Plötsligt tändes en spotlight på mig och jag insåg att det var showtime. ”All this time I’ve been afraid, all this time I’ve been hiding from myself. But now that I’ve been without you...” Jag sjöng hela första versen rakt igenom men när jag kom till refrängen hörde jag en annan stämma till min röst och insåg att den som satt bredvid mig sjöng med mig och lät otroligt lik- nej det kunde inte vara han. 

När jag kommit mot slutet på låten insåg jag att det var exakt såhär Justin hade låtit när han sjöng den kvällen innan på skype. Jag släppte det en stund för att koncentrera mig på låten för att min höga slutton skulle komma vilken stund som helst nu. ”...You are all I’ve been waiting for, aaall thiiis...” Nu kommer den. ”tiiiiiiime!”

En person började klappa, en till, en till, och en person ställde sig upp, och så en till, en till, en till... Snart stod hela aulan upp och applåderade och jublade - för mig. 

Spotlighten släcktes men jublet ljöd fortfarande.

”Fantastiskt.” Jag hoppade till av hur nära personen som sagt det stod och tog ett steg åt sidan men kände snart ett par starka armar fånga upp mig när jag snubblade över en sladd. ”Skönt att du fortfarande är du.” Omöjligt. Det kan inte vara han, jag måste drömma. ”Babe, säg något för annars kan man tro att du inte lever. Lever du?”
”Ehm, vet inte riktigt.” mumlade jag och försökte fatta vad som hände. Men det gick inte så bra.
”Kom.” sade han och tog min hand och drog mig av scenen.
”Jag måste typ drömma eller något för det är omöjligt att du faktiskt skulle kunna befinna dig här.” viskade jag, mest för mig själv, men han hörde det och skrattade samtidigt som han drog mig mot en av lougerna bakom scenen. Det fanns ett fönster där inne, så det blev ljusare så att jag kunde lättare urskilja hans konturer. Håret avslöjade honom. 

Han vände sig om och såg på mig med de bekanta, chokladbruna ögonen och med ett brett flin på sina läppar.
”Hej Little Y.” mumlade han och drog undan en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och fäste den bakom örat.
”Du skulle inte komma förrän i övermorgon! Det är omöjligt! Jag måste ju drömma, det finns ingen annan förklaring!” for det ur mig och han bara skakade på huvudet och skrattade.
”Jag kan åka tillbaka om det är det du vill...”
”Är du dum eller? Nu kommer du aldrig härifrån vet du.” sade jag och drog in honom i en efterlängtad kram. ”Jag har saknat dig, Justin.” mumlade jag tyst och han drog sig ur kramen och log.
”Jag har saknat dig med, Ames.”
”Jag fattar fortfarande inte hur du kan vara här.”
”Sch, jag förklarar sedan. Nu går vi ut, jag måste härifrån innan någon upptäcker mig.” 

Han plockade fram ett par solglasögon och satte på sig dem och jag hjälpte honom med luvan. Sedan gick vi ut i korridoren och gick mot entrén. Vi var bara några meter ifrån dörren då Nicoles röst ropar mitt namn. ”För det första sjunger du som en gris som blivit knivhuggen. För det andra, vem är din töntkompis?” sade hon och nickade menande mot Justin.
”Är det den Nicole?” viskade han undrande till mig och jag nickade. ”Vet du vad? Jag tycker faktiskt synd om dig. Du trycker ner andra och förstör deras liv när det egentligen är du som förtjänar all den skiten du ger. Och vet du vad? Nu när jag säger det här kommer du bli den minst populära eleven på denna skolan. Du misshandlade Amy för ingen anledning och tror fortfarande att du är bättre än henne? Patetiskt! Grattis, du är den värsta människan i Stratford.” Jag fattade inte att han gjorde det här.
”Och du tror att du är bättre än mig och har någon rätt överhuvudtaget att säga det där till mig för att?” svarade hon kaxigt och höjde på ögonbrynen.
Många hade stannat för att se vad som hände nu och jag visste att allting skulle förstöras om Justin visade att han var han nu.
”Vi går bara, okej?” mumlade jag till Justin men han brydde sig inte.
”Ames, jag gör det här för dig. Och jag bryr mig inte om konsekvenserna.”

Jag hann inte ens reagera innan han tog av sig solglasögonen och även luvan. Alla drog efter andan och flera tjejer började tjuta.
”För att jag är jag och de flesta lyssnar på mig och ja... Du är ganska körd nu. Hej då!” Han lade armen om min rygg och jag höjde ett ögonbryn åt Nicole innan vi vände oss om och gick ut genom dörren och bort mot hans bil. När vi hade satt oss i bilen skakade jag bara på huvudet och tittade på honom.
”Fattar inte att du nyss gjorde det där...”
”Inte jag heller, men det var så värt det.”
”Berätta nu hur det är möjligt att du är här? Snälla? Jag fattar liksom inte?”
Han vred om nyckeln och startade motorn och gav mig ett snett leende innan han började köra och förklarade: ”Jag gick upp väldigt tidigt imorse och ringde Scooter och bad honom boka om min privatjet, han gjorde det, jag och mamma packade snabbt och åkte. Och Scooter ställde in intervjuer som jag skulle göra idag och imorgon. Så nu är jag här och jag är fri!”
Jag gav ifrån mig ett glädjetjut och kramade om honom igen. Äntligen kände jag mig hel igen.
Vägen hem blev full av massa prat om allt möjligt. Det som vi diskuterade mest om var om hål i ostar.

När vi kom hem stannade han utanför mitt hus och trummade lätt på ratten.
”Vill du följa med in?” frågade jag efter ett tag och han nickade med ett flin.
”Mamma är antagligen där inne också och hänger med Jessica.” Han stängde av motorn och vi hoppade ur bilen. Man kunde höra våra mammors skratt t.o.m. utanför på gatan. Vi kollade på varandra och himlade med ögonen innan vi skrattandes gick upp för trappan och klampade in genom dörren. Hela huset var julpyntat och det glittrade och hängde saker överallt.
”Vad fint ni har gjort det Jessica!” ropade Justin till mamma medan vi tog av oss ytterkläderna.
”Åh, tack Justin! Men Amy har gjort det mesta faktiskt! Tro det eller ej!” svarade hon och lade till ett skratt på slutet.
”Verkligen?” frågade han och tittade på mig och höjde ena ögonbrynet. Jag nickade och bet mig i läppen. Han nickade också och slickade sig om läpparna.
”Imponerande!” sade han sedan och flinade åt mig.
Nu skulle vara det perfekta ögonblicket insåg jag då, jag kunde inte hålla det inom mig för alltid. ”Kom.” sade jag och tog hans hand i min och tog upp honom till övervåningen som hade minst lika mycket pynt som nedervåningen. Justin hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst och det visste knappt jag heller. Men jag visste att han behövde veta.
”Vart ska vi?” frågade han nyfiket och jag flinade för mig själv.
”Du ska få se.”
Vi steg in i vardagsrummet på övervåningen och jag vände mig om för att se på honom och för att på något sätt känna en bekräftelse på att det jag kände var rätt. Jag hade kommit på mig själv flera gånger sedan Justin åkte att varje gång Jackson hade kysst mig var det något inom mig som hade skrikit att det var fel och att jag var mycket lyckligare med Justin. När Jackson gick över gränsen visste jag att det var fel, det kändes så fel, och allt jag gjorde hela tiden var att tänka att Justin var en bättre kyssare, kramare, han var snyggare, hela han var bara allmänt bättre än alla andra. Och det var bara förra veckan som fjärilar uppstod i min mage så fort jag tänkte på Justin. Det var det jag skulle ge honom nu, en bekräftelse på att jag var kär i honom på riktigt. 

Eftersom det var jag som hade pyntat det mesta i huset visste jag exakt var misteln hängde, och du fattar nog vad jag menar med det. Ja precis.
”Vad är det?” frågade han nyfiket och tog en snabb titt genom rummet innan han tittade tillbaka på mig.
”Visst sade jag igår att jag hade något till dig?”
”Ja, som inte är en sak?”
”Precis. Och jag tror jag vet bästa stället att ge den till dig.” Jag bet mig i läppen och tog hans hand igen och gick mot misteln. Som jag hade längtat efter den här stunden. Jag stannade upp och det gjorde även han, jag vände mig om så att jag stod öga mot öga med honom. ”Tror inte det riktigt finns något bättre sätt att säga det här på.” Jag bet mig i läppen ännu en gång och tittade upp på misteln, sedan tillbaka till Justins ögon och sist på hans läppar där blicken fastnade. Jag märkte att han också tittade upp och då verkade han fatta, för han sken upp som en sol och log stort innan han slickade sig om läpparna. Jag tittade snabbt upp och våra blickar möttes. Hans ansiktsuttryck var glatt men frågandes. Jag visste att han undrade om jag var seriös och säker, så jag nickade kort innan jag raderade avståndet mellan oss och pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss.

Oh yes people, I'm back on track!