har nästan gått 3 timmar sen det hände. Vad hade hänt om inte Justin kom? Om han inte ens visste om att det hade hänt? Då skulle jag legat där rätt så länge innan någon hittat mig och då skulle jag kanske legat på sjukhuset vid det här laget. Jag är glad över att Justin kom och att han inte tog mig till sjukhuset. Jag hatar verkligen sjukhus och doktorer som sticker nålar och grejer i en.

 

När jag var liten så lekte jag och Joy ute i den stora parken i Boston mycket. Där fanns det en liten memoral byggnad uppe op en kulle, jag och Joy sprang runt och plötsligt sprang jag rakt in i en pelare, föll ner för trappan och rullade halvvägs ner på kullen. Jag fick ligga på sjukhuset i en hel vecka. Hemska minnen...

 

Jag tittade upp på Justin som kollade på mig med sina underbara, bruna, vackra ögon.

 

Av någon anledning ville jag röra på mig. Jag ville pröva att sätta mig upp. Försiktigt tog jag händerna på madrassen som stöd och drog mig långsamt uppåt.

 

”Vad gör du?” frågade han oroligt och flyttade sig närmare mig för att försöka hjälpa mig.

”Försöker...” började jag och drog mig upp den sista biten och till min förvåning sp hade jag klarat det. ”...sätta mig upp.” fortsatte jag och tittade upp på Justin och log. ”Jag klarade det!”

 

Han log han med och slappnade av en aning.

 

Jag satt ett tag och kollade på honom, bara kollade. Jag kom och tänka på vad jag hade sagt veckan innan. Att jag skulle tänka på hur jag ville ha det mellan oss två. Och problemet var att jag inte visste fortfarande. Allting  var så förvirrande och att ha 4 killar som de enda vännerna här kanske inte var så bra... Och alla ser bra ut. Chaz var den första som började flörta med mig. Men nu var det 3 killar till som gjorde det och det var verkligen skitjobbigt. Justin åker imorgon, och jag kommer inte få träffa honom på jättelänge. Men de andra tre kommer jag träffa varje dag.

 

”Vad tänker du på?”

 

Justin avbröt mig i mina tankar och fick mig att blinka till.

 

”Eh, inget speciellt.” sa jag och bet mig i läppen.

 

Han flinade och tittade ut genom fönstret. Jag tittade också ut och plötsligt får jag syn på någonting som gör att hela min kropp fylldes av glädje. Ett litet vitt korn som singlar ner precis utanför fönstret.

 

Justin och jag vände oss samtidigt mot varandra och utbrast i kör: ”DET SNÖAR!”

 

En kort stund glömde jag att jag ens hade ont och, tro det eller ej, ställde mig upp. Men det började värka som bara den i mitt vänstra ben och jag satte mig snabbt på sängkanten bredvid Justin och bet ihop.

 

”Oj, hur hände det där?” sa Justin förvånat och stirrade på mig.

”Jag glömde bort att jag hade ont. Men faktiskt så gör det bara ont i vänsterbenet nu!” sa jag och log.

”Jag tror du tänker på samma sak som jag eller hur?”

”Ut till snön?”

 

Han nickade och vi började skratta. Justin ställde sig upp och tog fram en varmare tröja till mig och jag tog lydigt på mig den blåa Toronto tjocktröjan. Han ställde sig bredvid mig och sträckte fram sin arm så att jag kunde ta tag i den och ställa mig upp igen. Det gick bra och vi började gå ut från rummet, eller ja, jag haltade och hängde nästan på Justins arm. Men så kom vi till trappan och jag stannade tvärt upp. Hur skulle vi göra nu? Utan att jag ens hann reagera så hade Justin lyft upp mig i hans famn och börjat gå ner för trappan. Jag hade min arm runt hans rygg och min andra vilade mot hans bröstkorg.

 

Väl nere släppte han mig inte. Han gick bort till hallen och satte ner mig på bänken som stod där.

 

”Jag kommer snart.” sa han och försvann in i vardagsrummet.

 

Det var tyst ett tag. Ganska läskigt tyst. Men sen dök han upp med en jacka i handen.

 

”Varsågod.” sa han och sträckte fram den åt mig.

Jag tog förvirrat emot den och stirrade på den. Han skrattade och fortsatte: ”Det är mammas gamla, det är kallt ute och din jacka är alldeles för tunn. Kom igen nu!”

 

Han tog den ifrån mig och hjälpte mig att få på mig den.

 

”Tack.” sa jag och log smått. Innan jag hann säga någonting så höll han plötsligt på att ta på mig skorna.

”Ingen orsak.” sa han när han var klar och reste sig upp och tog ner sin jacka från kroken på väggen och tog på sig den. Jag betraktade honom medan han drog upp dragkedjan och bet mig i läppen när han tittade upp på mig. Han flinade och satte sig ner på huk för att ta på sig skorna.

”Så, redo?” undrade han och reste sig upp.

”Alltid redo!” ropade jag och det fick honom att hoppa till - vilket fick mig att gapskratta. Han gjorde en sur min och började gå mot dörren. ”Förlåt Justin!” fick jag ur mig men fortsatte att flina smått.

Han vände sig om och log. ”Vill du ha hjälp?”

Jag nickade och sträckte mig efter honom likt en liten bebis som vill upp i mammans armar. ”Du är konstig, Little Y...” skrattade Justin och tog tag i mina armar så att jag kunde ställa mig upp.

”Tack detsamma!” sa jag och ruffsade till honom i håret.

”You did not just do that!” sa han hotfullt och pekade på mig.

”Oh yes I did!” sa jag och ruffsade till honom igen.

 

Det var då han lyfte upp mig i sin famn, öppnade dörren och sprang ut i snön. 


DAMDADAM! Kapitel 29! :D 5 kommentarer till nästa igen? :) 

 




My Favorite Boy - Kapitel 28

När vi gick genom korridoren började min mage bubbla och jag hade ingen aning om varför. Jag och Chaz sa hejdå till Ryan och gick bort till våra skåp för att plocka fram engelskaböckerna, anteckningsblock, penna och sudd. Plötsligt ringde skolklockan och alla började röra sig mot sina klassrum. När vi kom in i klassrummet tittade jag direkt mot min och Jacksons platser och där satt han. Bubblorna i min mage började hoppa omkring och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå mot honom. Jag kom fram till min stol och drog ut den innan jag tillslut satte mig och kollade på Jackson.

 

”Hej.” sa jag i normal ton och försökte få hans uppmärksamhet.

”Hej...” mumlade han tillbaka, men han var helt inne i det han höll på med. Jag kollade ner på bänken och såg att han skrev någonting som liknade en dikt. Jag tittade upp på honom igen och försökte igen: ”Jackson?”

Då vaknade han plötsligt till liv och hans ögon spärrades upp. ”Amy!” utbrast han och kramade om mig vilket jag blev väldigt förvånad över för han hade aldrig gjort det förut. Men det var en väldigt skön kram, det måste jag säga. När han kom på vad han gjorde drog han plötsligt tillbaka men ett leende lekte på hans läppar.

”Välkommen tillbaka!” sa han och fortsatte att le.

”Tack!” sa jag och ett litet skratt kom ur min mun.

”Jag har faktiskt saknat dig, bänkkompis.” sa han och rufsade till mig lite i håret. Jag gjorde en sur min och putade med underläppen men sprack sen ut i ett leende igen. ”Jag har saknat dig med Jackie.”

 

Han öppnade munnen för att säga något mer men våran lärare kom in och då blev alla tysta.

 

”Godmorgon klassen!” sa hon och log innan hon satte sig och tog fram klasslistan och började ropa upp oss.

”Richard Anderson?” ”Ja!” ”Rose Adams?” ”Ja!” ”Mandy Andrew?” ”Ja!” Listan fortsatte... Tillslut kom hon till bokstaven ’S’ och först av oss blev Chaz. Efter honom var det några fler innan hon sa: ”Jackson Smith?” och ett ”Ja!” hördes bara någon decimeter från mitt öra, vilket fick mig att hoppa till. ”Mariah Sandley?” ”Ja!” ”Amy Sunshine?” Jag hoppade till av att höra mitt namn men sen sa jag ett högt och tydligt ”Ja!”. Många i klassen vände sig förvånade mot mig och jag log smått mot dem.

”Nämen Amy! Är du tillbaka nu? Välkommen tillbaka! Vad kul att du är frisk nu!” utbrast läraren och log stort mot mig.

 

Sen fortsatte hon att ropa upp namn och tillslut var hon klar och undervisningen började. Jag kände Jacksons blickar på mig väldigt många gånger under lektionen och jag kunde inte låta bli att titta på honom och bara stirra på hans otroligt fina ansikte. Plötsligt vände han blicken mot mig och vi kollade på varandra väldigt länge och jag fick behärska mig när jag så gärna ville röra hans blonda ruffsiga hår. Plötsligt ringde skolklockan och vi båda vaknade upp och vände snabbt bort blickarna från varandra. Som vanligt satt vi kvar tills de flesta hade gått ut och slog följe till skåpen.

 

”Så...” började han och tittade rakt fram och sen på mig. ”Vad har du haft för dig nu när du har varit hemma då?”

”Spytt och sånt...” svarade jag och himlade med ögonen. ”Mamma fixade en ”barnvakt” till mig så vi har typ spelat spel och druckit te...”

”Trevligt! Vem är ”barnvakten”?” sa han undrande och höjde på ena ögonbrynet.

 

Shit. Vad skulle jag säga nu? Skulle jag avslöja Justin? Han skulle ju ändå åka imorgon... Hur kommer Jackson reagera?

Jag bet mig i läppen medan jag fumlade med skåp-låset. Tillslut fick jag upp det och lade in mina grejer innan jag stängde igen och stod öga mot öga med Jackson.

 

”Tänker du berätta eller vägrar du?” frågade han och flinade.

”Du kommer inte att tro mig när jag säger det... Men du får absolut inte säga det till någon! Okej? Ingen vet om det, inte ens Chaz och Ryan.”

 

Han verkade fatta allvaret och kom närmade mig för att vi skulle kunna prata lägre.

 

”Det är Justin Bieber.” viskade jag mot hans öra och han ryckte till och såg jätteförvånad ut.

”Du driver...” sa han och skakade på huvudet,

”Nej, Justin skjutsade mig till skolan idag för att jag missade bussen...”

 

Nu verkade han fatta varför det var viktigt att ingen fick veta något. Vi gick bort mot en soffa och satte oss innan Jackson var tvungen att fråga något igen.

 

”Så, hur känner ni varandra?”

”Våra mammor är väldigt bra vänner och så är vi grannar.”

 

Han nickade utan att säga någonting och stirrade rakt framför sig. Plötsligt kom jag på att jag skulle sms:a Justin och fumlade upp min iphone ur fickan. Han hade inte skrivit något men iförsig var det ju jag som sa att jag skulle sms:a honom lite senare.

 

Hej cooling! Vad händer? ;) x

Jag tryckte på ’SKICKA’ och tittade upp på Jackson som fortfarande satt och stirrade.

 

”Jackson?”

 

Han hoppade till och satte sig spikrak upp i soffan och ett skratt flög ur mig.

 

”Tyst...” mumlade han och slog mig lite lätt på armen.

”Aaoo!” skrattade jag och slog tillbaka .

 

Han flinade smått och kollade ner i golvet och sen på mig. Vi satt säkert där i flera minuter och bara kollade på varandra och log. Jag fattade fortfarande inte hur man kunde vara så fin som Jackson var.

 

De där isblåa ögonen fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort och det blonda håret med lite brunt i rötterna som jag verkligen fick behärska mig med att inte röra. Jag undrade hur Jackson och jag skulle varit som par? I mitt huvud såg jag bilder på oss gå hand i hand längs korridorerna och kyssas. Vi skulle nog passa ganska bra ihop...

 

Plötsligt vibbrerade min mobil i handen och jag vaknade upp från mitt lilla dagdrömmande.

 

NYTT MEDDELANDE FRÅN: Big B :)

 

 

Jag log smått och låste upp iphonen för att se meddelandet.

Hej Ynie! Jag sitter med min gitarr och skriver lite låtar. :) Vill att tiden ska gå snabbare! Vill träffa dig ju! ;) Vad händer hos dig då? :) xxx

 

Mitt leende blev större och jag skulle precis skriva ett svar när skolklockan ringde in oss till lektionen. Jackson la handen på min rygg och tillsammans gick vi med snabba steg mot skåpen och därefter musiksalen.

 

”Välkomna till dagens musiklektion!” började Mrs Johnson lektionen. ”Idag ska ni börja på ett nytt projekt! Ni ska skriva en egen låt och hela projektet avslutas med en liten spelning där de bästa får sjunga och spela upp sina låtar för hela skolan. Låter det bra?”

 

Jag satt och fattade nästan inte ett ord av vad hon sa. Jag kunde inte sjunga? Och inte spela heller för den delen. Bara tvärflöjt men det kommer jag inte kunna spela om jag ska sjunga också...

 

”Några frågor?” undrade Mrs Johnson och jag räckte upp handen.

”Ja, Amy?”

 

Jag svalde och tog ner handen igen.

 

”Jo... Om man inte kan spela?”

”Då får man be någon annan i klassen eller någon annan man känner att spela. Eller så får man helt enkelt lära sig.”

 

Jag nickade och funderade på vem som kunde spela piano eller gitarr av de jag känner. Justin. Men nej det skulle bli helt kaos om han kom till skolan... Men han kanske kan lära mig? Fast iförsig, han åker imorgon... Jag funderade på om Jackson kunde spela och vände blicken mot honom.

 

”Jag kan gitarr.” sa han utan att jag ens hade frågat honom än.

”Tror du att du skulle kunna lära mig? Asså Justin har lärt mig grunderna men jag behöver nog lite mer hjälp.” sa jag och han nickade till svars. ”Grymt! Tack!” sa jag och gav honom en kort och snabb kram. Resten av lektionen satt jag och funderade på vad sången skulle handla om, men jag kom inte på något.

 

Det ringde ut till rast och för första gången skyndade jag mig ut med alla andra, men jag visste inte varför, jag antar att jag bara ville prova. Folk runt omkring mig knuffades och trängde sig fram. Nu fattade jag varför Chaz, Jackson och ja... alla som brukade sitta kvar, gjorde det. Tillslut kom jag fram till mitt skåp och låste snabbt upp det och la in sakerna. Då kom jag på att jag inte hade svarat på Justins sms än, så jag plockade upp mobilen och tryckte in ett svar:

 

Förlåt att jag inte svarade... Lektionen började precis när jag skulle skriva ett svar. :/ Åh, det låter mysigt! Blir det någon bra låt då? :) Vill också träffa dig Jus. ;) Eeh, just nu har jag rast. Hade musik nyss.. ska berätta om vårat nya projekt när vi träffas sen :) xxx

 

”Amy!” Jackson kom gåendes mot mig och såg undrande ut. ”Varför gick du?”

Jag ryckte på axlarna och la ner mobilen i fickan. ”Jag vet faktiskt inte... Men aldrig igen, hahah!”

 

Han skrattade han med och satte händerna i byxfickorna.

 

”Så... Jag undrade bara om du vill att jag ska komma hem till dig, eller du till mig, och jobba på projektet och gitarren någon dag?”

Jag log och tog en hårslinga som fallit ner framför mina ögon och fäste den bakom örat. ”Visst, det låter bra! Inte idag dock...” sa jag och bet mig i läppen.

”Varför inte?” frågade han besviket och rynkade pannan.

”Justin åker till LA imorgon och jag ska bara passa på att vara med honom tills han åker.”

 

Han nickade förstående och rynkorna i pannan försvann.

 

”Ames...? Tror du att du kan..eh..hälsa till honom från mig? Du kanske inte trodde det om mig men jag är faktiskt en Belieber, i alla fall lite grand tror jag.”

Jag blev väldigt förvånad men log sen. ”Såklart jag kan! Äh, jag tycker det är modigt av dig att faktiskt våga säga det.”

 

Han bet sig i läppen och såg otroligt söt ut, han var verkligen hur fin som helst. De där ögonen, läpparna, tänderna bakom den genomskinliga tandställningen, näsan, ögonbrynen och håret fick mina bubblor i magen att bli till ett stort bubbelbad.

 

”Amy!” Jag hoppade till av att någon ropade mitt namn bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej komma gåendes mot mig. Hur visste hon vad jag hette?

”Hej?” sa jag osäkert när hon hade kommit fram.

”Hej! Oj förlåt! Haha, du vet inte vem jag är... Carly heter jag!” hon sträckte fram sin hand och jag tog och skakade den.

”Så hur vet du vem jag är?” frågade jag förvirrat och hon log mot mig.

”Ryan går i min klass och har berättat om dig. Chaz också för den delen.” sa hon och fnissade.

”Jaha.” sa jag kort och log.

”Förlåt du måste tycka att det här är jätteawkward...” skrattade hon och skakade på huvudet.

”Haha, lite kanske... Men du verkar snäll!” sa jag och log stort.

”Och hej Jackson föresten!” sa hon och tittade bakom mig. Han hälsade tillbaka och kollade ner på sin mobil igen.

”Jag hade gärna stannat och pratat mer men jag måste dra till min lektion. Men det var trevligt att träffas!”

”Okej, va synd... Detsamma!”

”Vi ses, Amy!”

 

Vi vinkade till varandra och snart gick hon runt hörnet och jag vände mig mot Jackson igen.

 

”Så... Vad har vi nu?” frågade jag och han tittade upp från mobilen och la ner den i fickan.

”Historia.” sa han och vi båda suckade överdrivet högt, sen brast vi ut i skratt och alla som gick förbi kollade konstigt på oss.
Efter ett tag samlade vi oss och plockade fram historieböckerna från skåpen och gick bort mot klassrummet.

 

- Justin -

 

”It’s the most beautiful time of the year, lights fill the streets spreading so much cheer...” nynnade jag när jag gick runt i köket och åt äppelbitar. Jag satte mig ned vid bordet och öppnade tidningen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt, väldigt tråkigt, tråkigt... Jag stannade upp i bläddrandet och läste serierna, alltid lika kul. Sen orkade jag inte läsa mer så jag stängde ihop den och sköt den ifrån mig. Varför behövde jag åka imorgon för? Jag ville inte åka, jag ville inte lämna Amy. Det skulle bli kul att få kontakt med mina fans igen, och att få träffa alla igen. Men tänk om Amy glömmer bort mig när jag är borta? Tänk om hon blir kär i någon annan och glömmer bort mig helt? Eller om hon inte firar jul i Stratford, då kommer jag inte få träffa henne på ännu längre tid och då kommer hon glömma bort mig ännu mer!

Jag drog händerna genom håret och suckade. Jag undrade verkligen hur det skulle bli mellan oss två.

 

Mobilen plingade till på bordet, jag tog upp den och låste upp.

’Ey Biebs! Ska vi hänga idag eller?’

Jag visste inte vad jag skulle svara Ryan. Självklart ville jag vara med honom och Chaz... Men jag och Amy skulle ju vara med varandra idag.

’Sorry bro. Kan inte...’

 

Jag la ifrån mig mobilen och ställde mig upp, vad skulle jag göra nu då? Det värsta med att vara ledig och ensam hemma är att man inte har något att göra.

 

Plötsligt började mobilen ringa och jag tog upp den snabbt och svarade.

”Hallå?”

”Hej Justin!”

Jag log när jag hörde att det var hon.

”Varför ler du?” skrattade Amy i andra änden.

Hur visste hon att jag log? Okej, det här var läskigt.

”Jag hörde det bara, okej?”

Kunde hon läsa tankar eller nåt?

”Struntsamma... Vad gör du?”

”Ehm, just nu går jag bara runt i köket och är allmänt rastlös. Du då?”

”Jag sitter utanför skolan, har precis käkat lunch... Det är kallt ute.”

”Trevligt, trevligt. Haha, you don’t say? Det är ju snart vinter, Ames.”

”Tror du att det kommer snöa idag?”

”Kanske. Man kan ju alltid hoppas.”

 

Vi var tysta ett tag och bara njöt av att få höra varandras andetag. Eller det var i alla fall vad jag gjorde.

 

”Vilken tid slutar du idag?” undrade jag och öppnade kylskåpet för att se om vi hade någon choklad.

”Tjugo i tre.”

”Okej, har du något emot att jag kommer och hämtar dig?”

”Nejdå!” sa hon och skrattade kort.

”Bra.”

 

Jag tog ner en chokladkaka från översta hyllan och stänger sen. Jag hör någon som går i luren och någon som pratar tyst med Amy.

 

”Vem är det du pratar med?” frågade jag nyfiket och tog en bit av chokladen och stoppade in den i munnen.

 

Hon svarade inte. Den andra rösten började prata högre och nu kunde jag urskilja mer ord.

 

”Din flacking bitch! Vem tror du att du är?!”

 

Jag gillade verkligen inte vad jag hörde.

 

”Amy? Är allt som det ska?”

 

Inget svar igen. Men plötsligt hörde jag en hand träffa någons kind. Amy andades kraftigare och jag njöt inte av det längre. Jag hörde ett till slag, och ett till, och ett till.

 

”Amy!” Jag blev riktigt orolig nu. Vad var det som hände?

 

Det hörs en duns och det började rassla i mobilen, hon verkade ha tappat den. En fot sparkade på någon och då hör jag Amy skrika till av smärta. Jag la ifrån mig chokladen och började gå bort mot hallen. Jag hörde en till spark, och en till, fler skrik. Det här var jättejobbigt att höra. Plötsligt hör jag det. Amy skriker till ännu högre den här gången och efter skriket hör jag hur hon ropar: ”Justin!” 


Kapitel 28! Ganska långt.. Hoppas ni gillar det! 5 kommentarer till nästa? :) xx




My Favorite Boy - Kapitel 27

Amy hade ritat mig. Mig när jag var liten, och jag hade på mig den röda halsduken. Luggen hängde i ansiktet och jag log stort. Det var verkligen jag som hon hade ritat.

Amy verkade märka att jag hade stannat upp och hon kollade ner på teckningen.

 

”Herregud.” sa hon sen och satte handen för munnen. ”Det är ju du!”

 

Vi satt länge och bara stirrade på varandra och på teckningen. Det här var ju sjukt.

 

”Jag har inte kollat igenom den här lådan på jättelänge... Shit. Jag har ritat dig.” sa Amy plötsligt och tog den ifrån mig. ”Det står att den gjordes dagen efter jag hade träffat dig.”

”Vet du vilket datum det var vi träffades?” frågade jag förvånat och kollade upp på henne.

”Ja, fast inte för att vi träffades, utan för att Joy försvann...” sa hon tyst och hennes ögon blev alldels blanka så fort hon nämnde hennes systers namn.

 

Jag la armarna runt henne i en kram och pussade henne på huvudet. Snart hörde jag hur hon började gråta och drog henne närmare mig och satte henne i mitt knä. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hon hade förlorat hennes syster och tror att hon är död och att det är hennes fel.

Amy kramade mig hårt och grävde in hennes ansikte i min hals.

 

”Om jag inte hade varit så himla idiotisk hade jag haft en syster nu.” mumlade hon mot min hud vilket fick en rysning spridas genom hela kroppen.

”Jag tycker det var väldigt oansvarligt av dina föreldrar att lämna er två ensamma i ett köpcentrum.” sa jag tyst samtidigt som jag masserade hennes hårbotten med ena handen. ”Fast om de inte hade gjort det hade jag aldrig träffat dig, så därför tycker jag om dina föreldrar väldigt mycket.”

 

Hon lutade sig bakåt och kollade mig i ögonen. Hennes ögon var alldeles röda och kinderna var blöta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hennes ansiktsuttryck... Men det jag sagt verkade sårat henne.

 

”Så du är glad över att min syster är försvunnen och troligtvis död?” sa hon tyst och en ny tår rann ner för hennes kind.

”Såklart jag inte är! Jag är bara glad över att jag träffade dig!” sa jag och torkade bort tåren med handen. Hon vek bort med blicken och bet sig i läppen.

”Amy...” sa jag bestämt och tog handen och vände hennes huvud mot mig. ”Jag ska hjälpa dig att hitta Joy, jag lovar.”

”På riktigt?” frågade hon förvånat.

”På riktigt.” försäkrade jag och log.

 

Ett leende ryckte i hennes mungipor och en ny tår föll ner för hennes kind. Hon lutade sig framåt igen och kramade mig och jag kramade tillbaka.

 

”Tack.” mumlade hon och pussade mig lätt på kinden.

 

- Amy -

 

Dagen tog slut, mamma kom hem och Justin drog hem till sig. Jag kände mig mycket bättre så jag antog att jag skulle till skolan nästa dag.

Under middagen med mamma på kvällen berättade jag för henne att Justin skulle åka bort. Jag funderade på om jag skulle säga att han skulle hjälpa oss att hitta Joy, men jag kom fram till att det var nog bäst att vänta.

 

Väckarklockan ringde tidigt på morgonen och till min besvikelse var det grått och trist väder ute. Jag klev ur sängen och gick till badrummet för att ta en dusch. När jag kommit ut ur duschen virade jag handduken runt min blöta kropp och tittade upp på mig själv i spegeln.

 

”Usch... Jag ser ju hemsk ut...” mumlade jag och drog med handen genom det blöta håret. ”Aja, tur att det finns smink!” sa jag sen och skrattade smått åt mig själv.

 

Jag gick lugnt bort till mitt rum igen och började leta kläder. Det blev tillslut ett par mörka jeans, ett vitt linne och en senapsgul tröja över linnet. Efter ungefär en kvart var jag också sminkad, hade lite mer smink än vanligt eftersom att jag såg ut som jag gjorde, och så hade jag dragit på ett rött läppstift på mina läppar. Jag ställde mig framför min helkroppsspegel och kollade hur jag såg ut. Jag vände mig hit och dit för att kunna se från olika vinklar och drog lite i kläderna.

 

”Det får duga...” sa jag tyst och gick bort till min byrå där min borste låg. Jag drog borsten genom håret ett antal gånger innan jag sen puffade upp det lite och sprejade hårsprej lite här och där för att det skulle hålla sig. Håret började torka nu och självlockarna började locka upp sig. En sista titt i spegeln, sen gick jag ner till köket för att äta lite frukost. Det låg en lapp på bordet från mamma där det stod: ’Behövdes tidigare på jobbet idag, du får göra din egen frukost. Det finns hembakade bagels i skåpet om du vill ha och du kan ta lite chokladflingor och youghurt också om du vill. Ha en bra dag hjärtat! Puss och kram! /Mamma ♥’

 

 

Jag suckade kort och slängde lappen i papperskorgen under diskhon. Sen tog jag ner två bagels från skåpet och plackade fram jordnötssmör och sylt medans jag rostade dem. Jag nöjde mig med det eftersom att jag inte orkade ta fram något mer, så jag satte mig vid bordet och började bre mina bagels. Plötsligt kom jag på att jag inte hade någon koll alls på vad klockan var. Jag fick kort sagt panik och kollade upp på köks klockan; tio över åtta.

 

”Shit!” utbrast jag när jag kom på att skolbussen gick 25 över.

 

Jag åt snabbt upp min frukost och plockade snabbt undan efter mig, sen sprang jag upp till toan och borstade tänderna snabbt som ögat. När klockan var 21 över stod jag i hallen med min militärgröna jacka på, den röda halsduken virad runt min hals och ett par svarta stövletter i läder på fötterna. Jag tog min ryggsäck över axeln och öppnade dörren. Det var iskallt ute och vart man än kollade var det frost. Jag låste dörren och skyndade mig ner för trappan och ut på gatan och sprang bort mot busshållplatsen.

 

”Vill du ha skjuts?” Jag hoppade till och stannade upp och tog min hand på hjärtat.

”Herregud, Justin! Du vet verkligen hur man skrämmer livet ur mig!” flämtade jag och gav honom en sur blick där han satt i sin bil precis bredvid mig. Han flinade nöjt och ett litet skratt for ur honom. ”Vill du ha skjuts eller inte?” frågade han sen och trummade som han alltid brukade göra på ratten.

”Har jag ens något val?” frågade jag och han skakade leendes på huvudet. ”Nope.”

 

Jag suckade och log smått innan jag gick runt bilen och satte mig bredvid Justin i passargerarsätet.

 

”Godmorgon miss Sunshine!” sa han så fort jag kommit in och log hans otroligt fina leende. Jag himlade med ögonen och log tillbaka. ”Godmorgon mr Bieber!”

 

Han började köra och precis när vi svängt ut på den stora vägen såg vi skolbussen köra iväg.

 

”Så varför är du vaken såhär tidigt?” frågade jag undrande och kollade ut på vägen framför oss.

”Jag kör dig till skolan.” svarade han och flinade.

”Jus...” sa jag allvarligt och slog honom på armen. ”Seriöst!”

Han himlade med ögonen och drog på munnen innan han sa: ”Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, så jag gick upp och kollade på TV och det råkade vara Hannah Montana. Så då kom jag å tänka på dig och när vi var hemma hos dig för första gången, när vi hade Hannah Montana maraton, jagade varandra med knivar och allt det där... Sen kom jag på att du skulle till skolan och visste direkt att jag ville skjutsa dig dit eftersom att du inte har varit i skolan på flera dagar och det är min enda chans att få göra det på ett bra tag.” Han tog en paus och mötte snabbt min blick innan han fortsatte: ”Jag kollade ut genom fönstret och såg dig gå ner för trapporna i erat hus. Då skyndade jag mig upp ur soffan, stängde av TV:n, sprang upp till rummet och tog på mig kläder –” Jag rodnade av tanken att han bara hade kalsonger på sig och började försvinna bort i min lilla egna värld när jag försökte tänka mig honom utan tröja och byxor.

”Amy?” frågade han undrande och började skratta när jag blinkade till och satte mig spikrak upp i sätet.

”Tyst...” mumlade jag och fortsatte rodna vildt. ”Fortsätt nu...”

Han slutade skratta och försökte samla sig. ”När jag såg att klockan var kvart över åtta tittade jag ut igen och såg dig kuta omkring som en galning. Då fattade jag att du hade bråttom till bussen, så jag gick ut och satte mig i bilen och väntade tills du hade sprungit förbi vårat hus, sen körde jag ut på vägen och eftersom att det är isigt på vägen hörde du inte bilen när den kom och då körde jag upp bredvid dig och ja... Nu sitter vi här!” Han log och började trumma på ratten igen.

”Jag kan inte fatta att du åker imorgon... Det kommer bli så...tomt.” sa jag tyst efter ett tag och kollade upp på honom, Han tittade tillbaka ner på mig och bet sig i läppen.

”Det kommer bli tomt utan dig också Little Y.”

 

Jag förde min hand mot hans och vi flätade ihop våra fingrar som vi brukade göra. Hans hans var alldeles varm vilket fick en ström av värme att fyllas genom min kropp.

Vi började närma oss skolan och en suck kom ur min mun. Han smekte lugnt med sin tumme över min hand vilket fick mig att le. Han svängde in på skolans parkering och parkerade bilen. Vi satt länge och bara kollade på varandra med händerna sammanflätade.

 

”Du borde nog gå in nu, Chaz och Ryan letar nog efter dig...” sa Justin plötsligt efter flera minuters skön och lugn tystnad.

”Jag antar det...” sa jag tyst och knäppte loss mig med min fria hand. Jag suckade och lutade mig mot Justin och kramade om honom. ”Tack för skjutsen, Big B.” mumlade jag i hans öra innan jag drog mig tillbaka  och tog upp min ryggsäck som låg på golvet och satte den i mitt knä.

”Sms:ar dig sen, okej?” sa jag och tryckte till hans hand lite grand.

 

Han nickade och log smått. Jag öppnade bildörren och släppte försiktigt Justins hand. Jag hoppade ut ur bilen och satte på mig ryggsäcken.

 

”Amy...?” Justin bet sig i läppen när han såg att han hade fått min uppmärkamhet.

”Ja?”

”Du är väldigt vacker.”

 

Jag började rodna vildt och slog ned blicken i asfalten.

 

”Du är inte så dum du heller.” sa jag och log smått. ”Tack för skjutsen, snygging.” sa jag sen och blinkade med ena ögat innan jag stängde bildörren. Han log tillbaka och vinkade med ena handen innan han blinkade åt mig och körde iväg. Jag vinkade tillbaka och kollade efter bilen när den körde iväg tills jag inte kunde se den längre.

”AMES!” Ryan och Chaz kom springandes mot mig från skolbussen som precis kommit hit och jag gav dem båda ett stort leende, det var skönt att få se dem igen.

”Hej killar!” ropade jag och började gå mot dem. Jag kramade om dem och de sa att de hade saknat mig när jag varit borta.

”Hur kom du hit?” frågade Ryan efter ett tag när vi nästan var framme vid trappan upp till skolbyggnaden.

”Um... Justin skjutsade mig för att jag missade bussen.”

 

Båda två verkade förvånade över vad jag sa men nickade sen och började prata om allt jag hade missat när jag var sjuk. Tydligen hade en kille som hette Conor börjat och verkade vara ett problembarn som bara ville bråka hela tiden eller hångla med fjortisar. Rosalie hade redan stått och hånglat med honom mitt i korridoren. Många hade börjat fråga Chaz och Ryan vart jag var någonstans, det blev jag förvånad över för typ ingen vet vem jag är... Plötsligt kom jag på att jag skulle få träffa Jackson idag igen och det fick mig verkligen på bra humör.


Kapitel 27! Varsågod! 28 klart snart! Förlåt mig för SKIIIIIIIIIIIIIIITDÅLIG uppdatering! 




My Favorite Boy - Kapitel 26

”Kommer du vara sjuk imorgon också tror du?” frågade Justin när vi satt ute på balkongen i en soffa invirade i en stor filt och drack te.

”Man får väl hoppas...” svarade jag och log innan jag drack lite av mitt te.

 

Vi satt tysta ett tag och plötsligt ringde Justins mobil. Han tog upp den och kollade på skärmen. ”Scooter...” mumlade han och gav mig en ursäktande blick innan han svarade och gick in. Jag satt tyst kvar och kollade på regnet som öste ner och smattrade mot marken. Efter drygt sju minuter kom Justin ut igen och satte sig bredvid mig. Jag la filten runt honom och gav honom hans te och han sa ett tyst tack. Det var något som inte stämde.

 

”Justin, vad har hänt?” frågade jag oroligt och tittade upp på honom.

Han svalde och tittade ner och mötte min blick. ”Jag...” började han och bet sig i läppen. ”Jag måste åka till LA ett tag.”

Jag nickade förstående och vände ner blicken i teet. ”Hur länge?”

”Jag kommer inte hem förrän precis innan jul.”

”När åker du?”

”På fredag.”

 

Jag ställde försiktigt ner min tekopp på det lilla bordet framför oss och sen la jag mina armar runt Justin i en kram. Det var ganska långt kvar till jul. Mer än en månad. Och jag var inte ens säker på vart vi skulle fira jul i år, om vi inte firar här kommer jag inte träffa Justin på evigheter.

 

”Men vi får se till att tillbringa varenda dag med varandra nu fram till fredag och ha riktigt kul, okej?” viskade han i mitt öra och jag nickade och log. Sen frågade han om jag var trött och jag gäspade till svar.

 

Försiktigt la han en arm under min rygg och den andra under benen och lyfte upp mig i hans famn. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och stängde ögonlocken medan han bar mig genom övervåningen och in på mitt rum och la mig i sängen. Han skulle precis gå och plocka undan efter oss, men jag tog tag i hans hand och drog honom tillbaka till sängen. Han höjde på ena ögonbrynet och log ett snett leende, sen kröp han ner under täcket han med och la sina armar runt mig. Jag fnittrade till och tog hans hand i min – Det hade blivit en Amy och Justin sak nu.

 

”Sovgott Amy...” mumlade han i min nacke och fick mig att rysa i hela kroppen.

”Sovgott Jus...” mumlade jag tillbaka innan jag föll in i en djup sömn.

 

När jag vaknade upptäckte jag att jag inte höll i Justins hand längre, och Justin låg inte bredvid mig. Jag fick kort sagt panik och satte mig spikrak upp i sängen och tittade mig omkring i rummet.

 

”Justin!?” ropade jag och fortsatte att leta efter honom med blicken. Plötsligt öppnades dörren och Justin kom in. Han satte sig bredvid mig och gav mig en orolig blick.

”Vad är det?” frågade han och la armen runt mig.

”Du var borta när jag vaknade. Jag blev rädd att det hade hänt nåt...”

”Men nu är jag här, eller hur?” sa han och kramade om mig.

 

Ytterdörren stängdes plötsligt på nedervåningen och jag hoppade till.

 

”Jag är hemma!” ropade mamma och jag och Justin suckade.

”Ja, jag antar att jag ska dra nu då...” mumlade han och pussade mig på pannan. ”Ses imorn, Little Y.”

 

Jag nickade och log smått, sen reste han sig upp och gick ut. Mammas och hans röster hördes på nedervåningen och snart stängdes ytterdörren ytterligare en gång. Mammas steg hördes i trappan och de närmade sig min dörr.

 

”Hur mår du?” frågade hon försiktigt när hon kom in och satte sig i fotöljen som Justin hade ställt dit.

”Bättre tror jag. Jag har inte spytt på ett tag nu i alla fall...” svarade jag och började leka med en hårslinga mellan fingrarna.

”Vad bra då.” sa hon och log innan hon fortsatte; ”Tog hand väl hand om dig?”

Jag nickade och log. ”Jadå.”

 

Nästa dag kom Justin igen eftersom att mamma sa att jag fortfarande var sjuk och inte kunde vara i skolan, vilket jag inte hade något emot alls! Han spelade gitarr för mig och gav mig även massage. Sen somnade jag och när jag vaknade var klockan mitt på dagen. Tiden gick så fort nu, jag och Justin hade bara 1 och en halv dag kvar innan han skulle åka.

 

”Hmm...” Jag funderade länge på vad det var Justin försökte föreställa. Vi spelade Levande Charader och han såg jätterolig ut så jag satt och skrattade inprincip hela tiden. ”JA! Jag vet! Du är en giraff!” utbrast jag när jag äntligen kom på vad han var för något.

”Rätt, din tur Little Y!” sa Justin och jag hoppade upp ur soffan och ställde mig framför bordet och tog upp ett kort ur högen.

 

- Justin -

 

Amy höll säkert på i mer än 5 minuter utan att jag fattade något. Hon gjorde samma sak om och om igen, men jag såg verkligen inte vad det var förnågot hon försökte föreställa.

 

”Jag ger upp Ames.” suckade jag och lutade mig tillbaka i soffan. Hon slutade och gav mig en besviken min. ”Ärligt talat suger du på det här...” sa jag och flinade. Utan att jag hann tänka hoppade hon på mig och började slå mig med en kudde.

”Jag var ju en björn...” mumlade hon när hon slutat och satt på min mage och putade med underläppen. Blodet rusade genom hela min kropp och hon var så söt att jag nästan tuppade av.

”Förlåt att jag inte såg det Ames, det är nog jag som är lite trögfattad bara.” sa jag och log smått. Hon slog till mig en sista gång med kudden innan hon reste sig upp och plockade ihop spelet.

”Vad ska vi göra nu då?” frågade hon samtidigt som hon la in spelet i skåpet igen. ”Vet inte riktigt...” mumlade jag och fixade mitt hår som hade blivit alldeles ruffsigt när Amy slagit mig.

”Rita!” utbrast hon plötsligt och kollade med förväntansfulla ögon på mig.

”Rita? Visst.” sa jag lugnt och snabbt som ögat sprang hon ut ur vardagsrummet och upp till hennes rum för att hämta papper, pennor, sudd och sådant. Hon kom snart tillbaka och satte sig bredvid mig och glädjen i hennes ögon gjorde mig så glad att jag smålog för mig själv. Vi började rita små gubbar och massa andra små figurer och skrattade så mycket att vi knappt kunde andas för att de såg så roliga ut. Men efter ett tag tröttnade jag och la ifrån mig pennan och Amy märkte det direkt så hon slutade också.

”Kan inte du...” började hon och såg ut att tänka efter en stund innan hon fortsatte: ”Dra till Starbucks och köpa varsin Chai Latte till oss? Fast du kan ta något annat om du vill såklart.”

”Jodå, jag sticker dit direkt! Nej, Chai blir bra!” svarade jag och snart satt jag ute i min bil och var påväg till Starbucks med luvan över huvudet och solglasögonen på.

 

När jag hade parkerat bilen utanför Starbucks försökte jag vara så diskret som möjligt för att ingen skulle upptäcka mig. Jag gick in och vidare fram till disken.

 

”Två Chai Latte, tack.” sa jag med en lite mer annorlunda röst för att ingen skulle märka att det var jag.

”Kommer!” svarade hon som stod där och vände sig om och började plocka med muggar och fyllde på dem. Plötsligt hörde jag hur dörrarna bakom mig plingade till och tre tjejer i 13-års åldern kom in. ”Attans...” mumlade jag och drog upp luvan lite till.

”Varsågod!” sa kvinnan mittimot mig och räckte fram mina muggar, jag la fram pengar och mumlade ”Behåll växeln...” Sen vände jag mig snabbt om och gick mot dörrarna och när jag trodde att jag hade sluppit undan var det en tjej som utbrast: ”OH MY GOD!” och sen började hon skrika. Snabbt som ögat sprang jag till min bil och satte ner muggarna i ett fack och startade bilen. Massa tjejer som varit inne på Starbucks var nu ute vid min bil och tryckte sig mot fönsterrutorna och skrek. Jag började köra och de började springa efter bilen. Efter ett tag när jag kört runt i stan för att försöka skaka av mig dem är det äntligen ingen kvar och jag kör hem till Amy.

 

När jag hade kommit in stängde jag dörren och andades ut och försökte samla mig.

 

”Justin? Är det du?” ropade Amy från vardagsrummet.

 

Jag sparkade av mig skorna och gick in och möttes av en trött Amy som låg och halvsov i soffan.

 

”Hej.” sa jag tyst och log. Hon log tillbaka och satte sig upp. ”Varför tog det så lång tid? Du stack för 50 minuter sen?” frågade hon undrande och tog emot sin kopp som sträckte fram till henne.

”Några tjejer kände igen mig på Starbucks och då fick jag köra runt i hela stan tills jag skakat av mig alla. Det var minst 20 stycken.” svarade jag och satte mig utmattat ner bredvid henne och la upp fötterna på bordet.

”Oj, okej då förstår jag...” mumlade hon och drack lite av sin Chai. ”Mmm...”

”It’s like Christmas in a cup!” sa jag och höll upp min mugg och hon skrattade.

”Ja verkligen! Haha”

”Vad har du gjort medan jag var borta då?” frågade jag sen och drog genom handen i håret.

”Ehm... Jag har ritat lite...” sa hon och bet sig i läppen.

Jag tittade förvånat på henne och svalde det av latten som var i munnen. ”Får jag se?”

Hon tvekade innan hon sträckte sig efter ett block längre bort och tog upp det. ”Lova att inte skratta eller så, för jag suger på att rita...” mumlade hon och gav mig blocket.

Jag vände på det och tappade hakan av förvåning. Det var en katt, och hon hade ritat den jättefin. Varje litet hårstrå var perfekt och ögonen var jättefina och allting var verkligen... fint. ”H-har du gjort den här?” stammade jag fram och slet ögonen från teckningen och tittade på Amy. Hon nickade och drack av sin latte.

”Amy, du är skitduktig! Den är ju jättefin!” berömde jag henne och kollade tillbaka på katten.

”Tycker du?” frågade hon förvånat och kollade ner på hennes verk hon med.

”Verkligen! Hur länge har du kunnat rita såhär fint?”

”Vet inte riktigt... Jag har ritat och målat ända sen jag var jätteliten. Jag har en hel del teckningar som jag har gjort i en låda på mitt rum...” sa hon och bet sig i läppen. ”Vill du kolla?”

 

Jag nickade ivrigt och vi reste oss upp och gick upp till hennes rum. När vi kom in satte jag mig på sängen medan hon gick bort till sin bokhylla och tog fram en stor blå låda och satte sig bredvid mig. Försiktigt tog hon av locket och plockade upp bunten med papper som låg däri. Hon gav dem till mig och lät mig kolla igenom dem.

 

Varenda en av alla teckningar var väldigt fina och skickligt gjorda. Amy hade verkligen talang. Plötsligt stannade allting upp och jag stirrade på teckningen jag höll i min hand. Det här kunde inte vara sant!


Så! Nu får ni ett till kaptiel innan jag åker till USA :) Hade tänkt skriva och sätta på tidsinställda inlägg men jag har inte hunnit skriva så mycket... Men jag ska skriva i USA och på flyget! :) Den kommer bli jättebra tror jag! Har planerat massa nu! ;) Nu får ni hålla ut tills jag kommer hem igen! Kram på er och ha det bra här hemma i regniga Sverige! ;) <3




My Favorite Boy - Kapitel 25

Senare på kvällen låg jag i min säng med flera lager täcken över mig och huttrade. Mamma hade konstaterat att jag hade fått vinterkräksjukan och fått feber på köpet.

Jag vred på huvudet mot min väckarklocka på nattduksbordet som visade; 01:53. En stön kom ifrån min mun och jag gjorde ett nytt försök med att sova, men det gick bara inte. Jag tog upp min mobil och började spela Temple Run som vanligt, men jag skakade för mycket så det gick inte så bra... Nästa gång jag kollade på klockan visade den; 04:16. Strax därpå hade jag lyckats somna och försvunnit bort i drömmarnas land.

Någon timme senare vaknade jag av att jag svettades som en hund. Fort kastade jag av mig tecket och satte mig upp, kanske lite för snabbt... Jag skyndade mig bort till badrummet och hann som tur var... Det hade varit pinsamt för några månader sen när de var i Boston och hade gäster hemma då jag spydde i köket.

När jag kommit tillbaka till sängen var jag kall igen och drog upp benen till bröstet så att jag låg som en liten köttbulle.

 

”Gumman?” Jag vaknade av att mamma satt i min säng och viskade. Jag tittade på klockan och nu var den; 08:37. ”Amy, jag måste gå till jobbet nu... Men jag har fixat någon som tar hand om dig så du kan vila. Jag ringde också till skolan och sa att du var sjuk och att du inte kommer idag... okej?”

 

Jag uppfattade nästan ingenting om vad hon sa, men jag nickade och stängde ögonen igen, och bums så sov jag igen.

 

- Justin -

 

”Se till att hon får tillräckligt med vatten och mat, hjälp henne att hålla bak håret när hon spyr och ja... Ta hand om henne!” sa Jessica till mig när jag stod inne i deras hall och hon utanför och berättade vad jag skulle göra med Amy som låg sjuk och som jag skulle ta hand om när Jessica var borta.

 

”Jadå, Mrs. Sunshine! Jag ska göra mitt allra bästa för att hon ska må bra!” sa  jag och försökte låta övertygande, och det verkade funka. Jessica gav mig ett tacksamt leende och en kram innan hon gick ner för trapporna och in i bilen och sen körde iväg. Jag stängde dörren och gick upp på övervåningen och letade efter Amys rum. Tillslut hittade jag det och tog ett djupt andetag innan jag långsamt och försiktigt tryckte ner handtaget. En blandad doft av vanilj, söt parfym och instängt rum slog mig rakt i ansiktet och jag rynkade näsan, inte världens godaste doftblandning direkt...

 

Jag gick in och tittade mig omkring inne i rummet. Det var väldigt fint och stilrent.

 

Plötsligt hoppade jag till när jag hörde någon vid sidan om mig säga något oförståndligt i sömnen. Jag vände mig om och såg Amy ligga där som en liten boll, men hon såg väldigt blek ut i ansiktet och hennes läppar var nästan lila. Försiktigt tog jag och lyfte en fotölj från andra sidan av rummet och ställde den bredvid sängen. Jag satte mig ner och betraktade henne. Hon såg så fridfull ut och hon var så himla vacker när hon sov. Min blick vandrade runt i rummet och jag tittade ut genom fönstret för att kolla hur hon såg mitt rum. Man såg ganska mycket ändå... Jag lutade mig tillbaka i fotöljen igen och kollade på Amy. Hur skulle hon och jag sluta? Vart skulle vi vara om några veckor eller om ett år? Plötsligt öppnade hon ögonen och fick mig att hoppa till. Med panik i ögonen kastade hon bort täcket och sprang ut genom dörren och vidare bort i korridoren till badrummet. Jag sprang efter henne och hittade henne hängandes över toalettskålen, hostandes och kräkandes. Jag gick fram och satte mig bredvid henne och höll bak hennes hår samtidigt som jag lugnt klappade henne på ryggen. Efter ett tag var hon färdig och stängde toalettlocket och tryckte på spolarknappen, sedan försökte hon resa sig upp men jag fick hjälpa henne upp. Hon mumlade ett ”Tack” innan hon tvättade ansiktet och jag räckte fram handduken åt henne. När hon var klar log hon ett tacksamt men också tröttsamt leende och vi gick tillbaka till hennes rum.

 

”Så det är du som ska ta hand om mig idag?” sa hon och puffade till alla hennes kuddar.

”Yup!” sa jag och log stort samtidigt som jag trummade lätt på benen.

”Yeay!” sa hon sarkastiskt och jag blev plötsligt bekymrad. Ville hon inte att jag skulle vara här? 

 

Hon tittade på mig och såg att jag var bekymrad, hon skakade på huvudet och gick fram till mig och la händerna på mina axlar och log.

 

”Jag är sjuk. Du förtjänar inte att se något så hemskt i en hel dag.”

 

Jag flinade och satte mina händer på hennes midja.

 

 ”Du är sjuk. Jag bryr mig inte. För du är fortfarande min vackra Amy, fast med feber och annat otrevligt...” mumlade jag och lutade min panna mot hennes. Hennes läppar närmade sig mina men så fort hon kom på vad hon gjorde hoppade hon bakåt och gjorde en facepalm.

”Gaah! Du måste sluta göra så Jus!” sa hon irreterad och satte sig ner i sängen.

”Göra vad?” frågade jag undrande och satte mig i fotöljen mittimot henne.

Hon suckade och tittade upp. ”Men du gör alltid så att jag vill kyssa dig. Du får mig att kippa efter andan bara för att du är så fin och liksom, gaah! Allt hade varit lättare om du var ful, dum och oattraktiv!” Hon flinade på slutet och jag bara log och höjde på ögonbrynen.

”Sluta! Det är inte kul!” skrattade hon och slog mig på benet innan hon la sig ner i sängen.

”Nu vet du hur jag känner för dig var enda sekund i alla fall...” mumlade jag och tittade ut genom fönstret. ”Fast jag vill absolut inte att du ska vara ful, dum och oattraktiv!” fortsatte jag och hon skrattade.

”Men det är jag ju redan, smarty!” sa hon och vände huvudet mot mig och flinade.

”Ehm, nej...” sa jag och lutade mig tillbaka i fotöljen. ”Du är inte ful alls. Du är snäll, fast ibland kan du vara väldigt dum... och du är absolut inte oattraktiv!” fortsatte jag och bet mig i läppen.

”Det där måste du också sluta med!” sa hon och vände upp blicken i taket.

”Vad?” sa jag och flinade.

”Få mig att rodna.”

 

Vi var tysta i flera minuter. Jag satt mest och tittade på henne och hon växlade blickar mellan mig, taket och fönstret.

 

”Så...” började jag och bröt tystnaden. ”Ska vi kolla på film eller nåt?”

Hon nickade och satte sig upp. ”Vi går ner då... Kom!” Vi gick ner till vardagsrummet och Amy satte sig i soffan. ”Välj du något... Jag ser vad som helst förutom för seriösa filmer.” sa hon och vecklade ut filten som låg på soffan och virade den runt henne själv. Jag gick fram till skåpet med filmer och stod länge och funderade. Tillslut valde jag ’Letters To Juliet’, fråga mig inte varför, men jag bara tog någon och det råkade vara en romantisk film.

 

”Vilken valde du?” frågade hon nyfiket och log.

”Det får du se.” sa jag retligt och stoppade in filmen i DVD:n.

 

- Amy -

 

När jag såg vilken film det var viskade jag ”Aww” tyst för mig själv och tittade på Justin som hade suttit sig bredvid mig.

 

”Bra val.” sa jag sen och vände mig mot honom och la huvudet på hans bröstkorg. Det var skönt att höra hans hjärtslag, hjärtat slog ganska fort och jag antog att det var för att jag låg på honom.

 

Början i filmer är alltid tråkiga och långsamma och med massa musik. Jag bara låg där jag låg och ritade med fingret på Justins mage. När det började hända saker i filmen slutade jag och satte mig lite rakare upp, jag lutade huvudet mot Justins axel istället och ägnade filmen min uppmärksamhet.

 

När ungefär halva filmen hade gått började jag känna mig väldigt trött och ögonlocken kändes tyngre än vanligt. Jag fixade så att jag låg bekvämare och la mitt huvud i Justins knä. Justins hand var sammanflätad med min och hans andra hand grejade med mitt hår. Långsamt sjönk jag ner i sömnen men när jag precis nästan hade somnat kände jag Justins läppar mot min panna, och med ett leende på läpparna somnade jag.

 

Några timmar senare...

 

När jag vaknade var jag i mitt rum och låg i min säng. Precis när jag tänkte ’Var är Justin?’ var det någon bakom mig som gav ifrån sig en liten snarkning. Jag hoppade till och märkte att han låg med ena armen om mig. Sakta vände jag mig om så att mitt ansikte bara var några centimeter ifrån hans. Försiktigt lyfte jag min hand och drog lätt med fingertopparna längs hans kind. Jag låg stilla i flera minuter och bara kollade på honom, då plötsligt han öppnade ögonen och jag hoppade bakåt och höll på att ramla ner från sängen men eftersom att han hade armen om mig i ett fast grepp så gjorde jag inte det. Han drog tillbaka mig och flinade; ”Hej.”

”Hej.” skrattade jag och kände hur jag började hacka tänder.

”Fryser du?” frågade Justin oroligt och jag nickade kort. Han lyfte handen till min panna och sa att den var jättevarm.

”Är du hungrig också?” frågade han och satte sig upp i sängen. Jag nickade igen. ”Vad sägs om lite varm och go kycklingsoppa?”

 

Innan jag ens hann svara var han ute ur rummet och jag hörde hur han började greja i köket. Jag sträckte mig efter mobilen och såg att jag hade fått 3 nya sms. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och tryckte fram dem. Det första var från Ryan; Ames! Var är du? xx

Det andra var från Jackson; Tja Amy! (: Varför är du inte i skolan? Jag saknar min bänkkompis... :( xxx

Och det sista var från mamma; Hej gumman! Hur går det? Tar han väl hand om dig? ;) x

 

Jag hade just hunnit knappa in svar till alla när Justin kom in med en skål i handen som det ångade upp över. ”Kycklingsoppa á la Bieber!” sa han och log stolt samtidigt som han gav den till mig. ”Varsågod...”

 

Jag tog tacksamt emot den varma skålen och placerade den i mitt knä, sen tog jag en sked med soppa och stoppade in i munnen. Den var väldigt god så jag började lassa in massa soppa. ”Ta’t lugnt Little Y!” skrattade Justin. ”Var den god?”

”Otroligt god! Tack Big B!” sa jag och log innan jag fortsatte äta upp all soppa i skålen.


Nytt kapitel! WOhooo! :D Har sommarjobb nu och är därför ganska seg med uppdatering. Men jag kom på massa idéer idag och skrev ner dem. Fast det kommer mer på slutet av alltihop tror jag :P ahah ;) Men det blir bra! Kommentera! :)




My Favorite Boy - Kapitel 24

- Amy -
 
Jag satte mig lugnt ner i sängen. Min blick vandrade genom rummet och fastnade på ett par röda kalsonger som låg på hyllan. Min hand for upp till munnen för att dämpa mitt skratt och efter en stund tog jag några djupa andetag och försökte sluta tänka på dem. Jag kröp längre upp i sängen och la mig sen till rätta. Det var galet vad hans säng var skön. Jag låg och tittade på en bild som stod på nattduksbordet. I mitten stod Justin, liten, ungefär runt den tiden då han och jag träffades första gången, bredvid honom stod en man som jag antog var hans pappa. Det var ett väldigt fint foto... De stod vid en sjö och himmelen var alldeles blå utan ett enda moln, båda två log stort och Justin höll upp en ganska stor fisk som hade lite turkosa nyanser i fjällen.
 
"Bu."
 
Jag skrek till och hoppade minst 2 decimeter upp i luften. Justin hade kommit in utan att jag märkt det och krupit upp bredvid mig (hur i hela friden kunde jag inte märka det?) och nu låg han och höll sig för magen och skrattade så mycket så att han nästan inte kunde andas.
 
"Justin! Din lilla skit! Åh vad jag hatar dig!" skrek jag samtidigt som jag började kittla honom på magen.
"AAH! Sluta, sluta, sluta! Ames!" utbrast han och fortsatte skratta. Plötsligt såg jag en skål med Cheese Balls som Justin hade tagit upp och ställt på bordet framför soffan. Snabbt krälade jag mig över sängen, sträckte mig efter skålen och tog en näve med Cheese Balls, sen satte jag mig upp och började kasta på honom. Fast sen blev jag så sugen så jag åt upp mer än hälften av de som jag hade tagit. 
 
Vi skrattade så mycket att det gjorde ont i magen och efter ett tag hade Justin också fått tag på skålen och vi hade Cheese Ball-krig. 
 
"Du siktar som en bebis, Jus!" skrattade jag och strax efteråt tappade jag balansen och föll ner på sängen.
Justin skrattade till men sen lugnade han ner sig. "Bebis sa du?" frågade han och jag kunde höra att han flinade, men jag låg med huvudet nervänt i hans kudde så jag såg ingenting.
 
Sängen gungade till och plötsligt kände jag hans varma andedräckt i min nacke. 
 
"Baby, baby, baby, oooh..." sjöng han tyst i mitt öra med sin änglalika röst som gav mig rysningar i hela kroppen.
 
Jag vände på mig så att jag låg på min vänsta sida och jag ryggade nästan tillbaka när jag såg hur nära Justin låg. Han låg bredvid mig och hans ansikte var ungefär en och en halv decimeter ifrån mitt. Inte förrän nu upptäckte jag hur vackra hans ögon var. De var bruna med spår av gult i sig och om man tittade riktigt noga kunde man se de fina små detaljerna runt pupillerna. 
 
"Du har sjukt vackra ögon..." mumlade jag och fortsatte studera hans otroligt fina ansikte. 
 
Han log och la sin hand över min som låg mellan oss. Han tittade på våra händer och började att pilla med mina fingrar. 
 
"Amy..." sa han tyst och tittade upp. Våra blickar möttes och mitt hjärta gjorde dubbelslag. "Du är den vackraste tjejen jag någonsin träffat."
"Du ljuger..." mumlade jag och tittade på våra händer som nu var sammanflätade.
"Varför tror du att jag ljuger?" frågade han och lyfte på ögonbrynen.
"För att... du vet... de flickvänner som du har haft som jag vet om är bland de vackraste på hela jorden. Jag ser ju ut som en skabbig gris jämfört med dem." sa jag och kollade fortfarande på våra händer, för jag vågade inte möta hans blick.
"Ames, sluta nu! Titta på mig!" Han tog sin fria hand och lyfte upp min haka så att jag tappade koncentrationen och kollade på honom. "Du är den vackraste på hela jorden. Inte bara på utsidan, men på insidan också. Du är min Little Y och jag tror inte det ens finns någon möjlighet att vara finare än dig." sa han och log. 
 
- Justin -
 
Hennes ögon blev alldeles blöta och plötsligt föll det en tår ner för hennes kind. Mitt leende försvann och jag lyfte försiktigt min hand och torkade bort tåren.
 
"Vad är det?" frågade jag och kramade om hennes hand.
Hon skakade på huvudet och ytterligare en tår föll ner, även den torkade jag bort. 
"I-ingen har någonsin sagt något sånt till mig. Speciellt ingen kille." Hon tog ett djupt andetag. "Justin, hela mitt liv har jag blivit mobbad och människor har sagt dumma saker till mig. Jag har aldrig känt mig fin. Aldrig känt mig vacker. Den enda som sagt att jag är åtminstone lite fin är mamma, men det känns aldrig som att hon menar det. Du är den enda som sagt det till mig, Jus. Du är den enda som får mig att känna mig fin överhuvudtaget." 
Jag kunde inte fatta det. Hur i hela friden kunde man behandla henne så? 
"Little Y, du är fin, du är vacker och jag kan inte fatta hur man kan vara sån mot dig. Du är underbar."
En ny tår föll ner och jag torkade bort den som vanligt. Hon log och tittade upp på mig. "Tack."
 
Jag lyfte upp våra sammanflätade händer mot mig och tryckte försiktigt mina läppar mot hennes hand. Jag längtade efter hennes läppar, men jag respekterade henne och hon ville faktiskt vänta ett tag.
 
"Cheese Balls?" frågade hon plötsligt och jag nickade och skrattade kort. Vi satte oss upp och satte oss i varsin ända av sängen med skålen mitt på, emellan oss. Sedan kastade vi Cheese Balls (lugnare den här gången) och försökte pricka varandras munnar. Vi skrattade mycket, men efter ett tag började vi tröttna på det och jag föreslog att vi skulle se på film på min dator. Hon fick välja film medan jag gick och drog ner persiennerna och släckte taklampan. 
 
"Vilken blev det?" frågade jag nyfiket och la mig ner bredvid henne i sängen framför datorn.
"Det får du se snart!" sa hon och skrattade.
 
Efter någon minut får jag äntligen reda på vilken film det var, The Last Song.
 
 
När vi kom en bra bit in i filmen och kom till den delen då de får reda på att Ronnie’s pappa har cancer började Amy gråta exakt samtidigt som Miley gör i filmen. Jag la min arm runt henne och hon blev faktiskt lite lugnare av det.
 
Varje gång Will kysste Ronnie sneglade jag på Amy. Hon var helt inne i filmen och jag tror inte ens att hon märkte att jag kollade på henne eller var där överhuvudtaget.
 
När filmen var slut...
"Ååh, vad jag älskar den filmen! Så galet bra är den! Fast den får mig alltid att gråta..." utbrast Amy samtidigt som hon sträckte på sig likt en katt.
"Mm, den är bra." sa jag och flinade. Hon slog mig på armen och satte sig upp.
"Jag borde nog dra hem nu... Har ju skola imorn och så..." sa hon och jag nickade. 
 
Vi reste oss upp och gick ner till hallen. Hon stoppade fötterna i sina trasiga, vita, converse och vände sig sen mot mig.
 
"Tack för ikväll, Big B." sa hon och log. 
"Tack själv." sa jag och besvarade leendet.
"Vi ses imorgon?" frågade hon och bet sig i läppen.
"Jadå!" svarade jag och drog in henne i en kram. "Glöm nu inte att Justin Bieber tycker att du är världens vackraste, okej?" 
Hon skrattade och drog sig ur kramen. "Nej då, tack för påminnelsen!" sa hon och böjde sig fram och pussade mig på kinden. "Godnatt Justin." 
"Godnatt Amy." sa jag och gav henne en sista kram innan hon gick ut genom dörren och gick hem till sig.
 
- Amy - 
 
När jag kommit upp på mitt rum kände jag mig helt plötsligt illamående och alldeles yr. Magsyra började komma upp i min strupe och snabbt som ögat sprang jag till toletten och slängde mig på golvet framför den och tömde magen på dess innehåll. 
 
"Hur är det gumman?" frågade mamma oroligt och visade sig snart i dörröppningen. "Herregud, vad har hänt?"
 
Jag spottade en sista gång innan jag tryckte på spola knappen och reste mig upp för att tvätta ansiktet.
 
"Jag tror jag är sjuk, mamma." 

There you go! Har suttit uppe hela natten och skrivit det nu...
Har ni föresten tips på hur jag skulle kunna ändra på den? Eller tips på vad som ska hända? Kommentera! :) <3



My Favorite Boy - Kapitel 23

- Jackson -

 

Amy sjönk ner bredvid mig på sin stol och vände sedan blicken mot mig och log. Jag log tillbaka och kände de där fjärilarna i min mage börja flaxa med sina vingar igen samtidigt som jag studerade Amy lite diskret och fick  hålla mig för att inte sträcka fram min hand och vidröra hennes kind som  såg otroligt len ut.

”Mr Smith?”

Jag vaknade till liv igen när läraren sa mitt namn. ”Ja?”

”Uppmärksamheten här tack.” sa hon och pekade på tavlan.

Jag kände hur det hettade till i kinderna och några killar i klassen skrattade åt mig.

Lektionen gick ganska fort över och det var lunch, men tydligen skulle Amy äta med Chaz och någon annan kille så jag fick ta och äta med mitt så kallade lilla ”gäng”.

 

- Amy -

Det var fisk och potatis till lunch vilket inte var gott alls... För det mesta satt jag bara och geggade med maten medan jag lyssnade på Chaz och Ryans konversation om den nya Spiderman filmen.

Plötsligt vibrerade det i fickan och jag tog diskret upp mobilen för att kolla vem som jag hade fått sms ifrån. Justin.

Jag kom på att jag nästan hade glömt bort honom hela förmiddagen, efter allt som hänt och efter jag träffat Jackson.

Jag tryckte fram meddelandet...

Heeeeeeej Little Y! :D Hur är första skoldagen? ;) xx

Ett leende smög sig fram över mina läppar när jag fattade att han tänkte på mig.

Nämen tjenare Big B! ;) Bara bra! Höll på att ramla förut men en kille räddade mig som tur var... haha! Maten är skit dock... :P Vaknade du nu eller? ;) xx

Knappade jag snabbt in och skickade iväg innan killarna skulle märka något. Jag tittade upp och försökte fatta vad de pratade om, men jag fattade verkligen ingenting. Därför lutade jag mig tillbaka i stolen och kollade twitter på mobilen. Jag kollade vad som trendade och min blick fastnade på top-trenden; Justin is our boyfriend.

Med en rynka i pannan av frustation gick jag in på Justins twitteranvändare och läste hans senaste tweet; Just woke up with a new song stuck on my mind. #Boyfriend

Då poppade det upp ett nytt sms från Justin;

Hahah, klant... ;) Ja all skolmat är väl skit eller? :P Jupp, vaknade precis! (: xx

Klant kan du vara själv... ;) haha jo men det är ju sant. Fast vi hade faktiskt helt okej mat i Boston! xx

KAN jag vara ja, men du ÄR! ;) hahah är det ens möjligt? Wow... xx

Om han hade varit med mig skulle jag slå honom för det där... Men eftersom att han inte var det så fick jag helt enkelt hålla det inom mig.

Tyst... -.- hahah ;) Ja jag tror det :o Helt sjukt! Men du... Boyfriend alltså? Skulle man kunna få ett smakprov på den när man kommer hem efter skolan eller? (A) xx

Hahah, ja kanske det! Fast jag tror det vore bättre om du fick höra den när den är helt klar... ;) xx

Fine... Men jag vill höra den SNART! ;) xx

”Amy?”

Ryan fick mig att hoppa till och jag tappade nästan greppet om mobilen. Båda killarna började skratta men jag bara lipade åt dem och stoppade ner mobilen i fickan.

”Ska vi dra?” frågade jag och försökte låta sur. De nickade och plockade upp sina brickor och sköt in stolen och vi gick bort till brickstället och sköt in brickorna.

Vi gick längs korridoren och de babblade på om något som jag absolut inte fattade ett skit av. Jag var i min egna lilla värld med min älskade iphone som jag för tillfället spelade Temple run på.

Dagen gick ganska fort...

Sista lektionen var Biologi och allmänt tråkig. Satt mest och ritade i mitt block och lyssnade nästan inte alls på något av det som läraren sa.

När klockan ringde satt jag, Jackson och Chaz kvar som vanligt innan vi gick ut, när vi närmat oss skåpen tog Jackson tag i min arm och jag vände mig om.

”Amy, skulle jag kunna få ditt nummer?” frågade han och jag kände den där bubbliga känslan igen när våra blickar möttes.

”Jadå!” sa jag och försökte låta så vanlig som möjligt. Han log ett snett leende och plockade upp sin mobil och gav den till mig. Jag knappade snabbt in mitt nummer och gav den tillbaka till honom, och några sekunder efter det plingade det till i min mobil och vips så hade jag hans nummer också.

”Vi hörs!” sa jag samtidigt som jag vände mig om och fortsatte bort mot mitt skåp. Jag hörde några röster som närmade sig som jag kände igen, i alla fall en av dem, blondinen som sagt att hon dejtade Justin.

Jag tog snabbt ut min jacka,väska, mina böcker och stängde snabbt skåpet innan jag tog tag i både Chaz och Ryan och gick med snabba steg bort mot utgången.

”Ey, nya tjejen!” ropade hon bakom mig. Jag ignorerade henne och öppnade dörren, gick snabbt ner för trapporna och gick med bestämda steg hemåt.

”Vill du inte ta bussen?” frågade Ryan som kommit i kapp mig, precis som Chaz.

”Nej.” svarade jag kort och bestämt och fortsatte gå i samma snabba takt.

”Kan du åtminstone berätta varför du är så arg på Rosalie?” frågade han och drog med handen genom sitt mörkblonda hår.

Jasså det var så hon hette. Rosalie. Usch, jag äcklades av att bara tänka på henne.

”Hon ljög om att hon gick ut med Justin och tjatade om att Amy var avundsjuk och så bråkade de typ...” svarade Chaz åt mig och jag gav honom en tacksam blick.

”Jaha...” mumlade Ryan och drog återligen igen med sin hand genom håret.

Vi fortsatte gå bortåt och snart stannade vi upp där min väg svängde in och jag kramade dem båda hejdå och gick vidare bort till huset.

”Hallå!” ropade jag så fort jag stigit in i hallen och stängt dörren bakom mig.

”Hej hej gumman!” ropade mamma tillbaka från köket.

Jag tog av mig skorna och jackan och ställde väskan på golvet innan jag gick in till henne och började plocka fram mellanmål.

”Sluta stirra sådär på mig mamma, det är läskigt...” sa jag samtidigt som jag bredde på lager nummer 2 med jordnötssmör på mackan.

”Okej...” sa hon med ett flin och bläddrade vidare i dagens tidning.

När jag brett klart 4 jordnötssmörsmackor med hallonsylt på och hällt upp mjölk i ett stort latte-glas gick jag och satte mig mitt emot henne och började hugga in på mackorna.

”Så... hur var första dagen då?” frågade mamma prövande och tittade upp från tidningen.

Jag tuggade klart och svalde och sedan ryckte jag bara på axlarna. ”Helt okej antar jag...”

”Fått några nya vänner?”

”Jag var mest med Ryan och Chaz hela tiden men jag lärde känna en annan kille också, Jackson, vi sitter bredvid varandra i klassrummet.”

”Jaha, va kul! Är han snygg?”

Jag höjde förvånat på ena ögonbrynet och brister ut i skratt. ”Mamma!” Men efter några sekunder fortsätter jag; ”Han är ganska snygg, ja.”

Hon flinar och jag tar en ny tugga av min sista macka.

The best of both worlds började spelas på min mobil som låg bredvid mig på bordet (fråga mig inte varför jag inte har bytt ringsingnal sen jag var 11, men jag har inte orkat), jag tittade snabbt på skärmen och mitt hjärta hoppade till när jag såg vem det var och ett leende spred sig snabbt över mina läppar.

”Jag känner igen det där leendet... Hmm... Justin?” sa mamma med en retlig ton och jag bara räckte ut tungan åt henne, plockade upp mobilen och gick bort mot vardagsrummet.

”Hallå?”

”Hej Ames!” Bara av att få höra hans röst gjorde mig alldeles varm inombords och jag log som ett stort fån.

”Justin! Vad händer?” utbrast jag och satte mig ner i soffan och började pilla med mitt hår.

”Jag visste att det var han! Jag visste det! Ha!” ropade mamma från köket och ett skratt kom från min mun.

”Ja- Varför skrattade du?”

”Mamma slog vad om att det var du när min mobil ringde, och när jag sa ditt namn blev hon glad. Hahah”

”På så vis... Hälsa till henne!”

”Okej...” jag vände bort mobilen och ropade till mamma; ”Justin hälsar mamma!”

Ett skratt hördes från köket innan hon sa ett klassiskt ’hälsa tillbaka’. Jag vände upp mobilen igen och tryckte den mot örat.

”Hon hälsar tillbaka...”

”Okej, men du, kan vi träffas istället? Det känns så onödigt att prata i telefon med varandra när man bara är några meter ifrån varandra om du förstår vad jag menar... Och så vill jag bara träffa dig.”

”Jo, ja, jag förstår precis! Ska jag komma över?”

”Visst!”

Vi sa hejdå och jag skyndade mig till köket och åt upp det sista av mackan och drack upp det sista av mjölken.

”Jag drar hem till Justin ett tag, kommer hem sen, okej?” sa jag till mamma och hon nickade och log. ”Okej, ha så kul!”

Jag log mot henne och skuttade bort till hallen och tog på mig skorna slarvigt och struntade i jackan, sen skyndade jag mig ner för trapporna och vidare bort mot Justins hus.

Lite halvt anfådd stannade jag vid dörren och knackade på. Bara några sekunder efteråt öppnades dörren av Pattie, till min besvikelse.

”Nämen hej Amy!” sa hon glatt och gav mig en kram. ”Kom in, kom in!” sa hon vänligt och tog ett steg åt sidan och släppte fram mig. Jag gav henne ett tacksamt leende och sparkade av mig skorna.

”JUSTIN!” skrek hon så högt att jag hoppade nästan åt sidan för att jag blev så skrämd.

”Kommer!” skrek han, inte lika högt, tillbaka. Bara känslan av att höra hans röst i samma hus fick mig att må bra och jag fylldes av lugn, värme och glädje.

 

- Justin -

 

Jag skyndade mig att stänga av datorn, bädda sängen, plocka undan massa saker och smutsiga kalsonger som låg lite här och var innan jag tillslut gick ut och började gå ner för trappan. När jag kom halvvägs ner såg jag henne sitta på nedersta trappsteget och spela temple run, as usuall, på hennes iphone. Mitt hjärta gjorde minst sju volter och det bubblade upp inom mig. Detta var verkligen en helt annan känsla än hur jag kände för Selena, det kändes mer äkta på något sätt, nästan som det sättet alla barn beskriver hur det är att vara kär fast känslan är trippeldubbelt så stark.

Det knarrade plötsligt till där jag tog nästa steg och snabbt vände hon sig om och sken upp i ett leende när hon såg att det var jag.

Jag fortsatte ner och gav henne en stor kram och drog in doften av hennes hår som luktade så gudomligt gott.

”Hej Little Y.” sa jag och log stort, hon reflekterade mitt leende och vinkade med höger handen. ”Hej Big B.”

”Ska vi...?” frågade jag menande och pekade uppför trappan, hon nickade och vi började lugnt gå uppåt men plötsligt stannade jag upp.

”Vänta.”

Hon tittade undrande på mig men jag bara log och sa att hon skulle gå till rummet och vänta där medan jag hämtade något snacks eller nåt. Hon nickade och fortsatte gå, själv sprang jag ner igen.

”Vad ska du ha?” frågade mamma medan hon torkade med disktrasan på bänken.

”Har vi Cheese Balls?”

Förlåt så sjukt mycket för att jag inte har lagt upp på sjuuuuuukt lång tid.. Men för det första har jag precis fått sommarlov och har inte suttit vid datan så mycket, och när jag väl ska skriva vet jag inte direkt vad jag ska skriva... :/ Men jag ska verkligen försöka bli bättre! Nytt kapitel på torsdag! 



My Favorite Boy - Kapitel 22

- Amy -


Morgonen därpå stod jag nere vid busshållplatsen och väntade på skolbussen som skulle komma när som helst nu. Jag hörde några flås bakom mig och vände mig om.

 

”Chazie!” ropade jag och log stort.

Chaz log tillbaka och gav mig en kram när han också kommit fram till hållplatsen. ”Nervös?” frågade han och jag nickade.

”Galet nervös.”

”Förstår det...” Han gav mig en medlidande blick och jag log tacksamt.

 

Plötsligt hörde vi ett brummande och bussen kom körandes runt hörnet och svängde in på hållplatsen. Vi gick på och gick och satte oss ganska långt bak.

 

”Var är Ryan föresten?” frågade jag och vände blicken från fönstret till Chaz.

”Han går på på nästa hållplats.” sa han och tittade framåt i bussen.

”Jaha..”

 

Precis när jag sa det stannade bussen och Ryan gick på. Han såg oss och vinkade medan han gick till oss och satte sig mittemot.

 

”Hej Ryan!” sa jag och log samtidigt som jag gav honom en liten vink med vänsterhanden.

”Tja Amy!” sa han och besvarade mitt leende.

 

Killarna gjorde deras klassiska hälsning och började prata om sånt som jag inte fattade något om. Jag tittade ut genom fönstret och kollade på husen som vi körde förbi. Himlen var grå och trist, kanske skulle vi äntligen få snö idag.

 

”Vad gjorde du igår då?” Chaz buffade till mig på armen och väckte mig från mina tankar.

”Va?” frågade jag förvirrat. De skrattade och upprepade frågan för mig.

”Jaha! Ehm... Jag var ute och sprang, och så sov jag.”

”Var det det enda du gjorde?” flinade Ryan samtidigt som han höll på att spela nåt spel på sin iPhone.

”Ja, typ. Jag åt ju mat och sånt också såklart, det klassiska. Men annars så var jag ute.”

 

De nickade och gick tillbaka med att prata om det som de hade pratat om innan och jag tog fram min mobil och såg att jag hade fått ett nytt meddelande från Claire.

 

Helluu Sunshine! Hur är det? xx


Tja tja Parker! Det är helt okej. Är på väg till skolan nu. Första dagen, aah! Men jag har två killkompisar med mig så jag klarar mig nog ;) Hur är det själv? xx Knappade jag in som svar och tryckte på skicka.

 

Jag hade verkligen tur att jag hade lärt känna Chaz och Ryan innan. Annars skulle jag vara helt lost. Hoppas att jag hamnar i samma klass som dem bara...

 

Det vibrerade i min hand och jag tryckte snabbt upp meddelandet från Claire.

 

Ååh, hoppas det går bra! Jasså? Vad heter dem då? Är de snygga? ;) Jodå det är väl okej, jag och Nolan är också påväg till skolan nu. Han har flyttat hem till oss för tillfället. Din pappa är på bättringsvägen säger de, fast han är fortfarande väldigt sjuk... :/ Men det ska nog gå bra ska du se! xx


Jag flinade när jag läste ’Är de snygga?’. Sen stack det till i magen av saknad efter henne, Nolan, pappa och Nicole.

 

Hahah, de heter Chaz och Ryan. (: och ja det är de väl, fast inte så mycket att man måste typ nypa sig i armen... ;) Åh okej, hälsa till honom att jag saknar honom sjukt mycket! Och det glädjer mig att höra att pappa är på bättringsvägen... Tack för allt du gör Claire! Du betyder! xx


Chaz puffade till mig på benet och jag tittade upp.

 

”Vi är framme nu.” sa han och reste sig upp och log.

”Jaha! Oj, haha!” fnissade jag och slängde väskan över axeln och gick ut ur bussen med mina två killkompisar.

 

Framför oss var en stor byggnad i cement som omringades av en stor skolgård som var full med elever. Några killar stod lite längre bort och ropade till Chaz och Ryan och vinkade. Antagligen deras vänner...

 

”Vem är tjejen?” ropade en av killarna och nickade menande mot mig.

”Vår kompis.” svarade Ryan och killarna nickade och mumlade något som jag inte hörde.

”Följer ni med till expiditionen?” frågade jag och kollade upp på dem båda.

De växlade blickar med varandra och nickade sen. ”Jadå!”

 

Jag log tacksamt åt dem och började gå upp för den stora trappan upp till entrén. När vi kom in tittade jag mig förundrad omkring mig och harklade mig och rätade ut tröjan som jag hade på mig.

 

”Vart ligger expiditionen då?” frågade jag och tittade åt alla håll.

”Kom.” sa Chaz och armen runt mig, precis som han gjorde den där första gången. Ryan gick på andra sidan av mig och jag tittade upp på honom och log.

”Tack för att ni är med mig, jag vet inte riktigt hur jag skulle klarat mig annars!”

”Äh, vi är bara glada att få vara med dig!” sa Ryan och flinade.

”Här är det!” utbrast Chaz och jag kollade på skylten på dörren där det stod ’EXPIDITION’ på och knackade lätt på dörren.

”Kom in!” ropade en kvinnoröst på andra sidan och jag tryckte ner handtaget och gick in. Fast Ryan och Chaz fick stanna utanför.

”Jaha, vad kan jag göra för dig då?” frågade hon och log ett vänligt leende.

”Jo jag ska börja här idag.”

”Åh! Du måste vara Amy! Stämmer det?”

”Eh, ja det är jag det!”

”Vänta lite så ska jag bara hämta dina saker, jag kommer strax!”

 

Jag nickade och hon gick iväg en stund. Hon kom snart tillbaka med en massa böcker, papper, penna, sudd, linjal och en massa sånt. Jag tog emot det och tog ett fast grepp om sakerna.

 

”Och så ett schema såklart!” utbrast hon och tog upp ännu ett papper som tydligen var mitt schema.

”Tack så jättemycket!”

”Varsågod miss Sunshine! Och välkommen till Stratford High!”

 

Jag nickade och gick ut där killarna stod lutade mot väggen och väntade på mig.

 

”Så vilken klass hamnade du i?” frågade Chaz uppspelt och såg med förväntansfulla ögon på mig.

”Let’s check...” mumlade jag och fumlade lite med alla papper och annat i mina händer. Tillslut fick jag fram mitt schema och längst upp stod det min klass. ”2B”

”Det är ju min klass!” utbrast Chaz och log större än någonsin. Ryan därimot stod och sa något i stil med: ”Kul, kul...” Jag antar att han skulle känna sig lite utanför...

”Hur mycket är klockan?” frågade Chaz och kollade på Ryan. Ryan kollade ner på sitt armbandsur och lyfte upp blicken igen och sa: ”8.29 am”

”Shit. Våran lektion börjar om en minut Amy!” Vi fick lite panik och sa hejdå till Ryan och bestämde att vi skulle ses på lunchrasten eftersom vi hade rast olika tider annars. Vi började små jogga bort i korridoren mot våra skåp som lyckligtvis låg nära klassrummet. Jag vred kombinationen till mitt lås och öppnade det snabbt som ögat. Sedan la jag in allt jag inte skulle ha och stängde det sen och Chaz stod redan bredvid mig klar att springa den sista biten till klassrummet.

Vi knackade lätt på dörren och hörde en kvinnoröst från andra sidan ropa: ”Kom in!”

”Förlåt att vi är sena” sa vi båda och Chaz gick och satte sig på sin plats utan att tänka, så jag stod kvar som ett fån och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen.

”Gå och sätt dig på din plats.” sa läraren kort och kollade upp över glasögonkanten.

”J-jag är ny här.” mumlade jag och rynkade pannan.

Genast bytte hon ansiktsutryck och sken upp i ett leende. ”Då är det ju du som är Amy! Eller hur?”

 

Jag nickade och rodnade när jag kände alls blickar på mig. Hon vinkade fram mig och med långsamma skakiga ben gick jag fram och ställde mig vid henne. Hon la ena handen på min axel och blickade ut över klassen.

 

”Klassen, detta är vår nya elev Amy Sunshine. Se nu till att hon trivs här och var snälla mot henne!” Sedan vände hon sig mot mig och frågade om jag hade något som jag ville berätta om mig själv så att de skulle få lära känna vem jag är lite bättre.

”Ehm... Jag kommer från Boston. Flyttade hit med min mamma förra veckan. Jag har en lillebror i Boston som är med min pappa. Gillar att sjunga, dansa, spela fotboll och springa. Och ja... det var väl det.”

 

Hon började klappa i händerna och snart klappade alla i klassen i händerna för mig.

 

”Tack så mycket Amy, du kan gå och sätta dig vid Jackson.” sa hon och pekade på en ledig plats bredvid en blond kille med en grå hoodie som hittade upp och mötte min blick och det stack till i min mage när jag såg hans vackra blåa ögon.

 

Jag vaknade snart till liv igen och gick mellan bänkarna bort till platsen bredvid Jacksons. Jag la tyst ner mina grejer på bänken och satte mig ner på stolen. När jag tittade upp sträckte han fram sin hand och sa lugnt: ”Jackson” med en varm och lite hes röst som fick hela mig att rysa. ”Amy” sa jag vänligt tillbaka och tog hans hand och skakade den. Han log ett litet leende och vi vände oss framåt igen och lyssnade på vad läraren sa.

 

*rrrrrriiiiiiiiiiinnng*

 

Efter en timme ringde skolklockan till rast. Alla andra reste sig snabbt upp och rushade ut ur klassrummet medans jag, Jackson, Chaz och en annan tjej tog det ganska lugnt och samlade ihop våra grejer innan vi lugnt gick ut och bort till våra skåp.

 

”Men jooo det är sant! Jag dejtar Justin Bieber! Han är ju tillbaka i stan för att ta det lugnt och vi har gått ut en del.”

 

Mina öron spetsades lite extra och jag kikade ut i korridoren för att se vem det var som sa det. Det var en tjej i C klassen tror jag som hade långt platinblondt hår, fylliga läppar och alldeles för mycket smink.

 

Jag suckade och vände tillbaka till att lägga in mina grejer i skåpet.

 

”Vadå är du avundsjuk?” ropade hon och menade tydligen mig. Jag stängde skåpet och tittade åt hennes håll. ”Ursäkta?” frågade jag och rynkade pannan.

”Är du avundsjuk för att jag säger att jag dejtar Justin eller tror du mig bara inte?”

”Okej, för det första: Varför skulle jag vara avundsjuk? Och för det andra: Jag vet inte ens vem du är, och jag skulle märkt på Justin om han dejtade någon.” sa jag hårt och ilsket tillbaka till henne.

”Men...”

 

Hon sa inget mer. Hon kom nog inte på vad hon skulle säga... Den ilska jag kände inom mig nu bubblade snart över och Chaz slöt upp vid min sida och la en lugnande arm över mina axlar.

 

”Lita aldrig på något hon säger. Hon snackar bara skit.”

”Jo jag märkte ju det...”

 

Vi vände oss om och började gå bort i korridoren och försökte glömma tjejen. Vi satte oss ner i en soffa som stod längs med väggen och jag plockade fram min mobil och såg ett sms från Claire som jag inte hann se innan jag gick av bussen förut.

 

OMG!!! CHAZ OCH RYAN?! SKOJAR DU MED MIG?! De är ju Justins bästa vänner!!!!!!!!! AAAAHHH!! DE ÄR JU SKITSNYGGA!!!!!


Jag skrattade lågt, vilket fick Chaz att kolla nyfiket på mig. Jag visade honom sms:et och flinade. ”En av mina bästa vänner skrev det nyss...”

 

Chaz skrattade han med och jag printscreenade och skickade iväg bilden till Ryan som snart svarade med: HAHAHAH! ;)


”Vi börjar nästa lektion snart va?” frågade jag Chaz och han nickade. ”Vad har vi?”

”Bild.”

 

Jag nickade och vi reste oss upp för att gå bort till våra skåp igen. Men påvägen var jag så klumpig att jag ramlade... Jag snubblade på min fot och var beredd på att möta det hårda golvet men istället fångades jag upp av två starka armar. När jag stod rakt upp igen tittade jag upp och mötte Jacksons djupa, blåa ögon som tittade på mig oroligt.

 

”Gick det bra?” frågade han och klappade mig lätt på ryggen innan han släppte taget om mig.

”Bra antar jag, tack Jackson.” svarade jag och log tacksamt mot honom.

”Ingen orsak Amy, kommer ni till Bilden? Vi börjar nu om någon minut...”

”Ja vi kommer! Ska bara hämta pennor och sånt i skåpet!”

”Ses där!”

 

Vi nickade mot varandra och  jag och Chaz sprang iväg till skåpen innan vi sedan kutade som galningar till Bildsalen och som tur var kom vi precis i tid. Pjuh.


Okej nu fick ni ett lite extra långt inlägg! Kommer skriva en del nu när jag åker till Polen så det kommer nog en hel del veckan efter jag kommit hem (kommer hem den 20:e). Så länge tycker jag att ni ska kommenteraaa! :D Snälla? :) Kram på er! Vi ses om en vecka ungefär! :D <3




My Favorite Boy - Kapitel 21

Jag vaknade mitt på dagen och satte mig upp i sängen och gäspade stort. Imorgon började jag i skolan, i en skola där jag inte kände någon. Fast jo, Chaz och Ryan gick ju där så jag antar att jag skulle vara med dem hela dagen.

 

Mamma kom in och satte sig på sängkanten.

”Godmorgon sömntuta!” retades hon och lutade sig fram och pussade mig på pannan.

”Godmorgon...” mumlade jag och kilade mig på huvudet och gäspade ännu en gång.

Hon skrattade kort och ruffsade mig i håret. ”Frukosten är klar om du vill ha.”

 

Jag kände hur min mage kurrade och snabbt nickade jag och reste mig snabbt upp. Jag drog morgonrocken runt mig och sprang ner till köket och drog in doften av stekta ägg och bacon. Magen kurrade galet mycket så jag gick fram till bordet, drog ut stolen, satte mig och började lägga upp en massa mat på min tallrik.

 

Snart hade jag kastat i mig det mesta och jag lutade mig tillbaka och klappade belåtet på min lilla mage så att den började dallra lite grann.

 

”Så...” började mamma.

”Så vaddå?” frågade jag och höjde på ena högonbrynet samtidigt som jag tog en baconbit från stekpannan och stoppade in den i munnen.

”Justin alltså... Wow...”

 

Jag sträckte mig fram och slog henne lätt på armen och kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder. Hon skrattade men tystnade snabbt och höjde på ögonen och flinade.

 

”Inte för att vara en jobbig mamma eller så... Men du har faktiskt bara känt honom i några dagar Amy.” sa hon seriöst samtidigt som hon torkade en tallrik som hon nyss hade diskat.

”Mamma... jag vet inte ens om jag gillar han på det sättet.”

”Vadå 'vet inte'?” frågade hon förvånat.

 

Skulle jag verkligen orka förklara allt för henne nu? Nej jag orkade inte. Jag skakade på huvudet och tog min tallrik och mitt glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in det.

 

”Okej...” hörde jag att hon mumlade bakom mig.

 

När jag var klar med disken gick jag upp till mitt rum och satte mig i sängen. Automatiskt tittade jag ut mot Justins fönster och till min lättnad var han inte där och stirrade på mig.

 

Eftersom det var söndag och jag inte hade något speciellt att göra så bestämde jag mig för att dra ut och springa lite. Jag letade fram mina joggingsskor, ett par strumpor, träningsbyxor och tröja, klädde på mig snabbt, skuttade ner för trappan och sa till mamma att jag skulle ut och jogga innan jag tillslut steg ut i den friska höst luften.

 

Gruset knastrade där jag sprang på den lilla vägen som hade lett mig ut någon kilometer ut från stan. Vart jag var påväg visste jag inte, jag bara sprang. Snart blev gruset jord och omgivningen runtomkring mig blev skog. Jag fortsatte in i skogen och märkte att jag konstigt nog kände igen mig. Men jag visste inte hur. Jag saktade ner och tittade mig omkring. Mina fötter tvärstannade och jag stod helt stilla och kom på vart jag var. Jag var vid sjön, dit Justin hade tagit mig.

 

Jag satte mig utmattad vid ett träd och bilder från den picnicken med Justin dök upp i mitt huvud. Plötsligt kom jag på mig själv att jag satt och log som ett fån. Jag hade tänkt på när vi sjöng ’The Climb’ tillsammans och nu kom jag på att det var just här, vid det här trädet, som vi satt.

 

Efter ett tag reste jag mig upp och gick ner till sjön. Jag satte mig på huk och kände på vattnet som var riktigt kallt. Inte så kontigt med tanke på att det faktiskt var November.

 

Jag gick tillbaka till trädet och satte mig ner igen. Mina fingrar trummade lätt på en rot bredvid mig, plötsligt kände jag något på roten som kändes konstigt. Jag vände ner bilcken på roten och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg vad det var.

 

Ett litet hjärta med texten ’J+A’ inuti var inristat i roten.

Ett tyst litet ”Aww” kom från min mun.

Jag studerade Justins verk och log stort. Fast nu dök den där jobbiga frågan upp i mitt huvud igen.

 

”Gillar jag honom verkligen på det sättet?”

 

Jag stönade och lutade huvudet mot stammen och blundade. Trots att klockan säkert inte var mer än 4 på dagen så var jag väldigt trött konstigt nog, så jag somnade.

 

 

När jag vaknade var det nästan mörkt och jag hade sovigt i flera timmar.

 

”Oh poop.” sa jag medans jag ställde mig upp och började hoppa lite på stället för att få upp värmen i kroppen. Min blick for ner till roten där hjärtat fortfarande var kvar, skulle jag berätta för Justin att jag hade sett det? Nej det var nog bäst att inte göra det... Om han vill att jag ska veta får han säga det själv.

 

Jag började springa in på stigen och fick anstränga mig för att se vart jag var. Det blev kallare och kallare och det började sticka i kinderna. Det enda jag ville nu var att komma hem och sätta mig med en filt i soffan och dricka varmchoklad. Den tanken gav mig lite extra styrka så att jag ökade takten. Snart kände jag grus under fötterna och lämnade skogen bakom mig medan jag sprang på vägen ute på fältet.

 

Kanske efter drygt 10 minuter svängde jag tillslut in på våran gata och saktade in vid vårat hus och gick med tunga steg upp för den lilla trappan upp till dörren.

 

”AMY! Vart i hela friden har du varit?!” skrek mamma så fort jag klev in genom dörren. ”Vi har varit så himla oroliga!” fortsatte hon medan hon kramade om mig.

”Jag somnade... och jag glömde ta med mig mobilen. Förlåt.” sa jag och drog mig ur kramen. ”Vilka 'vi' föresten?”

 

Behöve jag ens fråga? Den enda som brydde sig om mig var mamma, Justin och Pattie. Och så Chaz och Ryan såklart, men jag tvivlade på att de var här.

 

”Är hon tillbaka?” hörde jag en välbekant röst säga från vardagsrummet. Jag fick påminna mig själv om att andas i normal takt. Vi hade inte träffats sen jag hade lämnat honom. Det här skulle nog bli ganska awkward...

Mamma gick bort till dörröppningen till vardagsrummet och svarade honom med ett: ”Ja!” och log stort.

Jag böjde mig ner och tog av mig skorna och ställde upp dem bredvid Justins. När jag sen ställde mig upp igen såg jag honom i dörröppningen. Han stannade upp och sa: ”Little Y” med en lättad suck och började gå mot mig igen fast i lite snabbare tempo.

 

Tydligen så hade han glömt bort det som hände igår för tillfället för att han drog in mig i en varm och mysig kram. En typisk Justin-kram.

 

”Ames! Vart var du? Vi har ju suttit här hur länge som helst och funderat på att ringa polisen till och med! Fattar du inte hur oroliga vi har varit? Hur orolig jag har varit?”

 

Oj, polisen. De måste ha trott att jag hade blivit kidnappad eller nåt!

 

”Jag sprang till sjön...” sa jag tyst och tittade ner i golvet.

”Till vår sjö?”

 

Sa han precis vår sjö? Han och min liksom?

Jag tittade upp på honom och mötte hans blick. Jag nickade kort och kände hur kinderna började bli varma. Han log och lyfte handen och drog bort en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och drog det bakom mitt öra.

 

”Vi måste prata...” sa han kort och slutade le. Jag förstod ju varför han ville prata.

”Kan jag få duscha först? Jag vill inte direkt sitta och stinka om du förstår vad jag menar?”

 

Han nickade och jag gick förbi honom och innan jag gick upp kom Pattie ut från vardagsrummet och gav mig en kram.

 

En stund senare efter att jag hade duschat och tagit på mig mjukisbyxor och ett linne och dragit på mig ett par mys-strumpor satt jag på sängen och drog med fingrarna genom håret som höll på att torka. Jag skickade iväg ett sms till Justin att han kunde komma och snart hörde jag steg utanför mitt rum och en kort knackning.

 

- Justin -


”Kom in.” hörde jag Amy säga på andra sidan av dörren.

 

Jag öppnade, gick in och stängde dörren efter mig innan jag sen gick och satte mig på hennes skrivbordsstol.

 

”Vad var det du ville prata om?” frågade hon kort och drog med fingrarna över hennes ben.

”Jag tror du vet.” svarade jag och hon tittade upp, mötte min blick och nickade.

”Ehm... Jo jag sa ju på resturangen igår att jag ville tänka efter ett tag innan jag var säker på oss två. Det var det jag kom på sen på kvällen när jag bara lämnade dig. Jag hade glömt bort att jag faktiskt hade sagt själv att jag ville tänka på saken innan det hände nåt mer men det hände ju nåt mer om du förstår vad jag menar...”

 

Jag nickade förstående och bet mig i läppen.

 

”och jag har tänkt mer på det nu, men jag vet fortfarande inte... Ge mig några veckor så att jag får tänka lite mer. Går det?”

”Jodå, det går. Bara det slutar med att jag får dig så blir jag nöjd.”

 

Men Gud... varför sa jag sådär? Dock var det ju sant, men ändå, man säger ju inte så!

Hon himlade med ögonen och fnissade.

 

”Men får jag krama dig då?” prövade jag att fråga. Om jag inte skulle få kyssa henne så borde jag ju i alla fall få krama henne? Mer vänskapligt liksom?

”Såklart du får, Big B! Men bara vänskapliga kramar, okej?”

”Okej.”

 

Jag gav henne ett leende och ställde mig upp och gick och satte mig bredvid henne på sängen.

 

”Jasså du ville ha en nu?” skrattade hon och jag nickade och skrattade jag med. Jag drog in henne i en kram och hon kramade tillbaka.

”JUSTIN! Vi måste gå hem nu!” skrek mamma från nedervåningen. Jag suckade och släppte taget om Amy.

”Vi hörs!” sa jag och gav henne en väldigt kort och snabb kram till.

”Ja det gör vi!” sa hon tillbaka och fnissade till.

 

Det här blir nog bra för tillfället. Bara vänner. Men jag förstår att hon vill vänta, och så länge jag får vara med henne så är jag nöjd.


Är snart klar med kapitel 22 så det kommer väldigt snart! Poss poss på er! Komenteraaa!!! :D <3



My Favorite Boy - Kapitel 20

”Du kan ju!” ropade Justin och släppte min hand. ”Försök själv nu!”

 

Jag tog ett djupt andetag och tog ackorden som han hade lärt mig och det gick bra. Det lät faktiskt bra!

 

”Jag kanske anställer dig som min gitarrist i framtiden.” skrattade Justin och blinkade.

”Maybe” skrattade jag och log stort. Jag tittade snabbt ut genom fönstret och såg att det redan hade blivit mörkt ute.”Hur mycket är klockan egentligen?” undrade jag och Justin tog snabbt upp mobilen.

”Den är halv nio.” sa han sen och la ner den igen.

”Oj, då borde jag nog gå hem nu...” suckade jag och reste mig upp och gick och ställde tillbaka gitarren.

 

 

Några minuter senare stod vi innanför dörren och jag knöt mina skor. När jag var klar reste jag mig och satte händerna i fickorna.

 

”Um... Tack för idag Jus. Lunchen och hela eftermiddagen och allt. Tack.” sa jag tyst och log ett litet snett leende mot honom.

Han nickade och reflekterade mitt leende. ”Tack själv.”

 

Jag vände mig om och tog ner halsduken från kroken och virade den runt halsen, och log över tanken att jag hade fått den av Justin. Jag vände mig om igen och kollade rakt in i hans sjukt vackra ögon.

 

”Hej d-” började jag men jag hann inte avluta innan han passionerat pressade sina läppar mot mina. Det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, men jag kysste honom tillbaka och det var nog den bästa kyss som jag någonsin upplevt.

Flämtande drog han tillbaka och kollade djupt in i mina ögon. Båda log som om vi precis hade vunnit på lotto, fast jag var nog gladare än så till och med. Han böjde sig långsamt fram igen och återligen möttes våra läppar.

 

Plötsligt rycktes dörren upp och där stod ingen mindre än Pattie. Mitt hjärta stannade och snabbt hoppade jag minst en meter bort från Justin och min blick vandrade från Justin till Pattie, från Pattie till Justin.

 

”Wow.” utbrast Pattie och snart spred sig ett leende över hennes läppar. Hon pep tyst och hoppade lite på stället innan hon sen kramade om oss och sen gick ut och stängde dörren efter sig.

”Say what?” sa jag kort och kollade upp på Justin som såg lika förvånad ut som jag. ”Vad var det där?” skrattade jag fram och han bara skakade på huvudet och skrattade med mig. Försiktigt tog jag ett steg närmare honom och lindade mina armar runt honom i en kram. Han kramade tillbaka och lutade sitt huvud mot mitt. Vänta nu... Var det inte jag som hade sagt att jag ville ha några månader på mig att tänka om jag gillade honom mer än bara en vän? Jo det var det ju... Vad hade jag nu gjort? Gått och kärat ner mig i en kille som jag knappt kände? Amy, du är ju hur korkad som helst.

 

”Justin...” mumlade jag och drog mig loss ur hans grepp. Han kollade förvånat på mig och rynkade pannan.

”Vad gjorde jag för fel?” undrade han men jag bara skakade på huvudet.

”Du har inte gjort något fel... Jag har.” han såg  väldigt oförstående ut och mumlade ett ”Va?”.

”Förlåt.”

 

Jag sa det kort och snabbt och vände mig om, öppnade dörren och gick ut. Pattie höll på att dansa någon konstig dans på gräsmattan nedanför och jag fnissade tyst för mig själv.

 

”Fint Pattie!” ropade jag ironiskt och skrattade. Hon stannade upp och började skratta hon med. ”Thanks dear!”

 

Jag gick ner för trappan, sa hej då till Pattie och gick sen hem, och hela vägen kände jag Justins blick som brände i nacken på mig.

 

- Justin -

 

Vad hade hon gjort som hon tyckte var fel? Och varför gick hon bara? Så dålig var jag väl inte på att kyssas? Eller?

 

”WOOHOOO!” Mamma kom in genom dörren och skrek högt. ”ÄR NI TILLSAMMANS NU?!”

 

Jag skakade på huvudet och vände mig om och gick upp för trapporna och in på mitt rum. Men jag hörde hur mamma var väldigt förvånad och snabbt försvann all den där hyper-delen och hon blev normal igen.

Jag satte mig på sängen och la huvudet i händerna. Vad var det hon menade? Tyckte hon inte om det som hade hänt? Hon log ju förut? Eller var det fake?

 

Alla tankar flög runt i mitt huvud. Jag suckade högt och reste mig upp och gick bort och satte på datorn. Fansen kunde få mig på lite andra tankar just nu.

Resten av kvällen satt jag och följde massa fans och kommunicerade med dem. Men plötsligt fastnade min blick på en tweet.


@AmySunshine: Watching #NSN

 

Jag favoritade tweeten och skrev en tillbaka: @justinbieber: @AmySunshine Wow, really? #proud

 

Ofta hon kollade på Never Say Never? Varför? Inte för att jag såg något fel med det men det verkade bara lite... konstigt efter hur hon hade betett sig när hon lämnade mig.

Jag kollade snabbt ut och såg att hon låg på sin säng helt fast i filmen. Jag log för mig själv och tänkte på hur galen hon skulle bli när Miley kommer upp.

 

- Amy -

 

Jag kände bara för att jag BEHÖVDE se den. Då skulle jag få veta mer om honom och då kanske, kanske skulle jag bli tillsammans med honom. Men fortfarande så kände jag att det var alldeles för tidigt. Men ändå kändes det så rätt på något konstigt sätt.

 

Plötsligt satte jag i halsen och min blick fastnade på pojken på skärmen som jag så väl kände igen. Det var verkligen han. Det var verkligen han som jag träffade den där dagen och det var han som gav mig min halsduk.

 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Men jag försökte samla mig och kollade vidare på filmen och förundrades över hans talanger.

 

Bara några minuter senare dök MILEY RAY CYRUS upp på skärmen och jag hoppade snabbt upp och skrek lyckligt och började göra någon konstig dans som var allt för lik Patties. Jag såg framför mig hur Justin satt och skrattade åt mig och iaktog mig från hans fönster. Därför vände jag mig inte om, jag borde egentligen dragit för gardinerna förut, men det var för sent nu. Han hade redan sett mig.

 

Jag försökte koppla bort tankarna på Justin och fokuserade istället på Miley. Mina käkar värkte eftersom att jag log som en galning. Snabbt tryckte jag på pause knappen och masserade mina käkar. Efter någon minut var jag redo igen och satte på filmen. Miley började sjunga och jag pep tyst av lycka, hon sjöng så himla fint! När Miley hade sjungit klart refrängen kom Justin in på scenen och till min förvåning så gjorde mitt hjärta ett dubbel-skutt och förbryllad försökte jag fokusera på Miley igen och glömma bort killen som sjöng med henne som antagligen satt och kollade på mig just nu.

 

När låten var slut kramades de och Miley tog Justins keps och satte på sig den. Jag började fangirla och kom på att jag måste fråga Justin om han har kvar den kepsen och om jag kunde möjligen kanske få den. Antagligen skulle han fatta direkt och börja skratta åt mig, han är ju som han är.

 

Filmen fortsatte och när det kom mot slutet då Justin började spela på pianot och sjöng ’Down To Earth’ stannade jag upp i allting och jag satt tyst och kollade på honom och njöt av sången. Plötsligt var det en väldig närbild på honom och han vände upp blicken och kollade rakt på mig, eller ja... rakt in i kameran, men det kändes som om han kollade på mig. Jag svalde och kände att mitt hjärta var helt crazy. För mindre än 2 timmar sedan kysste jag den killen som stirrade på mig igenom datorn. För mindre än 2 timmar sedan nobbade jag honom och gick hem. Killen från Stratford som är en av världens mest talangfulla människor och världens kändaste tonåring.


FÖRLÅT för att ni har fått vänta så länge på detta kapitel! Men poss poss på er och SNÄLLA kommentera och ge mig lite feedback. I NEED IT! <3

 




My Favorite Boy - Kapitel 19

”Vad vill du Marcus?” suckade jag och satte mig på sängen.

”Vart är du? Har inte sett dig på evigheter ju!” klagade han.

”Ja, just nu sitter jag på Justin Biebers säng.” Jag flinade och kunde höra hur han gapade.

”Justin BÄVER?! Du måste skoja! Säg att du skojar!”

 

Jag skrattade tyst för mig själv och svarade; ”Jag skojar inte, jag sitter här i Justin Biebers säng medans han är där nere i vardagsrummet och kollar på TV och äter godis med hans bästa vänner.”

”Hur i hela friden...? Hur hamnade du där?”

”Jag har flyttat till Canada.”

”DU HAR VAD?!”

”Hör du dåligt eller?”

”Nej, men va? Canada? Varför?”

”Varför behöver du veta?”

”För att jag är ditt ex och jag älskar dig fortfarande och jag bryr mig om dig och vill veta hur i hela friden det kommer sig att du flyttade till Canada.”

”Marcus... Kommer du inte ihåg vad jag sa när jag gjorde slut med dig? Seriöst?”

”Jo, men-”

”Då har vi inget att prata om.”

”Amy, vänta! Lägg inte på! Får jag prata med Justin?”

”Say what? Varför? Vad har han gjort för ont för att behöva prata med en sån hemsk varelse som dig?”

”Amy, snälla.”

 

Jag suckade högt och reste mig upp ur sängen och öppnade dörren och gick ner. Killarna kollade undrande på mig när jag kom in. Fast Justin såg mest orolig ut.

 

”Har det hänt nåt?”

 

Jag vinkade menande att han skulle komma och sen gick jag ut till köket. Bakom mig hörde jag Justins fotsteg, jag vände mig om och höll fram mobilen till honom.

 

”Det är mitt ex. Han vill prata med dig, fast jag har ingen aning varför.”

 

Justin kollade förvirrat på mig och tog emot mobilen och tryckte den mot örat.

 

”Låt honom inte trycka ner dig bara... Han är väldigt bra på sånt...” mumlade jag i hans öra och jag hörde hur han svalde, sen nickade han och jag gick ut till killarna.

 

- Justin -

 

Efter en kvarts prat med Marcus la jag tillslut på och gick ut till de andra i vardagsrummet. Fortfarande rätt omtumlad och fattade inte riktigt vad som hände.

 

”Vad sa han?” undrade Amy och kollade på mig med en sorgsen blick. Jag nickade bort mot dörren menande att vi skulle ta det utanför. Hon nickade och följde efter mig ut. Vi satte oss i trappan och hon la handen på min axel.

 

”Vad sa han?” frågade hon igen.

”Att jag skulle hålla mig borta från dig och en massa sånt. Sen pratade han om hur dålig jag var och så vidare...”

”GUD. Jag orkar inte med honom! Du ska inte ta åt dig NÅGONTING av det han sa! Hör du mig? Inget!”

”Men tänk om han har rätt. Tänk om jag ä-”

”Justin. Du är inte dålig, du är sjukt bra! Han är bara avundsjuk okej?”

 

Jag sa ingenting... Stirrade bara rakt framför mig och funderade.

 

”Och du ska framför allt inte hålla dig borta från mig. Okej?”

Jag log och tog hennes hand och kramade den. ”Aldrig.”

 

Jag tittade upp på henne och märkte hur nära varandra vi satt. Hennes ögon var så himla vackra. Hela hon var vacker.

 

Utan att jag riktigt märkte det så närmade vi varandra och snart var våra läppar bara några millimeter ifrån varandra. Jag pressade mina läppar lugnt mot hennes och hon besvarade kyssen. Den var perfekt. Alldeles för perfekt.

När hon sen drog sig tillbaka hade båda två ett stort leende på läpparna.

 

”Kommer ni snart?” ropade Ryan.

”Jadå!” ropade jag tillbaka och reste mig upp. Amy satt kvar och jag peta henne på benet; ”Kommer du Little Y?”

 

Hon tittade upp och rodnade. Jag flinade och sträckte ut handen för att hjälpa henne upp. ”Tack” mumlade hon och höll kvar min hand i hennes och kramade om den, släppte den och sen gick vi in till killarna.

 

”Ska vi göra nåt?” frågade Chaz och kollade undrande på oss. ”Typ spela FIFA?”

Amy nickade och gjorde tummen upp. ”Det blir bra!”

 

 

Vi vinkade hejdå till Chaz och Ryan när de, efter 2 timmars FIFA spelande med oss, gick hem. Amy hade fått killarnas nummer så att hon kunde få tag på dem när hon ville.

 

”Jahopp...” började Amy och vände sig mot mig. ”Vad ska vi göra nu? Jag kanske också borde gå hem snart...”

”Nooooo!” sa jag och gjorde en ledsen min. ”Inte gå...”

 

Hon skrattade och gick till vardagsrummet och hämtade skålen som det tidigare hade funnits godis i och gick till köket med den och började diska den.

 

- Amy -


Jag hällde vatten i skålen och tog upp diskmedlet och pluppade i lite av det. När jag sen ställde ner diskmedlet på bänken sprutade det några små bubblor som jag försökte fånga så barnslig som jag är...

 

Plötsligt känner jag två varma händer runt min midja. Jag hoppade till men lutade mig bakåt och lät honom hålla om mig. ”Du skräms. Inte kuuuuuul...” mumlade jag och tog lite skum från diskhon och vände mig om och kletade runt det i hans ansikte.

 

”Tjusigt!” sa jag när jag var klar och skrattade. ”Såhär borde du ha det hela tiden ju!”

 

Han himlade med ögonen och gick bort till badrummet för att tvätta bort det.

 

Jag fortsatte diska och blev snabbt klar och gick upp till hans rum och tog upp gitarren. Inte för att jag kunde spela, men men... Jag kunde inte ta några ackord så jag satt bara och studerade gitarren, då och då drog jag med fingrarna på strängarna så att en liten melodi hördes.

 

”Fint du spelar.”

 

Hans plötsliga närvaro fick mig att hoppa till. Jag himlade med ögonen och la undan gitarren. ”Jag vet inte hur man spelar...” mumlade jag tyst och ställde den till rätta i sitt ställ.

 

”Jag kan lära dig om du vill?”

 

Jag kollade upp på honom och märkte att han faktiskt menade allvar. Han höjde på ögonbrynet och bet sig smått i läppen. Min blick vandrade från gitarren till Justin, till gitarren och sen till Justin igen. ”Okej, kör till!” sa jag och log.

 

Ett brett, sött leende spreddes ut över hans läppar. Han gick och tog upp gitarren och satte sig bredvid mig.

 

”Först och främst behöver du nog veta grund ackorden.” mumlade han och gav mig gitarren. Sen tog han min hand och satte den på gitarr-halsen. Mina fingrar satte han på några olika ställen och sa vilka ackord det var och så drog jag med min andra hand över strängarna och för första gången i mitt liv spelade jag faktiskt gitarr, jag kunde inte fatta det!


Förlåt! Jag vet att jag sa att det skulle kommit tidigare men pappa har varit för snabb på att stänga av internetet -.- BLÄÄÄH! Men nu är det uppe iaf! :D poss poss! KOMMENTERA! Please? <3



My Favorite Boy - Kapitel 18

Vi pratade en lång stund innan vi sa hejdå och la på. Jag gick in på mitt rum igen och Amy bara skrattade åt mig.

 

”Sket du eller?” skrattade hon fram och flinade stort.

”Ehm....” svarade jag och skrattade jag med. Sen såg jag att hon hade gråtit igen, för hennes ögon var alldeles blanka. Jag gick och satte mig bredvid henne i sängen. Hon tittade undrande upp på mig och jag lyfte upp handen och torkade bort en tår från hennes kind. Min mobil vibbrerade till i min ficka, jag fiskade upp den och såg att jag hade fått ett mms... men från vem? Jag tryckte fram det och såg att det var en bild, men jag kände hur det stack till i mig när jag såg vem det var på bilden. Selena. Som kysste en annan kille. Vem var killen? Jag zoomade in och såg efter ett tag vem det var...

 

”Vad är det Justin?” frågade Amy och lutade sig över min axel för att kunna se. ”Är inte det där han dära David som som är med i Magi på waverly place?” frågade hon försiktigt.

 

Jag nickade till svar med en stor klump i halsen.

Även fastän jag visste att Selena hade gått vidare och börjat festa mer och så, så trodde jag aldrig att hon skulle bli tillsammans med killen som spelar hennes bror i deras Tv-serie!

 

- Amy -

 

Jag fattade inte vem som ville göra Justin så ledsen genom att skicka bilden... Och ännu mindre kunde jag fatta hur Selena kunde vara ihop med David.

 

Till min förvåning så rann det några tårar nerför Justins kinder. Jag torkade lätt bort dem med tröjan och slog armarna om honom i en kram. Han besvarade kramen och mumlade något som jag inte kunde uppfatta.

Efter ett tag släppte jag honom och reste mig upp och började hoppa omkring.

 

”Vad gör du?” frågade Justin och började gapskratta.

 

Då slutade jag och slängde mig ner i sängen och började skratta jag med. Efter några minuters skrattande satte jag mig upp och tog några djupa andetag.

 

”Jag har lust att göra något...” sa jag och vände mig mot Justin som satt närmare mig än jag kom ihåg, jag ryggade tillbaka och kände rodnaden sprida sig över mina kinder så jag vände ner huvudet i knäna och trummade lätt på dem.

”Okej, vad vill du göra då?” sa Justin och reste sig upp.

”Um... Titta på film eller nåt? Är det för osocialt kanske? Ska vi ringa hit Chaz och Ryan?”

”Mm, det har du kanske rätt i... Vill du det? Okej, jo men det kan vi göra...”

 

Han skrev ett sms till dem båda och skickade iväg det. De svarade snabbt att de skulle komma om 10 minuter. Vi gick ner och satte oss framför TV:n och How I Met Your Mother var på. Efter ett tag sneglade jag lite på Justin och upptäckte att inte alls satt där jag trodde att han satt, han satt bara drygt en decimeter ifrån mig. Jag svalde hårt och tittade upp på hans ansikte. Jag studerade hans perfekta konturer och bet mig nervöst i läppen. Plötsligt vände han blicken mot mig och då tittade jag snabbt bort på TV:n igen. Mina kinder hettades till och jag såg i ögonvrån hur Justin flinade och tittade på mig.

 

*ding-dong*

 

Vi reste oss upp exakt samtidigt och lite väl fort för vi krockade rakt in i varandra. Jag ramlade ner i soffan igen och Justin skrattade förtjust.

 

”Det är inte roligt...” mumlade jag och reste mig upp och puttade sen ner honom i soffan och sen sprang jag bort till dörren skrattandes och öppnade dörren.

 

Jag möttes av två killar som jag kände igen väl. ”Helloooo guys!” sa jag och kramade om dem båda.

”Hej Amy!” skrattade dem tillbaka och sparkade av sig skorna. Utan att jag märkt det hade Justin smugit sig fram bakom mig och plötsligt klämde till på båda sidor av min midja så att jag hoppade till och skrek kort.

Killarna skrattade och Justin stod och flinade stort. ”JUSTIN!” skrek jag och gav honom en luft-örfil och lipade åt honom.

Han skrattade till och gick sen fram till Chaz och Ryan och hälsade på deras lilla egna vis.

 

Medans de stod där och snackade lite så sprang jag tyst in i köket och tog fram en skål och hittade några påsar med godis som jag hällde ner i skålen. Sen tassade jag ut till vardagsrummet med den och ställde den på soffbordet. Jag satte mig ner i soffan och började gräva runt med händerna bland godiset innan jag tog upp några goldbären-björnar och stoppade i mun.

 

”Jasså här tar man för sig!” sa Justin och flinade.

 

Jag tittade upp och flinade tillbaka. ”Ta ni bara, tog fram det mest för eran skull.” sa jag och sköt skålen mot dem. Chaz och Ryan dök genast ner i skålen och Justin bara stog och kollade på mig och log innan han också lutade sig över skålen och tog upp sin hand full med godis.

 

”Oj oj oj...” sa jag och skrattade.

”Vadå? Jag gillar kanske godis?” skrattade Justin tillbaka och kastade in några godisar i munnen.

 

Chaz och Ryan satt och stirrade på TV:n och deras händer gick från godisskålen till munnen om och om igen.

Jag himlade med ögonen och vände mig mot TV:n jag med. Plötsligt började min mobil att ringa. Jag tog upp den och kollade på displayen och såg att det var dolt nummer. Ändå reste jag mig och gick ut från vardagsrummet och svarade medans jag gick upp på Justins rum.

 

”Hallå?”

”Hej Amy”

 

Jag svalde hårt när jag hörde vem det var. Varför ringde han? Vad ville han mig? Hade jag inte gjort det klart för honom att jag inte ville veta av honom någonsin mer?


Har snart skrivit klart kapitel 19 så den kommer troligen ikväll! :D yeeey! :D KOMMENTERA! <3



My Favorite Boy - Kapitel 17

Han harklade sig och fixade till sitt hår. ”Jo, kommer du ihåg när du fick den?”

Jag bet mig i läppen och tänkte efter, stängde ögonen och koncentrerade mig. Plötsligt ser jag framför mig några svaga bilder. Jag som liten på en bänk i Boston köpcentrum bredvid en pojke. Jag försökte komma ihåg mer men det enda jag såg i mitt minne var Boston och bänken och pojken. ”Jag vet inte... Jag tror det var så att jag satt på en bänk i Boston köpcentrum och så kom det en pojke som gav den till mig? Fast nej... jag vet inte...” mumlade jag och öppnade ögonen igen.

 

”Amy...” sa han kort och såg in i mina ögon.

”Mm?” sa jag och försökte få ur honom det han tänkte säga.

Han tog ett djupt andetag. ”Det var jag.” sa han kort. ”Det var jag som gav dig den halsduken. ’J.B.’ står för Justin Bieber. Det var för drygt 6 år sen. Du grät och jag försökte trösta dig.”

 

Jag bara satt och gapade. Men han fortsatte: ”Jag fick äta upp din glass, och jag gav dig min halsduk för att du var kall.”

Minnen dök upp igen. Klarare. Det var verkligen han, för killen hade hetat Justin. Och han hade mycket riktigt fått min glass och så tröstade han mig för att-

”Vad hände med din syster?” frågade Justin tyst och avbröt mina tankar.

Joy. Det kom som ett bombnedslag och snart satt jag dränkt i mina tårar. Justin reste sig snabbt upp och sprang fram och höll om mig. Tårarna bara rann och Justin höll om mig hårdare. Jag älskade hans kramar, de var så beskyddande, varma och mysiga. Och jag kände mig alltid så trygg i hans famn.

 

”Det är okej att gråta Little Y...” mumlade Justin och satte sig på hukframför mig och torkade bort några tårar från min kind. Jag försökte samla mig och tog några djupa andetag. Justin kramade om mig igen och jag tog återligen igen några djupa andetag och tittade på honom.

 

”Jag hittade henne aldrig. Ingen har hittat henne. Vi tror att hon är död...” andades jag och fick hålla mig för att inte börja gråta igen.

”Awh baby...” sa Justin medlidande och gav mig en till kram.

 

- Justin -


En tår började leta sig ner över hennes kind men jag torkade snabbt bort den och pussade henne på pannan.

 

”Ska vi gå? Vi kan åka hem istället, tror det är bättre...” sa jag lugnt och kollade ner på henne. Hon nickade och reste sig upp och borstade av sina jeans och rättade till sin tröja.

Hennes mascara hade kletat ut sig runt hennes ögon och hon liknade nu en liten panda. Jag flinade åt tanken och hon tittade frågande upp på mig och rynkade pannan.

 

”Inget, tycker bara att du ser väldigt söt ut.” sa jag och fortsatte flina. ”Lilla panda” sa jag sen och då slog hon mig på armen och tog upp mobilen för att spegla sig i den.

”Oh my...” mumlade hon och tog emot servetten jag sträckte fram till henne.

 

Medan hon torkade bort det utkletade sminket plockade jag ihop våra tallrikar och sköt in stolarna. Fem minuter senare var hon klar så jag lämnade pengarna på bordet och sen öppnade vi dörren och gick ut. Amy gömde sitt ansikte med ena handen och lät håret hänga framför ansiktet. När vi kom ut till disken såg vi Sofie. Snabbt krokade Amy fast sin arm med min och tog ett steg närmare mig. Jag log stort och tittade ner på Amy. Hon tittade upp och gav mig ett litet leende tillbaka. Vi öppnade entrédörren och jag kände Sofies blick i ryggen på mig.

 

Påväg hem i bilen var det först tyst i flera minuter. Men Amy bröt tystnaden: ”Hon hette Joy.”

Jag nickade lugnt och bet mig i läppen. ”Hur var hon?” prövade jag att fråga. Amy tog ett djupt andetag och svarade: ”Helt unik. Hon var underbar och hur söt som helst. Men också ganska jobbig, hon älskade att riva sönder affischer och grejer i mitt rum... Men jag tror faktiskt hon skulle varit en Belieber om hon levde nu... För hon älskade sån musik som du gör och så gillar hon söta killar.” hon började skratta på slutet och fortsatte. ”Hon älskade att klä ut sig väldigt mycket... Och så ville hon att jag skulle sminka henne hela tiden med rött läppstift och sånt.” Hon log stort och bläddrade igenom hennes bilder på sin iphone. ”Hon, jag och Nolan brukade ha små uppvisningar för mamma och pappa och andra i släkten väldigt ofta. Hon och jag sjöng och dansade medans Nolan trummade på sin trumma.”

”Spelar Nolan fortfarande trummor?” frågade jag mitt i allt. Hon nickade. ”Ja, det gör han! Han är grym på det! Tror han kommer komma långt på det faktiskt...”

”Jag skulle vilja höra honom spela någon gång!” sa jag och log. ”Spelar trummor själv, you know...”

”Va? Gör du?” frågade hon förvånat.

”Hahah, kolla på Never Say Never, då kommer du nog upptäcka en hel del om mig!”

”Okej, vänta nu... Never Say Never?” hon funderade länge och jag kunde inte låta bli att skratta. ”JUSTE! Din film!” utbrast hon sen och skrattade hon med. ”Claire och Nicole var helt galna när den kom ut. Du anar inte!”

 

Men plötsligt slutade hon skratta och satt tyst och kollade på sin mobil. ”Här är Joy.” viskade hon och en tår föll ner från hennes kind.

 

Just då svängde jag upp på våran uppfart till huset. Jag parkerade bilen framför garaget och kollade på Amy och sen ner på hennes iphone. På bilden såg man Joy med några klämmor i sitt platinblondahår, i en sjömansklänning, med en röd ryggsäck på ryggen och orangea sandaler på fötterna. Hon log och såg allmänt söt ut. Att hon kanske inte fanns vid liv fick det att sticka i magen på mig. Av de minnerna jag hade av hur Amy såg ut som liten så var hon och Joy väldigt lika varandra.

 

Jag tittade upp på Amy igen och tog hennes hand och kramade om den. ”Ska vi gå in?” frågade jag sen och hon nickade till svar.

 

 

”Ja... Det här är mitt rum då.” sa jag när vi hade kommit upp för trapporna och gått in på mitt rum. Hon tittade runt och gick fram till min säng och la sig sen tvärs över och stirrade upp i taket. Jag tog min gitarr som hängde på väggen och satte mig i min lilla soffa på andra sidan av det lilla rummet. Jag började spela ’Overboard’ tyst men jag sjöng inte. Ändå såg jag hur det ryckte i Amys mungipor och hur ett litet leende snart spred sig över läpparna.

 

”Vänta lite nu, jag känner igen den?” sa hon fundersamt och satte sig upp och kollade på mig. ”Är det inte typ... Overboard den heter?”

Jag slutade spela av förvåning och tittade upp på henne. ”Say what? Hur visste du?” frågade jag fortfarande förvånad och la armen ovanpå gitarren.

”Du har sjungit den med Miley, eller hur?” svarade hon med ett stort leende på läpparna.

”Ja det har jag, den är med i Never Say Never!” sa jag och log jag med.

”ÅÅH du har rätt... jag måste se Never Say Never!”

”Smiler?” frågade jag och flinade.

”O JA!” skrek hon nästan och log det största och vackraste leendet jag någonsin sett.

 

Lite diskret fiskade jag upp mobilen ur fickan och gick in på kontakter och bläddrade ner till ’Smiley Milez’ och tittade upp på Amy funderade ett tag innan jag sa; ”Jag ska bara gå på toa, jag kommer snart!”

 

Hon nickade och jag la ifrån mig gitarren och gick ut och in på toan och stängde dörren om mig. Tog fram mobilen igen och tryckte på ’ring’. Jag tryckte mobilen mot örat. En ton, två toner, tre toner- ”Hello?” hördes en välbekant röst i andra sidan av luren. ”MILEZZ!” sa jag och log stort. ”JUZZY BIEBZ!” skrattade hon fram och jag kände verkligen hur glad jag blev av att få höra hennes röst igen. ”What’s up?” frågade hon och jag bet mig i läppen innan jag svarade; ”Jo, det är så att min granne är en Smiler, tror du att du skulle vilja träffa henne?” ”Oh, din granne jaha....” retades hon och blev sen allvarlig. ”Jo men visst! När? Vart? Hur?”


WOHOOO ett kapitel ! varsågoda! :) Poss poss på er! KOMMENTERA! <3



My Favoriteboy - Kapitel 16

Han svängde in på en parkering inne i stan och parkerade bilen. Jag hoppade ut och väntade på Justin som drog på sig luvan och satte på sig solglasögon för att inte bli igenkänd. Vi gick mot en resturang som tydligen var Justins favorit resturang i Stratford.

.

När vi steg in genom dörren försökte vi vara ganska tysta och diskreta så att ingen skulle upptäcka Justin, vi lyckades ganska bra och kom fram till disken.

.

”Skulle vi kunna få ett bord i ett annat rum där vi får vara ostörda?” frågade Justin en i personalen som stod bakom disken och höll på att knappa in något på datorn.

.

Hon tittade snabbt upp och höjde på ögonbrynet, sen tittade hon ner igen som om vi inte var där. Då tog Justin långsamt av sig solglasögonen och stoppade dem i fickan. ”Nå?” frågade han och harklade sig.

.

Hon tittade upp igen, men den här gången fick hon damp och var tvungen att hålla för sin mun för att inte skrika.

.

”Oh my God...” viskade hon och stirrade på honom och sen på mig. Sen nickade hon och gick bort till några andra i personalen och kom snart tillbaka och nickade igen. ”Sofie tar er dit.” sa hon och log mot Justin. En servitris kom fram till oss och jag läste på hennes skylt att hon hette Sofie. Hon gav Justin ett stort leende och kollade sen på mig och gav mig en bitch-blick. Men sen kollade hon tillbaka på Justin och log igen och bad oss att följa efter henne.

.

Vi kom till ett rum längre in, det var ganska litet och mysigt och hade ett bord med två stolar bredvid i mitten av rummet.Vi satte oss ner och Sofie gav oss menyer och gick sen därifrån och ”råkade” snudda vid Justin innan hon gick ut och blev jättehyper.

.

”Wow... Är folk sådär vart du än går?” frågade jag och kollade undrande på Justin.

”Mm...” svarade han tyst. ”Ibland är det kul, men oftast är det bara jobbigt.”

.

Jag gav honom en medlidande blick men han ryckte bara på axlarna och log. Sen harklade han sig diskret och frågade vad jag ville ha.

Jag rullade på munnen och kisade mot texten i menyn.

.

”Hm... Vesuvio pizza med kebabsås.” sa jag tillslut och slog ihop menyn och la den bredvid mig.

”Okej... Kebabsås? Är det gott på?” frågade han förvånat och tittade upp.

”Vet inte, vill bara pröva nåt nytt! Haha!”

Han skrattade och kollade tillbaka på sin meny. ”Själv tar jag nog en vanlig kebabtallrik. Dricka då?”

”Fanta exotic” svarade jag snabbt. Det var min absoluta favoritläsk för tillfället, åå vad jag älskade den!

”Samma här.”

.

Han tryckte på knappen på väggen som han skulle trycka på när vi ville ha service och snart kom Sofie med papper och penna och frågade oss vad vi ville ha. Justin sa vad de ville ha och Sofie skrev ner det och nickade.

.

”Jag kommer snart tillbaka!” sa hon och log mot Justin. Igen gav hon mig en bitch-blick innan hon gick iväg.

Jag suckade och himlade med ögonen.

”Vad är det?” frågade Justin och tittade oroligt på mig. Ofta han inte hade märkt det? Skojar du med mig? Jag suckade igen och skakade på huvudet och tog upp min mobil och började spela Temple Run igen.

.

- Justin -

.

Vi satt tysta i flera minuter. Jag tittade roat på Amys ansiktsuttryck när hon failade i Temple Run. Plötsligt öppnades dörren och Sofie kom in med en tallrik och ett glas. Hon satte ner det på bordet framför mig och jag tackade henne och log. Hon log tillbaka mot mig och gick iväg för att hämta Amys mat och dricka. Amy suckade återligen igen och jag kollade undrande på henne.

.

”Snälla säg vad det är?” frågade jag, men hon bara skakade på huvudet och fortsatte att hålla på med mobilen. Då kände jag hur det vibrerade i fickan. Jag tog upp mobilen och till min förvåning hade jag fått ett sms från Amy. Jag öppnade det och läste; Du märker ingenting. Eller hur? Nej, jag tänkte väl det. Hon hatar ju mig, nästa gång hon kommer in – kolla hur hon beter sig mot MIG. Erkänn du inte märker det bara för att hon är snygg? Gosh...

.

Jag tittade förvånat upp på Amy som var helt fokuserad på sin mobil. Jag la ner mobilen i fickan igen och tog en klunk av min läsk och satte ner glaset på bordet igen. Efter ett tag kom Sofie in igen med Amys mat. Jag kollade på Amy, hon mimade ’Kolla nu’ med munnen och tittade på Sofie. Jag kollade på Sofie som gick tyst till Amy och ställde ner tallriken snabbt så att det small och när hon satte ner hennes glas skvamp det över. Sen gav hon Amy en konstig blick som jag inte direkt kunde tyda och sen kollade hon på mig och gav mig världens största leende. Jag log inte tillbaka, jag bara kollade efter henne när hon gick och när hon hade stängt dörren vände jag mig mot Amy.

.

”Varför gjorde hon sådär för?” frågade jag undrande.

Hon ryckte på axlarna och suckade. ”Antagligen för att jag är med dig. Hon vill ha dig, that’s for sure.”

.

Jag höjde på ett av ögonbrynen och tittade ner på mina händer och sen upp igen på henne. ”Vill du veta en sak jag är säker på då?” frågade jag och bet mig i läppen. Hon ryckte på axlarna igen som ’visst’ och tog upp sin gaffel och kniv och började skära i sin pizza.

”Att hon aldrig kommer få mig.”

”Varför inte? Hon är ju snygg och..-”

”För att hon inte är du.” avbröt jag henne snabbt.

.

- Amy -

.

Sa han nyss det där? Var han seriös?

.

Jag satt bara och gapade. Hans kinder var röda som tomater och han fixade sitt hår om och om igen för att han inte hade något att säga. Vad skulle jag säga? Typ ’naaw va söt du är!’ eller vad? Jag visste ju inte om jag gillade honom på det sättet eller inte.

.

”J-j-jag vet inte vad jag ska säga Justin.” stammade jag fram tillslut. ”Jag har nyss flyttat hit och lärt känna dig. Jag är inte säker på om jag gillar dig på det sättet än...”

.

Han tittade upp och jag mötte hans blick. Den var svår att tyda. Men han såg ledsen ut men ändå glad. Vänta, va? Det lät ju bara konstigt. Men som sagt så var den väldigt svår att tyda.

.

”Men ge mig i alla fall några månader till så att jag får tänka?” undrade jag tyst. Han nickade och harklade sig efter några minuter.

.

Vi började äta under tystnad. Min pizza var gudomligt god men jag var extremt sugen på att smaka lite av Justins kebab och hans pommes frites.

.

”Gud va gott det var!” fick jag ur mig och fortsatte äta.

”Jasså? Var det gott med kebabsås?” undrade han och tog en klunk av sin läsk.

”Haha, ja faktiskt! Sjukt gott!” svarade jag och tog en tugga. ”Vill du smaka?” frågade jag sen och la huvudet på sned.

Han nickade och log. ”Gärna! Om jag får?” ”Såklart du får smarty!  Jag frågade ju dig om du ville ha!” skrattade jag fram och skar en bit av pizzan och sträckte fram den till honom. ”Varsågod!”

.

Han åt upp den och höll med om att den smakade riktigt gott. Efter ett tag såg han att jag stirrade på hans mat. ”Jaha...” skrattade han fram och satte en bit kebab, lite sallad och pommes frites på hans gaffel och sträckte fram den mot mig. ”GAPA!” ropade han sen och jag bara skrattade. ”Fine!” sa jag sen och gapade så stort jag kunde.

.

Ja, det här kändes ju normalt. Här satt jag och blev matad av Justin Bieber. Mm... väldigt normalt! Jag skrattade åt tanken och åt upp kebaben och allt det andra. Det var faktiskt riktigt gott det med!

.

”Så... vad var det du ville prata om?” kom jag på att fråga sen, han ville ju prata med mig om något.

”Juste...” sa han tyst och bet sig i läppen. ”Du vet din halsduk...?” började han.

Mina ögon ploppade nästan ur mig och jag satte i halsen och var tvungen att hosta till. Sen nickade jag nervöst. ”Ja?”


EFTER EVIGHETER FÅR NI ÄNTLIGEN KAPITEL 16! Förlåt! För jag har varit sjuk hela veckan och inte kunnat koncentrera mig på nåt. Ramlade typ ihop när jag satt och skrev på den här för att jag var så yr :/ Men men! Jag lovar att ni inte kommer behöva vänta lika länge på nästa kapitel! Poss poss! xx



Tidigare inlägg