Efter något som kändes som flera minuter avslutade han kyssen och lutade sin panna mot min. ”Du fattar att jag är världens lyckligaste människa nu va?” mumlade han mellan sina ojämna andetag.
”Jo, jag tror jag anar det. För jag är minst lika lycklig om inte ännu lyckligare.” svarade jag och log så stort att det värkte i mina kinder.
Vi kollade på varandra en lång stund innan båda började skratta och han drog in mig i en kram. Inte en vänskaplig kram som han hade gett mig under en lång tid, utan en kärleksfull, lugn, mysig kram som förde med sig specifika känslor. 

Ett tag senare satt vi i soffan, eller ja han satt och jag låg ner med huvudet i hans knä samtidigt som han drog med händerna genom mitt hår. ”Vill du veta en grej?” frågade han och började leka med en av mina hårslingor mellan fingrarna.
”Hm?” svarade jag och kollade upp på honom.
”Det är så skönt för jag kan äntligen pussa dig när jag vill utan att undra om du är okej med det eller inte.” sade han och jag fnissade till när han böjde sig ner och pussade mig på pannan, kinden, nästippen, hakan och sist munnen.
”Måste ha varit ett helvete för dig att inte kunnat göra det förut?” retades jag och flinade.
”Du anar inte...” mumlade han och suckade tungt, men sedan brast hans läppar upp i ett leende och han pussade mig på nästippen igen. Men plötsligt försvann leendet och han han såg allvarligt på mig. Jag satte mig upp och kollade undrande på honom med rynkad panna. Vad var det nu?
”Vad...vad var det han gjorde?” frågade han och tittade bekymrat upp på mig.
Jag slog ner med blicken och svalde hårt. Egentligen ville jag bara glömma allt som hade med Jackson att göra. ”Ehm...” började jag och harklade mig tyst. ”Han behandlade mig som en prinsessa i början, var jättesnäll och gjorde allt för att jag skulle må bra... Han var liksom en bra vän också men så var jag hemma hos honom en kväll och vi skulle öva då han...” Jag blundade för att försöka hindra tårarna tränga fram och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”han började kyssa mig, och det var jag liksom helt okej med, men sedan började han ta mig på ställen där jag absolut inte ville att han skulle ta mig på. Han struntade i mina protester och fortsatte. Han gick helt över gränsen när han tvingade av mig hälften av mina kläder och började jucka mot mig, jag blev förbannad och kastade honom av mig så att han slog i väggen med huvudet. Då frågade han mig varför jag alltid var så sjukt tråkig och så sade han att jag var omöjlig och att han undrade varför han ens hade trott att han kunde få mig i sängen när jag inte ens hade låtit honom göra sugmärken på mig. Jag tog bara alla mina grejer och gick därifrån. Men han har försökt få tag på mig sedan dess, men efter ett tag började han bara kalla mig för hemska saker och det var då jag ringde dig.” Tårarna hade kommit för länge sedan, jag hade inte lyckats hålla tillbaka dem. Justin drog upp mig i hans famn och höll om mig en lång stund innan han började torka bort mina tårar. Jag såg upp på honom och märkte hur hela hans ansikte lös av en blandning av ilska, medlidande och kärlek.
”Du förtjänar inte ett skit av allt det han har gjort mot dig, okej? Du är värd så mycket mer än du tror och jag anade att han var en idiot från första början men inte en sådan idiotisk idiot. Du förtjänar att bli älskad och respekterad. Det han gjorde var helt ofattbart, okej? Och tro mig när jag säger det här: Jag kommer aldrig låta något sådant hända dig igen och jag kommer aldrig att ens tänka tanken att göra så mot dig någonsin.” Han drog mig ännu närmre honom och jag blundade för att försöka ta in allting som han hade sagt. Efter ett tag lutade jag bak huvudet för att kunna se hela hans ansikte och han kollade ner på mig och denna gången var det han som pressade sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och det var som om jag aldrig ville sluta. Det var där jag ville vara och ingen annan stans. 

Dagarna gick och julhelgen kom allt närmare. De sista dagarna i skolan innan julen hade varit allmänt konstiga och ovanliga, det var ingen riktigt som vågade prata med mig förutom Chaz och Ryan, Jackson undvek mig och även Nicole. Det var konstigt, men det kändes bättre än någonsin. Justin hämtade mig varje dag och trots att några paparazzis hade hittat oss ett flertal gånger så brydde jag mig inte så mycket om det för jag var med honom och allting kändes bara bra.

Imorgon skulle pappa och Nolan komma hit och då skulle vi bara hänga som familj, hur nu det skulle kunna gå med tanke på att mamma och pappa var skilda... Men jag var mest nervös över hur speciellt Nolan skulle tycka om Justin och även hur pappa skulle tycka om honom. Jag har aldrig riktigt haft någon kille alls under min livstid så detta var något nytt för dem. Mamma visste att jag och Justin var ett par nu och även Pattie. Men om hon sagt något till de andra i familjen hade jag ingen aning om.
”Vad tänker du på?” avbröt Justin mig i mina tankar och kollade på mig från där han satt på skrivbordsstolen i mitt rum.
”Inget speciellt...” sade jag tyst och försökte rycka nonchalant på axlarna men han märkte att något var fel ändå.
”Jo, det är något för du har rynkad panna och det har du alltid när du är bekymrad.” sade han och reste sig upp och gick fram till mig.
”Jag bara... oroar mig för hur pappa och Nolan kommer känna om.. oss.” Jag bet mig i läppen och mötte hans blick.
”Gumman...” mumlade han och satte sig bredvid mig i sängen och lade armarna om mig. ”Det kommer bli bra och oavsett vad de tycker så vet du att jag aldrig kommer lämna dig, okej?”
”Okej...”
Han log och kysste min panna innan han gäspade och lade sig ner i min säng. Jag följde hans exempel och låg snart med huvudet vilandes på hans bröstkorg och sjönk bort i sömnen.

- Amy -

Jag vaknade morgonen därpå i Justins säng och solen sken in genom fönstret och strålarna träffade mig rakt i ansiktet. Ett litet gnyande kom ur mig och Justin tittade fram i dörröppningen och gav mig ett leende.

”Godmorgon!” sa han glatt och jag försökte få ur mig ett ”morshning” tillbaka men det kom bara ett kraxande mummel. Han flinade och skakade på huvudet.

Jag satte mig upp och kliade mig trött i det rufsiga morgonhåret på mitt huvud samtidigt som jag funderade på om jag verkligen gick och la mig här igår. Snart upptäckte jag även att jag hade på mig endast trosor, bh och en stor t-shirt. Hade Justin gjort allt det här? Hade han...tagit av mig mina kläder? Rodnaden spred sig över mina kinder och Justin verkade märka detta.

 ”Mamma gjorde det, jag bar upp dig hit bara.” sa han och sedan pekade han mot en prydlig hög med kläder som såg ut att vara mina. ”Din mamma ringde för några timmar sedan och berättade oroligt att du inte hade kommit hem igår så mamma förklarade att du sov över här och sa att du följer med oss till flygplatsen. Så Jessica kom över med lite av dina kläder, så ja...”

I mitt inre såg jag mig sovandes i Justins famn och hur han höll mig så nära intill honom som möjligt för att han inte skulle tappa mig. Jag vet inte varför, men på något sätt gillade jag den tanken.

”Vart sov du?” frågade jag förvirrat utan att ens tacka för att de hade pratat med mamma eller för att han bar upp mig hit. Hade han sovit med mig? Eller någon annan stans? I gästrummet? I vardagsrummet? Hos Pattie?

”Jag kunde inte riktigt sova...” mumlade han och kliade sig i nacken och såg på mig. Jag gav honom en orolig blick och rynkade pannan förbryllat. ”Jag låg bredvid dig hela natten. Men du drömde mardrömmar och skrek och grät en större del av den. Du vet ju hur jag är, så jag var ju såklart orolig och ville beskydda dig från allt det onda. Du skakade och höll på så jag höll om dig och viskade ditt namn för att försöka visa dig att jag var här, med dig...” Hans ansikte var likt en tomat men jag bara satt med en förbryllad blick och stirrade på honom. ”Tillslut slutade du, men då ville jag inte sova eftersom att det kunde hända något igen och jag tänkte att det var skönt att få höra dina små snarkningar sista natten här på ett tag.”  

Jag rullade ner från sängen och gick fram till honom och gav honom en kram. ”Tack.” mumlade jag och han strök mig lugnt med sin hand över min rygg. Efter ett tag drog jag mig ur den, tittade upp på honom och log. Han lutade sig försiktigt framåt och gav mig en fjäderlätt puss på nästippen.

”Du var bara tvungen?” skrattade jag och försökte igronera alla känslor som flög runt i mig just nu.

Han nickade och ruffsade till mig i håret (som om det inte redan var tillräckligt tillruffsat liksom).

Ungefär en timme senare har jag tagit på mig kläderna, fått låna borste och smink av Pattie, suttit upp håret i en hästsvans och vi hade proppat i oss lite frukost. Väskorna stod i hallen och väntade på att få bli utburna till taxibilen som stod och väntade utanför. Justin och Pattie gick snabbt igenom allt de skulle ha med sig för att kolla om de inte hade glömt något och jag försökte hjälpa dem båda så gott jag kunde. Tillslut verkade det som att allt var klart så vi tog på oss ytterkläderna, gick ut, låste dörren och skyndade oss ner till taxin.

Jag kände hur det stramade till i benet och gav ifrån mig något konstigt ljud som fick Justin att vända sig om. Jag log mot honom menandes att det gick bra och att han inte behövde oroa sig. Några minuter senare satt vi i bilen, jag och Justin i baksätet och Pattie där fram med chauffören.

”Kan inte fatta att du snart är i luften påväg härifrån...” sa jag och stirrade ut genom fönstret och sedan på Justin.

”Påminn mig inte... Det blir bara jobbigare...” sa han och bet sig i läppen.

Resten av resan var rätt tyst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att lätta på stämningen mellan oss två. Men så kom jag på att jag inte hade frågat honom om kepsen som han hade i Never Say Never som Miley hade tagit på sig.

”Har du kvar den kepsen som du hade på dig i Madison Square Garden när du sjöng Overboard?” frågade jag utan att jag riktigt tänka på den dåliga stämningen.

”Va?” skrattade han och de små kuddarna under ögonen gjorde så att man knappt kunde se hans ögon. ”Den där lila?”

Jag nickade seriöst och såg på honom med en förväntansfull blick. Han tittade på mig undrande men sedan verkade han kunna koppla ihop ett och annat och flinade. ”För att Miley snodde den?” sa han i en retsam ton. Jag slog han på armen och tittade surt ut genom fönstret igen.

”Jag har säkert kvar den någonstans. Vill du ha den om jag hittar den?”

Ett leende spred sig på mina läppar och jag vände tillbaka huvudet mot honom och nickade.

”Tänkte väl det... Ska fråga Ryan när jag kommer till LA sedan!” fortsatte han med ett mindre flin på läpparna.

Bilen saktade ner och stannade framför flygplatsen. Vi tackade så mycket för skjutsen och steg ur bilen och gick bak för att hämta väskorna. Snart stod vi inne i den stora hallen och människor gick runt överallt. Justin och Pattie försökte gömma deras identiteter med luvor och halsduk och det funkade ganska bra. Någon tjej som gick förbi stirrade jobbigt mycket och jag hörde en liten kille säga till sin mamma att killen som stod här såg ut som Justin Bieber.

Jag tittade upp på Justin och mötte hans blick som inte riktigt gick att tyda. Sedan tittade jag lite tveksamt på klockan innan jag tittade på honom igen och gjorde en ledsen min. Annars stod vi bara tysta medan Pattie pratade i telefon med någon som visste vart de skulle gå för att komma till flyget. Om bara en halvtimme skulle de vara i luften påväg härifrån och jag skulle bli ensam kvar här. De kommande dagarna skulle jag säkert att hänga med Jackson, Chad och Ryan. Kanske skulle jag äntligen kunna snacka med Nicole, Claire och Nolan. Men ingenting skulle kunna bli så bra som det skulle blivit om Justin var kvar.

Vi gick iväg till en av incheckningskassorna och checkade in deras väskor. Hon som stod där fick kort sagt panik när hon såg att det var Justin. Jag stod bakom honom och fick en fnissattack som fick honom att slå till mig i magen. Och så klen som jag är fick jag skitont av det och nu hade jag satt mig på en bänk för att dämpa smärtan medan Justin överöste mig med förlåt även fast jag hade sagt att det var lugnt och att jag förlät honom. Pattie undrade om jag ville att hon skulle ringa mamma och be henne komma och hämta mig men jag tackade nej, jag klarade mig hem ensam fastän jag hade ont.

”Hur kunde jag vara så dum i huvudet?” mumlade Justin och stirrade ner i marken samtidigt som han lät sin hand stryka min rygg där jag satt framåt böjd och höll mig om magen.

”För tusende gången; du är inte dum i huvudet och jag förlåter dig!” säger jag med en suck och sätter mig rakt upp. ”Jag är klen, och det är bara så!” fortsatte jag och log.

”Men ändå, du har ju ont...” sa han oroligt och tittade på mig.

”Justin.” sa jag bestämt och la armarna i kors över bröstet.

”Okej, okej!” sa han och suckade men log snart. ”Förlåt.”

Jag slog till honom hårt på armen och han brast ut i skratt. Som tur var var ju han inte lika klen som jag.

Pattie avbröt oss mitt i allt och informerade oss om att de behövde börja röra sig bortåt mot gaten. Vi nickade förstående, Justin tog hans ryggsäck och sedan började vi gå bortåt. Vi kom till kön till metalldetektorerna och jag visste att jag inte kunde följa med dem längre än såhär. Klumpen i min mage blev bara större ju fler steg jag tog. Justin kollade sorgset på mig och jag tog ett djupt andetag. Vi behövde inte säga någonting, för båda visste redan att vi behöve säga hejdå. Han drog in mig i en lång, skön, trygg, typisk Justin-kram och jag knep ihop för att inte tårarna skulle börja rinna.

”Vi ses igen snart. Innan vi vet ordet av så är jag hemma igen.”

Jag nickade och kände plötsligt att det blev blött på hans jacka. Jag svor tyst när jag insåg att jag grät. Efter en stund drog jag mig ur kramen och gav Justin ett sorgset leende. Sedan vände jag mig mot Pattie och gav henne en kram också.

”Säkert att du klarar dig hem nu?” frågade hon oroligt och la huvudet på sned. Jag nickade till svars och log smått.

Nu var det bara ett få tal människor kvar tills det var deras tur så jag bestämde mig för att det vore nog bäst om jag gick. ”Antar att det är dags för mig att gå nu...” sa jag och bet mig i läppen.

”Hejdå, Little Y.” sa Justin och gav mig en sista kram.

”Hejdå, Big B.”

Jag gav Pattie en sista kram också innan jag böjde mig ner och tog mig under bandet som visade var kön var någonstans. De fortsatte att gå framåt men Justins blick var fastklistrad på mig. Tillslut orkade jag inte försöka hålla mig stark längre så jag vinkade en sista gång till dem innan tårarna började rinna, benet började värka och även magen. Jag gick därifrån, mot utgången och torkade tårarna medans jag gick. Pattie hade gett mig pengar till taxi så jag vinkade en till mig och åkte hemåt.

När jag steg in i hallen möttes jag av total tystnad. Försiktigt tog jag av mig skorna och jackan innan jag tog mig upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Det luktade instängt och äckligt på rummet men jag orkade inte riktigt bry mig så jag lät det bara vara. Jag plockade upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fått en del missade samtal och sms från Jackson, Chaz och Ryan, och ett sms från Justin.

Hejdå Ames! Sitter på planet nu och ska snart lyfta... Saknar dig redan! Förlåt igen för att jag slog dig.. :/ xxx

Jag log smått och klickade in ett svar som inte skulle komma fram förrän han hade landat i LA och satt på mobilen igen.

Hejdå Biebs, hoppas att resan går bra (: saknar dig med! Hahah asså, släpp det bara, det är lugnt! ;) xxx

När jag öppnade Jacksons sms kom jag på att jag borde ta mig till skolan vid det här laget. Panikslagen flög jag upp ur sängen och tittade mig i spegeln. Mamma hade fixat en bra outfit så den fick duga, och sminket var helt okej. Men för säkerhetsskull målade jag på ett extra lager mascara och ett lätt lager med puder på mina kinder. Jag borstade igenom håret och tog sedan en extra koll i spegeln och nickade nöjt mot mig själv. Jag plockade upp ryggsäcken och stoppade mobilen i fickan innan jag gick ner för trappan och skulle ta på mig när jag insåg att jag inte hade några vinterkläder här förutom Patties jacka. Jag gick upp för trappan igen och öppnade dörren till vinden lite avvaktande. Den knakade och en kall pust träffade mig och jag huttrade till. Försiktigt tände jag lampan och gick upp. Jag hittade min svarta dunjacka och mina bruna boots med snörning i en stor kartong med massa andra vintersaker och trippade ner till hallen igen och tog på mig dem. Den röda halsduken värmde snart min bara hals och håret la sig fint över den.

Väl ute vid busshållplatsen insåg jag att det inte gick någon buss förrän om en timme. Jag suckade irriterat och tog upp mobilen och klickade fram mammas namn på kontaktlistan.

”Jessica.” svarade hon och man kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden så jag antog att hon var på jobbet.

”Det är jag.”

”Hej hjärtat! Var är du? Har de åkt än?” Hennes röst höjdes i tonläget en aning när hon hörde att det var jag.

”Ehm, jag står vid busshållplatsen vid oss. Ja det har de, för typ en timme sedan.”

”Okej, skönt att höra att de kom iväg! Vad ville du?”

”Jo, nästa buss går inte förrän en timme eller nåt, kan du skjutsa mig tror du?”

Hon suckade och verkade tänka efter ett tag innan hon sa att hon kunde komma och hämta mig om ungefär 5 minuter. Vi la på och jag tittade mig omkring och studerade de snöklädda träden och hustaken. Jag orkade inte stå längre eftersom att mitt ben sa emot mig när jag hade vikt på det så jag borstade undan lite snö från trottoarkanten innan jag satte mig ner på den kalla marken. Snart saktade en bil in och mamma tutade glatt på mig. Jag gav henne ett litet leende innan jag öppnade dörren och hoppade in.

”Hade ni kul igår då?” frågade hon efter ett tag och jag nickade med blicken klistrad på vägen.

”Jadå, snön kom ju så vi var ute ett tag. Men sedan gick vi in igen och drack te och så...”

”Vad mysigt!” utbrast mamma och log.

”Ja, jag antar det.”

Resten av färden var jag inte så värst social. Mina tankar vandrade kring Justin just nu. Hur långt de hade kommit, vad han gjorde, hur stor chans det var att de skulle kunna krasha och massa sådant.

Bilen svängde in på parkeringen till skolan och mamma önskade mig en fortsatt bra dag innan jag hoppade ur och hon svängde ut på vägen igen och körde iväg tillbaka mot jobbet. Jag styrde mina steg mot skolan och tog en snabb titt på den stora klockan som hängde på väggen och insåg att det var lunchrast om bara 10 minuter.

När jag klev in såg jag bara kanske två eller tre som var ute i korridoren och skolkade från lektionen, annars var det i princip folktomt. Jag traskade iväg till mitt skåp och la in mina saker och bestämde mig för att vänta på Jackson i närheten där han hade lektion. Jag tog en snabb titt på schemat och sedan stängde jag skåpet och gick bort till klassrummet, fast jag satte mig på en soffa som stod lite längre bort men där jag fortfarande hade bra koll på dörren Lite längre bort i korridoren hörde jag steg så jag fick kort sagt panik och sprang och gömde mig bakom en rad med skåp. En av lärarna gick förbi men la som tur var inte märke till mig. Jag pustade ut och gick bort till soffan igen och satte mig i skräddarställning på de blåa soffkuddarna.

Skolklockan ekade snart i hela skolhuset och jag hoppade till. Dörren till klassrummen öppnades och eleverna störtade ut. Jag reste mig upp och började gå bort mot klassrummet och precis när jag skulle titta in klev han ut genom dörren och gick nästan in i mig.

”Oj, förlåt!” flög det ur honom och han tittade upp och hans isblåa ögon mötte mina. ”AMY!” utbrast han och gav mig en stor bamsekram. Jag fnissade till och kramade tillbaka.

”Hej Jacksie!” sa jag och drog mig ur kramen.

”Vart har du varit hela mitt liv? Nej, men igår och idag?” skrattade han och gav mig en orolig blick.

”Kan vi äta först så berättar jag allt, okej?”

Han nickade och vi gick bort till matsalen där vi möttes av alla elever som satt och pratade högt med varandra och åt. Man fick ont i huvudet efter bara någon sekund. När vi hade gått och hämtat varsin bricka med mat satte vi oss vid det enda bordet som var ledigt.

”Så...” började han och stoppade in en gaffel med pasta och köttfärssås.

”Mm...” Jag kände hur hungern tog över mig och jag glufsade i mig massa spagetti drängt i ketchup så jag blev alldeles kladdig runt munnen.

Jackson började skratta och räckte mig hans servett som jag tog tacksamt tog emot och torkade bort det värsta. Jag funderade över vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Han var min vän, han hade rätt att veta.

”Jag, ehm... vet inte riktigt hur jag ska börja.” mumlade jag och rörde runt med min gaffel i maten. Jag tog ett djupt andetag och tittade upp så att vi fick ögonkontakt. Han tittade oroligt på mig med bekymmerliga rynkor i pannan. Jag började berätta alltihop och Jackson satt och gapade när jag var färdig och verkade inte tro på det jag sagt. Sedan tittade han runt i matsalen och verkade leta efter någon. När jag såg att hans blick fastnade på någon följde jag honom med blicken och insåg att han kollade på de tre som hade misshandlat mig. Jag stelnade till och vände tillbaka blicken ner i maten men Jackson var på väg att ställa sig upp. Panikslaget drog jag ner honom på stolen igen och han gav mig en förvånad blick. ”Nej. Det blir bara värre då.” Han fattade vinken men iaktog dem lite i ögonvrån ändå.

”Hur var din reaktion igår då när du fick veta att du pratade med Justin?” frågade jag med ett flin på läpparna och förskökte byta samtalsämne.

Han skakade på huvudet och log smått. ”Jadu... Jag hade väl någon minuts fanboying moment.”

Ett högt skratt flög ur mig och några elever vände huvudena mot mig så jag tittade rodnande ner i den nästan tömda tallriken. Men sedan tittade jag upp och mötte Jacksons blick och började fnissa.

Plötsligt kände jag ett par varma händer som täckte för mina ögon bakifrån och jag hoppade till.

”Hmm...” Jag funderade ett tag innan jag kom fram till att det måste vara Chaz. ”Chaz.” sa jag snabbt och stack ut tungan så att han skulle ta bort händerna.

”Hur visste du?!” utbrast han leendes medan han torkade av handen på byxbenet. Ryan och Jackson skrattade och jag bara satt och log.

”Naturbegåvning.” svarade jag.

Killarna slog sig ner bredvid oss och vi började prata om allt och inget. Det kändes så bra att ha dem, speciellt när Justin inte fanns här längre. Jag skulle nog klara mig ganska bra ändå utan honom.

- Justin –

Planet sjönk i fasligt snabbt fart och jag naglade fast mig i armstöden för att försöka hålla mig lugn. Snart landade vi på körbanan och jag andades ut. När vi klev ut ur planet sken solen starkt och jag njöt av plusgraderna, men jag saknade snön ändå.

När vi satt och väntade på våra väskor plockade jag fram mobilen och såg att jag hade fått ett sms från Amy. Jag läste det och log stort, hur skulle jag klara mig utan henne så lång tid? När våra väskor hade kommit tog i oss ut och där fanns det en grupp fans som började skrika så fort jag tagit ett steg ut. Here we go again...

SÅ SJUKT LEDSEN FÖR ATT NI HAR FÅTT VÄNTA SÅ LÄNGE!! Har ingen motivation till att skriva längre.. men jag har ändå bestämt mig för att skriva klart den här så jag ska försöka göra så gott jag kan! :)

Kom ihåg - fler kommentarer, kortare väntetid! ;)

Jag vaknade plötligt till och upptäckte att jag också hade somnat och låg med hela min överkropp över Justins. Långsamt och försiktigt satte jag mig upp och kollade på min iPhone hur mycket klockan var. Det var redan kväll, det var mörkt ute och man såg bara de små ljusslingorna som var hängda på våra buskar och några träd i trädgården som gav ifrån sig ett mysigt sken.

Det hade blivit lite ljusare av snön och det snöade smått fortfarande. Elden i kaminen hade dock slocknat men Justin höll mig varm, både i kroppen och i själen. Jag gillade honom verkligen men jag visste inte riktigt om jag var redo för ett förhållande. Särskilt inte när jag nog hade känslor för Jackson också. En suck flög ur mig samtidigt som jag lekte med en av Justins hårslingor mellan fingrarna. Långsamt böjde jag mig fram och tittade ner på hans perfekta, otroligt fina ansikte.

”Justin.” viskade jag svagt, inte för att jag skulle väcka honom, utan bara för att säga hans namn. Men han slog upp ögonen och tittade upp på mig och log tröttsamt. ”Godmorgon Törnrosa.” sa jag och fnissade.

”Tyst med dig...” skrattade han och låtsades örfila mig i luften. ”Hur mycket är klockan?” frågade han sen och tittade menande på min iPhone som jag höll i min hand.

”Halv sju.”

Han blev väldigt förvånad och tittade ut och såg vintermörkret som hade kastat sig likt ett täcke över solen så att allt slocknat.

”Shit!” utbrast han och satte sig upp.

”Vet... Men hördu nu måste vi verkligen ta vara på tiden, okej?”

Han nickade och slickade sig om läpparna. ”Har du någon idé?” frågade han och jag nickade lite tveksamt.

”Vadå?” undrade han nyfiket.

”Jo, jag tänkte att vi kanske skulle kunna sjunga och spela gitarr eller nåt? Om du inte har något bättre förslag?”

Han lös upp och nickade leendes. ”Nejdå, vi kör på det! Uppe eller här nere?” frågade han och pekade upp med den ena handen, ner med den andra och rörde dem upp och ner. Jag fnissade till och pekade lite tveksamt uppåt.

Jag gosade in mig i den fluffiga, mjuka filten och kurade ihop mig i Justins soffa uppe på rummet. Justin satt mittemot mig med gitarren och sjöng någon låt från hans nya julalbum med hans ljuvliga röst som gjorde att jag fick gåshud.

”Baby I hear melodies, when your heart beats, baby it sings to me like fa la la la la la...”

Jag blundade och njöt men tvingade mig själv att inte somna. När han hade spelat klart låten applåderade jag tyst och log stort. ”Det var jättefint, Jus! En till, en till!”

”Tack.” sa han och log innan han började spela på nästa låt.

Så fort han hade börjat spela på den bestämde jag mig för att det var en av mina favoriter. Den var jättefin och refrängen tittade han på mig med en jätteseriös blick vilket fick mig att tro att han menade det han sjöng till mig. Jag rodnade och tittade ut genom fönstret istället för det blev helt plötsligt jobbigt när han sjöng de där orden. För det var som att de petade på mitt hjärta för att de ville komma in och ta över mig.

”Hur var den då?” frågade han försiktigt och bet sig i sin underläpp.

Jag vände tillbaka blicken mot honom och gav honom ett litet leende. ”Jag gillade den, en av mina favoriter! Vad heter den?”

”Glad att du gillar den! Den heter ’All I Want Is You.’”

Jag började rodna igen och nickade kort. ”När åker du imorgon föresten?” frågade jag och försökte byta samtalsämne.

”Jag åker med mitt privatflygplan från flygplatsen klockan kvart över tio på förmiddagen.”

Ett tag blev jag ledsen över att jag inte skulle få säga hejdå till honom på flygplatsen, men sen tog jag ett beslut som jag aldrig tagit förut. ”Äh, jag skolkar, jag kommer ju ändå inte få se dig på typ en evighet så det är värt kvarsittning.”

Han skrattade och la ifrån sig gitarren och kom och satte sig bredvid mig i soffan.

”Skolkar du för min skull?” frågade han gulligt och jag nickade till svar.

Han la armen om mig och drog in mig i hans famn. ”Aww...” mumlade han sen och lutade sitt huvud mot mitt. Jag flyttade mig ännu närmare honom och tittade upp på honom. Han mötte min blick och drog undan en hårslinga som hade fallit ner i mitt ansikte.

”Jag kommer sakna dig, Big B.” sa jag tyst och förvånades över att jag kände hur det vattnades i ögonen.

”Kommer sakna sig med, Little Y.” sa han tillbaka lika tyst och pressade långsamt sina mjuka läppar mot min panna.

En tår föll ner för min kind, Justin såg detta och torkade lugnt bort den med sin tumme. ”Gråt inte...” viskade han och tog min hand i sin. ”Vi har några timmar kvar.”

Jag nickade och försökte stoppa tårarna som föll ner en efter en. Han la båda armarna runt mig och gav mig en lång kram. Jag drog in doften av honom, blundade och slappnade av. Jag kände mig så trygg men honom, och jag vågade vara mig själv med honom. Justin och jag träffades för bara lite mer än en vecka sen. Hur kan man få sådana känslor som jag hade för honom på så kort tid? Och grejen är den att det finns miljontals tjejer som mer än gärna skulle velat vara jag just nu, men jag var faktiskt glad över att det var jag som satt i Justins famn nu istället för någon annan.

”Herregud.” utbrast jag helt plötsligt när jag kom på en sak.

”Vad?” frågade Justin både nyfiket och oroligt.

”Hur i hela friden kommer mamma att klara sig utan Pattie?”

”Jadu...” skrattade han och drog med sin hand upp och ner på min arm. ”Och hur kommer jag kunna klara mig utan dig?” fortsatte han.

Jag himlade med ögonen och skakade smått på huvudet. ”Justin, du har miljontals tjejer du kan vara med istället för mig när du är borta.”

”Jag kan vara med dem ja, men jag vill inte det. För de är inte du.”

”Men vem vet? Det kanske finns någon vackrare kopia av mig någonstans där ute som väntar på dig?”

”Ames!” Jag hoppade till av hans plötsliga höjning av tonläge i rösten. ”Tyst nu, snälla?” Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte: ”För det första vill jag inte ha någon kopia, jag vill ha den äkta varan. För det andra finns det ingen vackrare än du. Så sluta kom upp med massa skit nu, okej?”

Jag nickade långsamt samtidigt som jag försökte smälta hans ord.

”Så... Är du hungrig? Ska vi göra lite pomfritt med korv?” sa han efter ett tag och min mage började kurra ljudligt och det fick honom att skratta sitt gulligaste skratt. ”Kom då min lilla hungriga gullunge!” sa han och reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand åt mig. Jag flinade och tog ett fast grepp om hans stora, varma hand och drog mig själv upp med lite hjälp av honom. Vi gick ner för trappan och väl inne i köket satt jag mest på köksbänken och tittade på när Justin gjorde i ordning maten. Jag skyllde på att jag hade för ont i benet för att laga mat.

”Fångar du?” ropade han för att jag skulle höra honom eftersom att fläkten lät väldigt mycket.

”Jadå! Bring it on, Biebs!”

Han skrattade och kastade korvbiten mot min gapande mun och det var på håret att jag inte fångade den men det gjorde jag. ”Wohoo! Yeah buddie! Jag klarade det!” skrek jag och gjorde en liten segerdans som fick Justin att gapskratta. ”Är maten klar snart eller?” frågade jag otåligt och gjorde en sur min.

”Snart! Tålamod, Amy!” skrattade han och rörde bland korvarna i stekpannan med stekspaden. Jag räckte ut tungan mot honom men sprack ganska snart upp i ett leende.

Det luktade korv i hela köket och min mage kurrade igen. Justin stängde av plattan och tog ut pomfritten ur ugnen och jag hoppade ivrigt ner från bänken och dukade fram tallrikar, bestick och glas, innan jag öste på med massa mat på min tallrik.

”Spara lite till mig också, tack, lilla matvrak...” sa Justin och ställde sig bredvid mig med sin tallrik.

Jag buffade till honom i sidan och tog lite till pomfritt innan jag gick och satte mig vid bordet. Smaken av stekt korv, lite bränd pomfritt och ketchup med peppar fyllde min mun och jag var faktiskt ganska förvånad över att Justin kunde laga mat lika bra som han kunde baka. Jag stoppade in några ketcup-doppade pomfritt i munnen och tittade upp på Justin som satt och iaktog mig medan jag åt. När han upptäckte att jag tittade på honom slog han ner blicken i maten och fick en lätt, rosa färg på kinderna. Jag smålog och fortsatte äta av maten.

”Det här var jättegott Justin!” sa jag när jag stoppat in den sista pomfritten i min mun.

”Tycker du det?” undrade han och lös upp.

Jag nickade och lutade mig tillbaka i stolen och klappade mig nöjt på magen. Han flinade och tog en klunk av sitt vatten.

”Jag hoppas verkligen att ni kommer fira jul här...” mumlade han sen och jag nickade instämande.

”Jag med. Hoppas att pappa och Nolan  kan tänka sig att komma hit.”

”Har du hört något mer om hur din pappa mår?”

Jag fick en klump i halsen och kom på att jag inte hade hört av mig till någon där hemma på ett bra tag.

”Nej...” mumlade jag nästan ohörbart och bet mig i läppen.

Han nickade förstående och det blev tyst. Inte förrän nu kom jag på att jag inte alls ville att han skulle åka imorgon, överhuvudtaget.

”Jag vill inte att du ska åka.” for det ur mig och jag bet mig försiktigt i kinden.

”Jag måste, Amy.” sa han tyst och såg mig i ögonen. Jag fick anstränga mig för att andas i normal takt och lugna ner mig. ”Tro mig, jag hade stannat om jag kunnat.” fortsatte han allvarligt.

”Jag vet.” mumlade jag och tittade ner på min tomma tallrik. I ögonvrån såg jag att Justin la fram sin hand med handflatan uppåt menande att jag skulle lägga min hand i hans. Ett litet leende spred sig på mina läppar och jag plockade upp min hand som hade varit under bordet och la den i hans.

”Oj va kall du var!” utbrast han och la även hans andra hand över min och gnuggade den lugnt mellan dem för att värma mig. Jag fnissade till och mötte hans blick igen, han slickade sig om läpparna och sträckte sin ena hand mot min andra som jag hade i knät.

”Så fort du släpper dem kommer jag vara lika kall som förut, Jus.” skrattade jag men ryckte på axlarna och lät han ta min andra hand också när han insisterade. Han förde upp våra händer mot hans mun och blåste på dem för ännu mer värme. Jag rös i hela kroppen men tyckte att det här kändes ganska konstigt så jag drog tillbaka mina händer och han gav mig en förvirrad blick. ”Det hjälper inte, vi kan lika gärna plocka undan och slänga en filt över mig eller nåt.” förklarade jag och log. Han flinade och drog ut sin stol och plockade upp sin disk. Vi hjälptes åt att plocka undan och gick sen upp till hans rum igen där jag slängde mig i sängen så fort vi klivit in. Justin skrattade åt mig och rufsade till mig i håret innan han gick och hämtade en stor resväska. Han öppnade garderoben och kastade ner massa plagg i den svarta resväskan som låg öppen på golvet.

”Vill du ha någon hjälp?” frågade jag fortfarande liggandes kvar i sängen.

”Neh, jag ska bara lägga i några kalsonger, sen är jag klar. Har en del kläder där redan så jag behöver inte ha med mig så mycket...” sa han och log. Han tog ut en hel hög med kalsonger och stoppade ner dem i väskan. Ett skratt flög ur mig och han tittade undrande upp.

”Vad skrattar du åt?” frågade han och smålog.

Jag skakade bara på huvudet och försökte att hålla tillbaka skrattet. Innan jag ens hade hunnit reagera så hade han hoppat på mig och börjat kittla mig. Jag skrek och skrattade medan han killade min mage med sina varma händer. Plötsligt slutade han och då upptäckte jag att han låg över mig med sina ben på vardera siga av mig och han höll fast mina händer i sängen. Han tittade ner på mig leendes med hans mörka, vackra ögon som strålade av glädje. Jag tog ett djupt andetag och blåste honom i ansiktet. Han blundade och rynkade näsan vilket fick mig att fnissa lågt. Då drog han in ett ännu djupare andetag och blåste ut det med all sin kraft rakt ner i mitt ansikte. Hans andedräkt luktade korv med ett svagt spår av te. Han släppte mina händer och jag drog snabbt upp dem så att han inte kunde ta dem igen. Han flinade och gled av mig så att han låg precis bredvid mig. Jag tog tillfället i akt och attackerade honom. Jag låg i samma ställning som han hade legat över mig och kittlade honom lite överallt över hela hans överkropp. Eftersom att jag hade mindre händer gick det mycket smidigare för mig att kittla honom.

”Amy!” skrek han skrattandes och jag fortsatte med ett elakt flin på läpparna.

Plötsligt hörde vi dörren slås igen på nedervåningen och av ren reflex föll jag ner på Justin med ansiktet vid hans hals. Vi fnissade till båda två men sen tystnade vi och hörde Pattie ropa från hallen.

”Hallå? Justin?”

Jag tittade upp på honom och han ner på mig och vi fnissade tyst igen.

”Vi gömmer oss... Kom!” viskade han och tog min hand.

Jag följde med honom ner in under sängen och vi hörde Pattie som började gå upp för trappan. Vi la oss tätt intill varandra för att inte synas när hon kom in. Det var varmt och jag kände hans andedräkt på min kind. Jag vände mitt ansikte mot honom och log. Det kändes så skönt att vara så nära honom, speciellt när han skulle vara så långt borta imorgon. Hans ansikte var mörkt men det glittrade i hans ögon så det var dem jag kollade på. Han öppnade munnen för att säga något men då steg Pattie in i rummet. Vi flyttade oss så tätt intill varandra som möjligt och låg tysta för att hon inte skulle hitta oss.

”Justin?” sa hon försiktigt och gick runt i rummet.

Vi log och iaktog hennes fötter där hon gick runt oss. Plötsligt ställde hon sig precis framför oss och Justin tog tillfället i akt och greppade sina händer runt hans mammas ben. Hon skrek till och han började skratta och kröp ut. Jag började också att krypa ut men Justin stoppade mig innan jag hade hunnit komma ut med huvudet ens. Han gav mig en blick menande att jag skulle tillbaka in och fortsätta gömma mig. Tyst och försiktigt drog jag mig tillbaka utan att Pattie hann lägga märkte till mig.

”Du skrämde livet ur mig din lilla skit!” skrek Pattie på Justin och han skrattade högt.

”Älskar dig också, mamma” sa han sen och kramade om henne.

”Har du ätit något?” frågade hon sen och la huvudet på sned.

”Ja, jag och A-” han stängde munnen när han höll på att säga mitt namn. ”Jag har ätit korv och pomfritt.” fortsatte han sen och kollade nervöst på Pattie. Jag kunde inte se hennes ansiktsuttryck men jag trodde att hon anade att jag var där.

”Amy?” frågade hon i en retsam ton. Justin muttrade något och nickade sen åt mig att jag kunde komma fram. Jag kröp ut från sängen och ställde mig upp bredvid Pattie.

”Halloj.” sa jag, hon hoppade till och jag och Justin brast ut i skratt och gjorde high five.

Efter ett tag hade vi lugnat oss och Pattie tittade på oss med en fundersam blick. Sen skakade hon bara på huvudet och gick ner. Jag och Justin tittade på varandra och smålog.

Klockan började bli mycket och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre där vi satt framför TV:n och spelade FIFA.

”3-0 till moi!” utbrast Justin och gjorde en liten dans.

”Not for long...” muttrade jag och gäspade innan jag  verkligen försökte koncentrera mig på de små gubbarna som sprang runt på skärmen.

- Justin -

Det gick otroligt bra för mig i spelet men Amy låg under med flera mål. Jag såg på henne att hon var väldigt trött och hon kunde nog somna vilken sekund som helst.

”Om du vill sova hemma borde du kanske gå nu, Ames.” sa jag försiktigt och hon tryckte på pause knappen och kollade på mig.

”Och om jag inte vill?” sa hon och flinade tröttsamt.

”Kom.”

Hon lydde snällt och la undan x-box kontrollen och kröp till mig och la sig med sitt huvud i mitt knä. Jag strök med handen genom hennes hår och hon stängde ögonen. Snart hörde jag små snarkningar komma från hennes läppar och jag log smått för mig själv. Det ryckte till i hennes mungipa och hon mumlade något ohörligt i sömnen. Jag skrattade tyst över hur gullig hon var och strök lätt med pekfingret och långfingret över hennes kind. Plötsligt steg mamma in i rummet och öppnade munnen för att säga något men stängde den när hon såg Amy sovandes i mitt knä. Jag fick ögonkontakt med henne och hon log mot mig och blinkade lite retsamt med ena ögat. Jag himlade med ögonen och tittade ner på ängeln som låg i mitt knä, världens vackraste.

Lång väntan på detta kapitel, I know.. Men jag har haft så sjuuuuuukt mycket i skolan nu och dessutom har jag inte riktigt samma motivation till att skriva på den som förut... 

8 till nästa? :) x

Jag hörde ytterligare en spark och jag stod inte ut längre, hon behövde mig.

Jag tog på mig skorna och sprang ut till bilen. Motorn gick igång och jag backade snabbt ut bilen och gasade iväg. Mobilen höll jag fortfarande mot örat och för varje slag och skrik tryckte jag ner gaspedalen lite mer. Plötsligt upphörde skriken, men slagen fortsatte. Tillslut slutade slagen också och de gick därifrån eftersom att skolklockan ringde in. Jag svängde in på parkeringen och parkerade slarvigt. Oron inom mig växte för varje sekund och jag slängde mig ur bilen och började springa mot skolan.

Det fanns inget spår av henne på framsidan så jag sprang runt byggnaden och stannade tvärt upp när jag såg henne ligga på marken längre fram. Mina ögon fylldes med tårar och jag skyndade mig fram till henne. Jag satte mig på huk och lutade mig över henne, tårarna började rinna ner för mina kinder.

”Amy...” viskade jag och strök med handen över hennes kind.

Det blödde igenom hennes jeans, kinden var svullen och blödde lite grand och ena armen hade ett stort sår. Jag tog hennes hand i min och kysste den.

”Allting kommer att bli bra, okej?” mumlade jag och några tårar letade sig ner för min kind.

Lite längre bort låg hennes iPhone, jag tog upp den och la den i min ficka. Vad skulle jag göra? Ringa 911? Nej, då skulle hela våran dag bli förstörd. Jag bestämde mig för att ta med henne hem till mig och ta hand om henne där så gott som möjligt.

Försiktigt förde jag in mina armar under henne och lyfte upp henne i min famn. Jag hatade att se henne såhär. Långsamt och försiktigt började jag gå mot parkeringen, bara ingen ser mig nu. Vi kom fram utan att någon såg mig och jag öppnade bakdörren försiktigt med ena handen. Jag la in henne och la min tröja under hennes huvud och en filt över henne. Sen satte jag mig i förarsätet och började köra iväg hemåt.

Tillslut var vi framme och jag parkerade bilen på uppfarten till huset. Jag lyfte upp henne i min famn igen och bar upp henne till huset. När vi kommit in sparkade jag snabbt av mig skorna och gick upp för trappan och in i mitt rum där jag försiktigt la ner henne i sängen.

Vad skulle jag göra nu? Hennes sår behövdes tvättas och hon behövde vakna, det var väldigt obehagligt att se henne såhär. Jag började med att hämta bomullstussar, Alsolspritsmedel, vatten i en liten skål och en handduk. Sen började jag att tvätta hennes sår i ansiktet, sen armarna och magen som hon också hade sår på. När jag skulle tvätta benen var jag tvungen att få av hennes byxorna. Försiktigt knäppte jag upp jeansknappen, drog ner gylfen och drog av henne jeansen. Hon hade flera stora blåmärken och sår på benen, ett riktigt stort sår på smalbenet.

Vem var det som gjorde det här egentligen? Vilken hemsk människa vill skada Amy?

När jag hade tvättat färdigt tog jag fram ett par av mina mjukisbyxor och tog på henne dem. Det är nog skönare att ha dem på sig istället för tighta, blodiga jeans.

Jag satte mig bredvid henne på sängen och tog hennes hand i min.

”Amy?” sa jag i försök till att hon skulle vakna. ”Ames?” ”Snälla vakna, Amy.”

Jag kramade om hennes hand och kysste den igen. Hennes mobil vibbrerade som en galning i min ficka, jag tog upp den och såg att hon hade fått flera sms från både Chaz och någon annan kille som hette Jackson. Jag la den på nattduksbordet och tittade sen ut genom fönstret.

”Justin?” sa en krasslig, svag röst bredvid mig.

Jag vände mig snabbt och såg henne ligga och titta på mig med trötta ögon.

”Little Y!” utbrast jag och slängde mig nästan över henne.

Hon kramade om mig hårt och jag njöt verkligen av att ha henne vid medvetande igen. Jag la mig ner bredvid henne och strök undan en hårslinga från hennes ansikte.

”Tack Big B. Tack för att du kom och för att du tar hand om mig... igen.”

”Allt för dig, Ames.”

Hon log och tittade på mig, de där ögonen och det där leendet var bland det bästa jag visste.

Plötsligt grimarserade hon av smärta och jag satte mig fort upp.

”Vart gör det ont?” frågade jag sedan och gav henne en orolig blick.

”Benet.” andades hon ut och knep ihop ögonen.

Jag lyfte försiktigt min hand och la den där jag trodde att det var. ”Här?”

Hon nickade och öppnade ögonen igen och såg på mig. Jag reste mig upp och gick fram till mitt skrivbord där jag hade lagt en fryspåse. Jag bröt innehållet  och kände snart kylan i mina händer. Sen virade jag in den i en tunn handduk innan jag satte mig på sängen igen. Försiktigt la jag isen på benet.

”Tack.” sa hon tyst och blundade.

”Vill du ha något att dricka? Vatten eller nåt?” sa jag efter ett tag och ställde mig upp.

”Vatten, tack.”

”Okej, jag kommer strax!”

Med snabba steg joggade jag ner för trappan och in i köket, tog fram ett stort glas och fyllde det med kallt vatten från kranen. Sen skyndade jag mig tillbaka upp och försökte att inte spilla. Amy vände snabbt huvudet mot mig när jag kom in.

”Här har du.” sa jag lugnt och sträckte fram glaset till henne. Hon mumlade ett ”tack” och tog emot det.

Hennes kind hade verkligen svullnat upp, men hon var fortfarande sjukt vacker. Men vem i hela världen skulle vilja skada henne? Jag fattar inte, hon är den underbaraste personen jag någonsin träffat.

”Vilka var det?” fick jag ur mig och hon mötte mig blick.

Hon tog en till klunk av vattnet och ställde det sen på hennes mage med sina händer runt det.

”Du vet inte vilka de är.” sa hon tyst och tittade upp i taket.

”Amy. Säg.” sa jag bestämt och satte mig på sängen bredvid henne.

”Nicole, Sandy och Dave.” sa hon med en darrig röst.

”Varför gjorde de det?” frågade jag och svalde.

”Vet inte säkert... Men Nicole och jag har bråkat förut, och då var det om dig. Sandy har sett mig med Jackson, hennes ex, och tror att jag och han är tillsammans eller nåt, vilket vi inte är. Dave är med Nicole jämt och han gör alltid som hon säger.”

Jag fick en stor klump i magen när jag hörde att hon hade blivit slagen på grund av mig. Och jag blev orolig när jag hörde att hon var med en annan kille.

”Jag förstår inte hur någon kan göra så mot dig. Det är helt sjukt.” sa jag tyst och skakade på huvudet. ”Det var inte så himla trevligt att höra det heller...” fortsatte jag och Amys skrik spelades åter upp i mina öron.

Vi satt en lång stund och bara kollade på varandra. Jag tyckte inte om att se henne skadad, det fick mig att må dåligt.

Plötsligt ringde hennes mobil och hon bad mig att svara åt henne.

”Amys mobil.” svarade jag med hennes iPhone tryckt mot örat.

”Hallå? Vart är Amy? Vad har hänt?” sa en orolig killröst.

”Amy är hos mig. Hon får säga det själv för jag vet inte om hon vill att jag säger det. Vem är det föresten?” sa jag och kollade på Amy medan jag pratade.

”Okej, får jag prata med henne? Det är Jackson. Vem är du?”

Jag svalde och vände bort telefonen.

”Ames, Jackson vill prata med dig.”

Hon skakade trött på huvudet och rynkade pannan. Jag nickade förstående och vände tillbaka luren mot mitt öra.

”Jackson, Amy orkar inte prata just nu. Men hon kan kanske ringa dig när hon mår bättre?”

”Okej, visst. Men vem är det jag pratar med?”

”Justin.” sa jag kort och snabbt.

Jag hörde hur han flämtade och då tryckte jag bort samtalet.

”Han är en belieber, Jus.” skrattade Amy, åh vad jag älskade att höra hennes skratt igen.

Jag la mobilen på nattduksbordet igen och satte mig på sängen.

”Hur mår du?” frågade jag och tog hennes hand i min.

”Bättre.” sa hon och log smått. ”Men det värker lite i kinden och ganska mycket i benen... Isen börjar bli lite för kall nu, kan du...?”

Jag hajade snabbt och tog bort isen från hennes ben och la den bredvid mig.

”Tack.”

- Amy -

Hur länge sen var det det hände egentligen? Hur länge hade jag varit här?

Jag vände huvudet mot nattduksbordet där jag visste att hans digitala väckarklocka stod. 14:38. Shit, det har nästan gått 3 timmar sen det hände. Vad hade hänt om inte Justin kom? Om han inte ens visste om att det hade hänt? Då skulle jag legat där rätt så länge innan någon hittat mig och då skulle jag kanske legat på sjukhuset vid det här laget. Jag är glad över att Justin kom och att han inte tog mig till sjukhuset. Jag hatar verkligen sjukhus och doktorer som sticker nålar och grejer i en.

När jag var liten så lekte jag och Joy ute i den stora parken i Boston mycket. Där fanns det en liten memoral byggnad uppe op en kulle, jag och Joy sprang runt och plötsligt sprang jag rakt in i en pelare, föll ner för trappan och rullade halvvägs ner på kullen. Jag fick ligga på sjukhuset i en hel vecka. Hemska minnen...

Jag tittade upp på Justin som kollade på mig med sina underbara, bruna, vackra ögon.

Av någon anledning ville jag röra på mig. Jag ville pröva att sätta mig upp. Försiktigt tog jag händerna på madrassen som stöd och drog mig långsamt uppåt.

”Vad gör du?” frågade han oroligt och flyttade sig närmare mig för att försöka hjälpa mig.

”Försöker...” började jag och drog mig upp den sista biten och till min förvåning sp hade jag klarat det. ”...sätta mig upp.” fortsatte jag och tittade upp på Justin och log. ”Jag klarade det!”

Han log han med och slappnade av en aning.

Jag satt ett tag och kollade på honom, bara kollade. Jag kom och tänka på vad jag hade sagt veckan innan. Att jag skulle tänka på hur jag ville ha det mellan oss två. Och problemet var att jag inte visste fortfarande. Allting  var så förvirrande och att ha 4 killar som de enda vännerna här kanske inte var så bra... Och alla ser bra ut. Chaz var den första som började flörta med mig. Men nu var det 3 killar till som gjorde det och det var verkligen skitjobbigt. Justin åker imorgon, och jag kommer inte få träffa honom på jättelänge. Men de andra tre kommer jag träffa varje dag.

”Vad tänker du på?”

Justin avbröt mig i mina tankar och fick mig att blinka till.

”Eh, inget speciellt.” sa jag och bet mig i läppen.

Han flinade och tittade ut genom fönstret. Jag tittade också ut och plötsligt får jag syn på någonting som gör att hela min kropp fylldes av glädje. Ett litet vitt korn som singlar ner precis utanför fönstret.

Justin och jag vände oss samtidigt mot varandra och utbrast i kör: ”DET SNÖAR!”

En kort stund glömde jag att jag ens hade ont och, tro det eller ej, ställde mig upp. Men det började värka som bara den i mitt vänstra ben och jag satte mig snabbt på sängkanten bredvid Justin och bet ihop.

”Oj, hur hände det där?” sa Justin förvånat och stirrade på mig.

”Jag glömde bort att jag hade ont. Men faktiskt så gör det bara ont i vänsterbenet nu!” sa jag och log.

”Jag tror du tänker på samma sak som jag eller hur?”

”Ut till snön?”

Han nickade och vi började skratta. Justin ställde sig upp och tog fram en varmare tröja till mig och jag tog lydigt på mig den blåa Toronto tjocktröjan. Han ställde sig bredvid mig och sträckte fram sin arm så att jag kunde ta tag i den och ställa mig upp igen. Det gick bra och vi började gå ut från rummet, eller ja, jag haltade och hängde nästan på Justins arm. Men så kom vi till trappan och jag stannade tvärt upp. Hur skulle vi göra nu? Utan att jag ens hann reagera så hade Justin lyft upp mig i hans famn och börjat gå ner för trappan. Jag hade min arm runt hans rygg och min andra vilade mot hans bröstkorg.

Väl nere släppte han mig inte. Han gick bort till hallen och satte ner mig på bänken som stod där.

”Jag kommer snart.” sa han och försvann in i vardagsrummet.

Det var tyst ett tag. Ganska läskigt tyst. Men sen dök han upp med en jacka i handen.

”Varsågod.” sa han och sträckte fram den åt mig.

Jag tog förvirrat emot den och stirrade på den. Han skrattade och fortsatte: ”Det är mammas gamla, det är kallt ute och din jacka är alldeles för tunn. Kom igen nu!”

Han tog den ifrån mig och hjälpte mig att få på mig den.

”Tack.” sa jag och log smått. Innan jag hann säga någonting så höll han plötsligt på att ta på mig skorna.

”Ingen orsak.” sa han när han var klar och reste sig upp och tog ner sin jacka från kroken på väggen och tog på sig den. Jag betraktade honom medan han drog upp dragkedjan och bet mig i läppen när han tittade upp på mig. Han flinade och satte sig ner på huk för att ta på sig skorna.

”Så, redo?” undrade han och reste sig upp.

”Alltid redo!” ropade jag och det fick honom att hoppa till - vilket fick mig att gapskratta. Han gjorde en sur min och började gå mot dörren. ”Förlåt Justin!” fick jag ur mig men fortsatte att flina smått.

Han vände sig om och log. ”Vill du ha hjälp?”

Jag nickade och sträckte mig efter honom likt en liten bebis som vill upp i mammans armar. ”Du är konstig, Little Y...” skrattade Justin och tog tag i mina armar så att jag kunde ställa mig upp.

”Tack detsamma!” sa jag och ruffsade till honom i håret.

”You did not just do that!” sa han hotfullt och pekade på mig.

”Oh yes I did!” sa jag och ruffsade till honom igen.

Det var då han lyfte upp mig i sin famn, öppnade dörren och sprang ut i snön. 

DAMDADAM! Kapitel 29! :D 5 kommentarer till nästa igen? :) 

När vi gick genom korridoren började min mage bubbla och jag hade ingen aning om varför. Jag och Chaz sa hejdå till Ryan och gick bort till våra skåp för att plocka fram engelskaböckerna, anteckningsblock, penna och sudd. Plötsligt ringde skolklockan och alla började röra sig mot sina klassrum. När vi kom in i klassrummet tittade jag direkt mot min och Jacksons platser och där satt han. Bubblorna i min mage började hoppa omkring och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå mot honom. Jag kom fram till min stol och drog ut den innan jag tillslut satte mig och kollade på Jackson.

”Hej.” sa jag i normal ton och försökte få hans uppmärksamhet.

”Hej...” mumlade han tillbaka, men han var helt inne i det han höll på med. Jag kollade ner på bänken och såg att han skrev någonting som liknade en dikt. Jag tittade upp på honom igen och försökte igen: ”Jackson?”

Då vaknade han plötsligt till liv och hans ögon spärrades upp. ”Amy!” utbrast han och kramade om mig vilket jag blev väldigt förvånad över för han hade aldrig gjort det förut. Men det var en väldigt skön kram, det måste jag säga. När han kom på vad han gjorde drog han plötsligt tillbaka men ett leende lekte på hans läppar.

”Välkommen tillbaka!” sa han och fortsatte att le.

”Tack!” sa jag och ett litet skratt kom ur min mun.

”Jag har faktiskt saknat dig, bänkkompis.” sa han och rufsade till mig lite i håret. Jag gjorde en sur min och putade med underläppen men sprack sen ut i ett leende igen. ”Jag har saknat dig med Jackie.”

Han öppnade munnen för att säga något mer men våran lärare kom in och då blev alla tysta.

”Godmorgon klassen!” sa hon och log innan hon satte sig och tog fram klasslistan och började ropa upp oss.

”Richard Anderson?” ”Ja!” ”Rose Adams?” ”Ja!” ”Mandy Andrew?” ”Ja!” Listan fortsatte... Tillslut kom hon till bokstaven ’S’ och först av oss blev Chaz. Efter honom var det några fler innan hon sa: ”Jackson Smith?” och ett ”Ja!” hördes bara någon decimeter från mitt öra, vilket fick mig att hoppa till. ”Mariah Sandley?” ”Ja!” ”Amy Sunshine?” Jag hoppade till av att höra mitt namn men sen sa jag ett högt och tydligt ”Ja!”. Många i klassen vände sig förvånade mot mig och jag log smått mot dem.

”Nämen Amy! Är du tillbaka nu? Välkommen tillbaka! Vad kul att du är frisk nu!” utbrast läraren och log stort mot mig.

Sen fortsatte hon att ropa upp namn och tillslut var hon klar och undervisningen började. Jag kände Jacksons blickar på mig väldigt många gånger under lektionen och jag kunde inte låta bli att titta på honom och bara stirra på hans otroligt fina ansikte. Plötsligt vände han blicken mot mig och vi kollade på varandra väldigt länge och jag fick behärska mig när jag så gärna ville röra hans blonda ruffsiga hår. Plötsligt ringde skolklockan och vi båda vaknade upp och vände snabbt bort blickarna från varandra. Som vanligt satt vi kvar tills de flesta hade gått ut och slog följe till skåpen.

”Så...” började han och tittade rakt fram och sen på mig. ”Vad har du haft för dig nu när du har varit hemma då?”

”Spytt och sånt...” svarade jag och himlade med ögonen. ”Mamma fixade en ”barnvakt” till mig så vi har typ spelat spel och druckit te...”

”Trevligt! Vem är ”barnvakten”?” sa han undrande och höjde på ena ögonbrynet.

Shit. Vad skulle jag säga nu? Skulle jag avslöja Justin? Han skulle ju ändå åka imorgon... Hur kommer Jackson reagera?

Jag bet mig i läppen medan jag fumlade med skåp-låset. Tillslut fick jag upp det och lade in mina grejer innan jag stängde igen och stod öga mot öga med Jackson.

”Tänker du berätta eller vägrar du?” frågade han och flinade.

”Du kommer inte att tro mig när jag säger det... Men du får absolut inte säga det till någon! Okej? Ingen vet om det, inte ens Chaz och Ryan.”

Han verkade fatta allvaret och kom närmade mig för att vi skulle kunna prata lägre.

”Det är Justin Bieber.” viskade jag mot hans öra och han ryckte till och såg jätteförvånad ut.

”Du driver...” sa han och skakade på huvudet,

”Nej, Justin skjutsade mig till skolan idag för att jag missade bussen...”

Nu verkade han fatta varför det var viktigt att ingen fick veta något. Vi gick bort mot en soffa och satte oss innan Jackson var tvungen att fråga något igen.

”Så, hur känner ni varandra?”

”Våra mammor är väldigt bra vänner och så är vi grannar.”

Han nickade utan att säga någonting och stirrade rakt framför sig. Plötsligt kom jag på att jag skulle sms:a Justin och fumlade upp min iphone ur fickan. Han hade inte skrivit något men iförsig var det ju jag som sa att jag skulle sms:a honom lite senare.

Hej cooling! Vad händer? ;) x

Jag tryckte på ’SKICKA’ och tittade upp på Jackson som fortfarande satt och stirrade.

”Jackson?”

Han hoppade till och satte sig spikrak upp i soffan och ett skratt flög ur mig.

”Tyst...” mumlade han och slog mig lite lätt på armen.

”Aaoo!” skrattade jag och slog tillbaka .

Han flinade smått och kollade ner i golvet och sen på mig. Vi satt säkert där i flera minuter och bara kollade på varandra och log. Jag fattade fortfarande inte hur man kunde vara så fin som Jackson var.

De där isblåa ögonen fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort och det blonda håret med lite brunt i rötterna som jag verkligen fick behärska mig med att inte röra. Jag undrade hur Jackson och jag skulle varit som par? I mitt huvud såg jag bilder på oss gå hand i hand längs korridorerna och kyssas. Vi skulle nog passa ganska bra ihop...

Plötsligt vibbrerade min mobil i handen och jag vaknade upp från mitt lilla dagdrömmande.

NYTT MEDDELANDE FRÅN: Big B :)

Jag log smått och låste upp iphonen för att se meddelandet.

Hej Ynie! Jag sitter med min gitarr och skriver lite låtar. :) Vill att tiden ska gå snabbare! Vill träffa dig ju! ;) Vad händer hos dig då? :) xxx

Mitt leende blev större och jag skulle precis skriva ett svar när skolklockan ringde in oss till lektionen. Jackson la handen på min rygg och tillsammans gick vi med snabba steg mot skåpen och därefter musiksalen.

”Välkomna till dagens musiklektion!” började Mrs Johnson lektionen. ”Idag ska ni börja på ett nytt projekt! Ni ska skriva en egen låt och hela projektet avslutas med en liten spelning där de bästa får sjunga och spela upp sina låtar för hela skolan. Låter det bra?”

Jag satt och fattade nästan inte ett ord av vad hon sa. Jag kunde inte sjunga? Och inte spela heller för den delen. Bara tvärflöjt men det kommer jag inte kunna spela om jag ska sjunga också...

”Några frågor?” undrade Mrs Johnson och jag räckte upp handen.

”Ja, Amy?”

Jag svalde och tog ner handen igen.

”Jo... Om man inte kan spela?”

”Då får man be någon annan i klassen eller någon annan man känner att spela. Eller så får man helt enkelt lära sig.”

Jag nickade och funderade på vem som kunde spela piano eller gitarr av de jag känner. Justin. Men nej det skulle bli helt kaos om han kom till skolan... Men han kanske kan lära mig? Fast iförsig, han åker imorgon... Jag funderade på om Jackson kunde spela och vände blicken mot honom.

”Jag kan gitarr.” sa han utan att jag ens hade frågat honom än.

”Tror du att du skulle kunna lära mig? Asså Justin har lärt mig grunderna men jag behöver nog lite mer hjälp.” sa jag och han nickade till svars. ”Grymt! Tack!” sa jag och gav honom en kort och snabb kram. Resten av lektionen satt jag och funderade på vad sången skulle handla om, men jag kom inte på något.

Det ringde ut till rast och för första gången skyndade jag mig ut med alla andra, men jag visste inte varför, jag antar att jag bara ville prova. Folk runt omkring mig knuffades och trängde sig fram. Nu fattade jag varför Chaz, Jackson och ja... alla som brukade sitta kvar, gjorde det. Tillslut kom jag fram till mitt skåp och låste snabbt upp det och la in sakerna. Då kom jag på att jag inte hade svarat på Justins sms än, så jag plockade upp mobilen och tryckte in ett svar:

Förlåt att jag inte svarade... Lektionen började precis när jag skulle skriva ett svar. :/ Åh, det låter mysigt! Blir det någon bra låt då? :) Vill också träffa dig Jus. ;) Eeh, just nu har jag rast. Hade musik nyss.. ska berätta om vårat nya projekt när vi träffas sen :) xxx

”Amy!” Jackson kom gåendes mot mig och såg undrande ut. ”Varför gick du?”

Jag ryckte på axlarna och la ner mobilen i fickan. ”Jag vet faktiskt inte... Men aldrig igen, hahah!”

Han skrattade han med och satte händerna i byxfickorna.

”Så... Jag undrade bara om du vill att jag ska komma hem till dig, eller du till mig, och jobba på projektet och gitarren någon dag?”

Jag log och tog en hårslinga som fallit ner framför mina ögon och fäste den bakom örat. ”Visst, det låter bra! Inte idag dock...” sa jag och bet mig i läppen.

”Varför inte?” frågade han besviket och rynkade pannan.

”Justin åker till LA imorgon och jag ska bara passa på att vara med honom tills han åker.”

Han nickade förstående och rynkorna i pannan försvann.

”Ames...? Tror du att du kan..eh..hälsa till honom från mig? Du kanske inte trodde det om mig men jag är faktiskt en Belieber, i alla fall lite grand tror jag.”

Jag blev väldigt förvånad men log sen. ”Såklart jag kan! Äh, jag tycker det är modigt av dig att faktiskt våga säga det.”

Han bet sig i läppen och såg otroligt söt ut, han var verkligen hur fin som helst. De där ögonen, läpparna, tänderna bakom den genomskinliga tandställningen, näsan, ögonbrynen och håret fick mina bubblor i magen att bli till ett stort bubbelbad.

”Amy!” Jag hoppade till av att någon ropade mitt namn bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej komma gåendes mot mig. Hur visste hon vad jag hette?

”Hej?” sa jag osäkert när hon hade kommit fram.

”Hej! Oj förlåt! Haha, du vet inte vem jag är... Carly heter jag!” hon sträckte fram sin hand och jag tog och skakade den.

”Så hur vet du vem jag är?” frågade jag förvirrat och hon log mot mig.

”Ryan går i min klass och har berättat om dig. Chaz också för den delen.” sa hon och fnissade.

”Jaha.” sa jag kort och log.

”Förlåt du måste tycka att det här är jätteawkward...” skrattade hon och skakade på huvudet.

”Haha, lite kanske... Men du verkar snäll!” sa jag och log stort.

”Och hej Jackson föresten!” sa hon och tittade bakom mig. Han hälsade tillbaka och kollade ner på sin mobil igen.

”Jag hade gärna stannat och pratat mer men jag måste dra till min lektion. Men det var trevligt att träffas!”

”Okej, va synd... Detsamma!”

”Vi ses, Amy!”

Vi vinkade till varandra och snart gick hon runt hörnet och jag vände mig mot Jackson igen.

”Så... Vad har vi nu?” frågade jag och han tittade upp från mobilen och la ner den i fickan.

”Historia.” sa han och vi båda suckade överdrivet högt, sen brast vi ut i skratt och alla som gick förbi kollade konstigt på oss.
Efter ett tag samlade vi oss och plockade fram historieböckerna från skåpen och gick bort mot klassrummet.

- Justin -

”It’s the most beautiful time of the year, lights fill the streets spreading so much cheer...” nynnade jag när jag gick runt i köket och åt äppelbitar. Jag satte mig ned vid bordet och öppnade tidningen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt, väldigt tråkigt, tråkigt... Jag stannade upp i bläddrandet och läste serierna, alltid lika kul. Sen orkade jag inte läsa mer så jag stängde ihop den och sköt den ifrån mig. Varför behövde jag åka imorgon för? Jag ville inte åka, jag ville inte lämna Amy. Det skulle bli kul att få kontakt med mina fans igen, och att få träffa alla igen. Men tänk om Amy glömmer bort mig när jag är borta? Tänk om hon blir kär i någon annan och glömmer bort mig helt? Eller om hon inte firar jul i Stratford, då kommer jag inte få träffa henne på ännu längre tid och då kommer hon glömma bort mig ännu mer!

Jag drog händerna genom håret och suckade. Jag undrade verkligen hur det skulle bli mellan oss två.

Mobilen plingade till på bordet, jag tog upp den och låste upp.

’Ey Biebs! Ska vi hänga idag eller?’

Jag visste inte vad jag skulle svara Ryan. Självklart ville jag vara med honom och Chaz... Men jag och Amy skulle ju vara med varandra idag.

’Sorry bro. Kan inte...’

Jag la ifrån mig mobilen och ställde mig upp, vad skulle jag göra nu då? Det värsta med att vara ledig och ensam hemma är att man inte har något att göra.

Plötsligt började mobilen ringa och jag tog upp den snabbt och svarade.

”Hallå?”

”Hej Justin!”

Jag log när jag hörde att det var hon.

”Varför ler du?” skrattade Amy i andra änden.

Hur visste hon att jag log? Okej, det här var läskigt.

”Jag hörde det bara, okej?”

Kunde hon läsa tankar eller nåt?

”Struntsamma... Vad gör du?”

”Ehm, just nu går jag bara runt i köket och är allmänt rastlös. Du då?”

”Jag sitter utanför skolan, har precis käkat lunch... Det är kallt ute.”

”Trevligt, trevligt. Haha, you don’t say? Det är ju snart vinter, Ames.”

”Tror du att det kommer snöa idag?”

”Kanske. Man kan ju alltid hoppas.”

Vi var tysta ett tag och bara njöt av att få höra varandras andetag. Eller det var i alla fall vad jag gjorde.

”Vilken tid slutar du idag?” undrade jag och öppnade kylskåpet för att se om vi hade någon choklad.

”Tjugo i tre.”

”Okej, har du något emot att jag kommer och hämtar dig?”

”Nejdå!” sa hon och skrattade kort.

”Bra.”

Jag tog ner en chokladkaka från översta hyllan och stänger sen. Jag hör någon som går i luren och någon som pratar tyst med Amy.

”Vem är det du pratar med?” frågade jag nyfiket och tog en bit av chokladen och stoppade in den i munnen.

Hon svarade inte. Den andra rösten började prata högre och nu kunde jag urskilja mer ord.

”Din flacking bitch! Vem tror du att du är?!”

Jag gillade verkligen inte vad jag hörde.

”Amy? Är allt som det ska?”

Inget svar igen. Men plötsligt hörde jag en hand träffa någons kind. Amy andades kraftigare och jag njöt inte av det längre. Jag hörde ett till slag, och ett till, och ett till.

”Amy!” Jag blev riktigt orolig nu. Vad var det som hände?

Det hörs en duns och det började rassla i mobilen, hon verkade ha tappat den. En fot sparkade på någon och då hör jag Amy skrika till av smärta. Jag la ifrån mig chokladen och började gå bort mot hallen. Jag hörde en till spark, och en till, fler skrik. Det här var jättejobbigt att höra. Plötsligt hör jag det. Amy skriker till ännu högre den här gången och efter skriket hör jag hur hon ropar: ”Justin!” 

Kapitel 28! Ganska långt.. Hoppas ni gillar det! 5 kommentarer till nästa? :) xx

Senare på kvällen låg jag i min säng med flera lager täcken över mig och huttrade. Mamma hade konstaterat att jag hade fått vinterkräksjukan och fått feber på köpet.

Jag vred på huvudet mot min väckarklocka på nattduksbordet som visade; 01:53. En stön kom ifrån min mun och jag gjorde ett nytt försök med att sova, men det gick bara inte. Jag tog upp min mobil och började spela Temple Run som vanligt, men jag skakade för mycket så det gick inte så bra... Nästa gång jag kollade på klockan visade den; 04:16. Strax därpå hade jag lyckats somna och försvunnit bort i drömmarnas land.

Någon timme senare vaknade jag av att jag svettades som en hund. Fort kastade jag av mig tecket och satte mig upp, kanske lite för snabbt... Jag skyndade mig bort till badrummet och hann som tur var... Det hade varit pinsamt för några månader sen när de var i Boston och hade gäster hemma då jag spydde i köket.

När jag kommit tillbaka till sängen var jag kall igen och drog upp benen till bröstet så att jag låg som en liten köttbulle.

”Gumman?” Jag vaknade av att mamma satt i min säng och viskade. Jag tittade på klockan och nu var den; 08:37. ”Amy, jag måste gå till jobbet nu... Men jag har fixat någon som tar hand om dig så du kan vila. Jag ringde också till skolan och sa att du var sjuk och att du inte kommer idag... okej?”

Jag uppfattade nästan ingenting om vad hon sa, men jag nickade och stängde ögonen igen, och bums så sov jag igen.

- Justin -

”Se till att hon får tillräckligt med vatten och mat, hjälp henne att hålla bak håret när hon spyr och ja... Ta hand om henne!” sa Jessica till mig när jag stod inne i deras hall och hon utanför och berättade vad jag skulle göra med Amy som låg sjuk och som jag skulle ta hand om när Jessica var borta.

”Jadå, Mrs. Sunshine! Jag ska göra mitt allra bästa för att hon ska må bra!” sa  jag och försökte låta övertygande, och det verkade funka. Jessica gav mig ett tacksamt leende och en kram innan hon gick ner för trapporna och in i bilen och sen körde iväg. Jag stängde dörren och gick upp på övervåningen och letade efter Amys rum. Tillslut hittade jag det och tog ett djupt andetag innan jag långsamt och försiktigt tryckte ner handtaget. En blandad doft av vanilj, söt parfym och instängt rum slog mig rakt i ansiktet och jag rynkade näsan, inte världens godaste doftblandning direkt...

Jag gick in och tittade mig omkring inne i rummet. Det var väldigt fint och stilrent.

Plötsligt hoppade jag till när jag hörde någon vid sidan om mig säga något oförståndligt i sömnen. Jag vände mig om och såg Amy ligga där som en liten boll, men hon såg väldigt blek ut i ansiktet och hennes läppar var nästan lila. Försiktigt tog jag och lyfte en fotölj från andra sidan av rummet och ställde den bredvid sängen. Jag satte mig ner och betraktade henne. Hon såg så fridfull ut och hon var så himla vacker när hon sov. Min blick vandrade runt i rummet och jag tittade ut genom fönstret för att kolla hur hon såg mitt rum. Man såg ganska mycket ändå... Jag lutade mig tillbaka i fotöljen igen och kollade på Amy. Hur skulle hon och jag sluta? Vart skulle vi vara om några veckor eller om ett år? Plötsligt öppnade hon ögonen och fick mig att hoppa till. Med panik i ögonen kastade hon bort täcket och sprang ut genom dörren och vidare bort i korridoren till badrummet. Jag sprang efter henne och hittade henne hängandes över toalettskålen, hostandes och kräkandes. Jag gick fram och satte mig bredvid henne och höll bak hennes hår samtidigt som jag lugnt klappade henne på ryggen. Efter ett tag var hon färdig och stängde toalettlocket och tryckte på spolarknappen, sedan försökte hon resa sig upp men jag fick hjälpa henne upp. Hon mumlade ett ”Tack” innan hon tvättade ansiktet och jag räckte fram handduken åt henne. När hon var klar log hon ett tacksamt men också tröttsamt leende och vi gick tillbaka till hennes rum.

”Så det är du som ska ta hand om mig idag?” sa hon och puffade till alla hennes kuddar.

”Yup!” sa jag och log stort samtidigt som jag trummade lätt på benen.

”Yeay!” sa hon sarkastiskt och jag blev plötsligt bekymrad. Ville hon inte att jag skulle vara här? 

Hon tittade på mig och såg att jag var bekymrad, hon skakade på huvudet och gick fram till mig och la händerna på mina axlar och log.

”Jag är sjuk. Du förtjänar inte att se något så hemskt i en hel dag.”

Jag flinade och satte mina händer på hennes midja.

 ”Du är sjuk. Jag bryr mig inte. För du är fortfarande min vackra Amy, fast med feber och annat otrevligt...” mumlade jag och lutade min panna mot hennes. Hennes läppar närmade sig mina men så fort hon kom på vad hon gjorde hoppade hon bakåt och gjorde en facepalm.

”Gaah! Du måste sluta göra så Jus!” sa hon irreterad och satte sig ner i sängen.

”Göra vad?” frågade jag undrande och satte mig i fotöljen mittimot henne.

Hon suckade och tittade upp. ”Men du gör alltid så att jag vill kyssa dig. Du får mig att kippa efter andan bara för att du är så fin och liksom, gaah! Allt hade varit lättare om du var ful, dum och oattraktiv!” Hon flinade på slutet och jag bara log och höjde på ögonbrynen.

”Sluta! Det är inte kul!” skrattade hon och slog mig på benet innan hon la sig ner i sängen.

”Nu vet du hur jag känner för dig var enda sekund i alla fall...” mumlade jag och tittade ut genom fönstret. ”Fast jag vill absolut inte att du ska vara ful, dum och oattraktiv!” fortsatte jag och hon skrattade.

”Men det är jag ju redan, smarty!” sa hon och vände huvudet mot mig och flinade.

”Ehm, nej...” sa jag och lutade mig tillbaka i fotöljen. ”Du är inte ful alls. Du är snäll, fast ibland kan du vara väldigt dum... och du är absolut inte oattraktiv!” fortsatte jag och bet mig i läppen.

”Det där måste du också sluta med!” sa hon och vände upp blicken i taket.

”Vad?” sa jag och flinade.

”Få mig att rodna.”

Vi var tysta i flera minuter. Jag satt mest och tittade på henne och hon växlade blickar mellan mig, taket och fönstret.

”Så...” började jag och bröt tystnaden. ”Ska vi kolla på film eller nåt?”

Hon nickade och satte sig upp. ”Vi går ner då... Kom!” Vi gick ner till vardagsrummet och Amy satte sig i soffan. ”Välj du något... Jag ser vad som helst förutom för seriösa filmer.” sa hon och vecklade ut filten som låg på soffan och virade den runt henne själv. Jag gick fram till skåpet med filmer och stod länge och funderade. Tillslut valde jag ’Letters To Juliet’, fråga mig inte varför, men jag bara tog någon och det råkade vara en romantisk film.

”Vilken valde du?” frågade hon nyfiket och log.

”Det får du se.” sa jag retligt och stoppade in filmen i DVD:n.

- Amy -

När jag såg vilken film det var viskade jag ”Aww” tyst för mig själv och tittade på Justin som hade suttit sig bredvid mig.

”Bra val.” sa jag sen och vände mig mot honom och la huvudet på hans bröstkorg. Det var skönt att höra hans hjärtslag, hjärtat slog ganska fort och jag antog att det var för att jag låg på honom.

Början i filmer är alltid tråkiga och långsamma och med massa musik. Jag bara låg där jag låg och ritade med fingret på Justins mage. När det började hända saker i filmen slutade jag och satte mig lite rakare upp, jag lutade huvudet mot Justins axel istället och ägnade filmen min uppmärksamhet.

När ungefär halva filmen hade gått började jag känna mig väldigt trött och ögonlocken kändes tyngre än vanligt. Jag fixade så att jag låg bekvämare och la mitt huvud i Justins knä. Justins hand var sammanflätad med min och hans andra hand grejade med mitt hår. Långsamt sjönk jag ner i sömnen men när jag precis nästan hade somnat kände jag Justins läppar mot min panna, och med ett leende på läpparna somnade jag.

Några timmar senare...

När jag vaknade var jag i mitt rum och låg i min säng. Precis när jag tänkte ’Var är Justin?’ var det någon bakom mig som gav ifrån sig en liten snarkning. Jag hoppade till och märkte att han låg med ena armen om mig. Sakta vände jag mig om så att mitt ansikte bara var några centimeter ifrån hans. Försiktigt lyfte jag min hand och drog lätt med fingertopparna längs hans kind. Jag låg stilla i flera minuter och bara kollade på honom, då plötsligt han öppnade ögonen och jag hoppade bakåt och höll på att ramla ner från sängen men eftersom att han hade armen om mig i ett fast grepp så gjorde jag inte det. Han drog tillbaka mig och flinade; ”Hej.”

”Hej.” skrattade jag och kände hur jag började hacka tänder.

”Fryser du?” frågade Justin oroligt och jag nickade kort. Han lyfte handen till min panna och sa att den var jättevarm.

”Är du hungrig också?” frågade han och satte sig upp i sängen. Jag nickade igen. ”Vad sägs om lite varm och go kycklingsoppa?”

Innan jag ens hann svara var han ute ur rummet och jag hörde hur han började greja i köket. Jag sträckte mig efter mobilen och såg att jag hade fått 3 nya sms. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och tryckte fram dem. Det första var från Ryan; Ames! Var är du? xx

Det andra var från Jackson; Tja Amy! (: Varför är du inte i skolan? Jag saknar min bänkkompis... :( xxx

Och det sista var från mamma; Hej gumman! Hur går det? Tar han väl hand om dig? ;) x

Jag hade just hunnit knappa in svar till alla när Justin kom in med en skål i handen som det ångade upp över. ”Kycklingsoppa á la Bieber!” sa han och log stolt samtidigt som han gav den till mig. ”Varsågod...”

Jag tog tacksamt emot den varma skålen och placerade den i mitt knä, sen tog jag en sked med soppa och stoppade in i munnen. Den var väldigt god så jag började lassa in massa soppa. ”Ta’t lugnt Little Y!” skrattade Justin. ”Var den god?”

”Otroligt god! Tack Big B!” sa jag och log innan jag fortsatte äta upp all soppa i skålen.

Nytt kapitel! WOhooo! :D Har sommarjobb nu och är därför ganska seg med uppdatering. Men jag kom på massa idéer idag och skrev ner dem. Fast det kommer mer på slutet av alltihop tror jag :P ahah ;) Men det blir bra! Kommentera! :)

Jag vaknade mitt på dagen och satte mig upp i sängen och gäspade stort. Imorgon började jag i skolan, i en skola där jag inte kände någon. Fast jo, Chaz och Ryan gick ju där så jag antar att jag skulle vara med dem hela dagen.

Mamma kom in och satte sig på sängkanten.

”Godmorgon sömntuta!” retades hon och lutade sig fram och pussade mig på pannan.

”Godmorgon...” mumlade jag och kilade mig på huvudet och gäspade ännu en gång.

Hon skrattade kort och ruffsade mig i håret. ”Frukosten är klar om du vill ha.”

Jag kände hur min mage kurrade och snabbt nickade jag och reste mig snabbt upp. Jag drog morgonrocken runt mig och sprang ner till köket och drog in doften av stekta ägg och bacon. Magen kurrade galet mycket så jag gick fram till bordet, drog ut stolen, satte mig och började lägga upp en massa mat på min tallrik.

Snart hade jag kastat i mig det mesta och jag lutade mig tillbaka och klappade belåtet på min lilla mage så att den började dallra lite grann.

”Så...” började mamma.

”Så vaddå?” frågade jag och höjde på ena högonbrynet samtidigt som jag tog en baconbit från stekpannan och stoppade in den i munnen.

”Justin alltså... Wow...”

Jag sträckte mig fram och slog henne lätt på armen och kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder. Hon skrattade men tystnade snabbt och höjde på ögonen och flinade.

”Inte för att vara en jobbig mamma eller så... Men du har faktiskt bara känt honom i några dagar Amy.” sa hon seriöst samtidigt som hon torkade en tallrik som hon nyss hade diskat.

”Mamma... jag vet inte ens om jag gillar han på det sättet.”

”Vadå 'vet inte'?” frågade hon förvånat.

Skulle jag verkligen orka förklara allt för henne nu? Nej jag orkade inte. Jag skakade på huvudet och tog min tallrik och mitt glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in det.

”Okej...” hörde jag att hon mumlade bakom mig.

När jag var klar med disken gick jag upp till mitt rum och satte mig i sängen. Automatiskt tittade jag ut mot Justins fönster och till min lättnad var han inte där och stirrade på mig.

Eftersom det var söndag och jag inte hade något speciellt att göra så bestämde jag mig för att dra ut och springa lite. Jag letade fram mina joggingsskor, ett par strumpor, träningsbyxor och tröja, klädde på mig snabbt, skuttade ner för trappan och sa till mamma att jag skulle ut och jogga innan jag tillslut steg ut i den friska höst luften.

Gruset knastrade där jag sprang på den lilla vägen som hade lett mig ut någon kilometer ut från stan. Vart jag var påväg visste jag inte, jag bara sprang. Snart blev gruset jord och omgivningen runtomkring mig blev skog. Jag fortsatte in i skogen och märkte att jag konstigt nog kände igen mig. Men jag visste inte hur. Jag saktade ner och tittade mig omkring. Mina fötter tvärstannade och jag stod helt stilla och kom på vart jag var. Jag var vid sjön, dit Justin hade tagit mig.

Jag satte mig utmattad vid ett träd och bilder från den picnicken med Justin dök upp i mitt huvud. Plötsligt kom jag på mig själv att jag satt och log som ett fån. Jag hade tänkt på när vi sjöng ’The Climb’ tillsammans och nu kom jag på att det var just här, vid det här trädet, som vi satt.

Efter ett tag reste jag mig upp och gick ner till sjön. Jag satte mig på huk och kände på vattnet som var riktigt kallt. Inte så kontigt med tanke på att det faktiskt var November.

Jag gick tillbaka till trädet och satte mig ner igen. Mina fingrar trummade lätt på en rot bredvid mig, plötsligt kände jag något på roten som kändes konstigt. Jag vände ner bilcken på roten och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg vad det var.

Ett litet hjärta med texten ’J+A’ inuti var inristat i roten.

Ett tyst litet ”Aww” kom från min mun.

Jag studerade Justins verk och log stort. Fast nu dök den där jobbiga frågan upp i mitt huvud igen.

”Gillar jag honom verkligen på det sättet?”

Jag stönade och lutade huvudet mot stammen och blundade. Trots att klockan säkert inte var mer än 4 på dagen så var jag väldigt trött konstigt nog, så jag somnade.

När jag vaknade var det nästan mörkt och jag hade sovigt i flera timmar.

”Oh poop.” sa jag medans jag ställde mig upp och började hoppa lite på stället för att få upp värmen i kroppen. Min blick for ner till roten där hjärtat fortfarande var kvar, skulle jag berätta för Justin att jag hade sett det? Nej det var nog bäst att inte göra det... Om han vill att jag ska veta får han säga det själv.

Jag började springa in på stigen och fick anstränga mig för att se vart jag var. Det blev kallare och kallare och det började sticka i kinderna. Det enda jag ville nu var att komma hem och sätta mig med en filt i soffan och dricka varmchoklad. Den tanken gav mig lite extra styrka så att jag ökade takten. Snart kände jag grus under fötterna och lämnade skogen bakom mig medan jag sprang på vägen ute på fältet.

Kanske efter drygt 10 minuter svängde jag tillslut in på våran gata och saktade in vid vårat hus och gick med tunga steg upp för den lilla trappan upp till dörren.

”AMY! Vart i hela friden har du varit?!” skrek mamma så fort jag klev in genom dörren. ”Vi har varit så himla oroliga!” fortsatte hon medan hon kramade om mig.

”Jag somnade... och jag glömde ta med mig mobilen. Förlåt.” sa jag och drog mig ur kramen. ”Vilka 'vi' föresten?”

Behöve jag ens fråga? Den enda som brydde sig om mig var mamma, Justin och Pattie. Och så Chaz och Ryan såklart, men jag tvivlade på att de var här.

”Är hon tillbaka?” hörde jag en välbekant röst säga från vardagsrummet. Jag fick påminna mig själv om att andas i normal takt. Vi hade inte träffats sen jag hade lämnat honom. Det här skulle nog bli ganska awkward...

Mamma gick bort till dörröppningen till vardagsrummet och svarade honom med ett: ”Ja!” och log stort.

Jag böjde mig ner och tog av mig skorna och ställde upp dem bredvid Justins. När jag sen ställde mig upp igen såg jag honom i dörröppningen. Han stannade upp och sa: ”Little Y” med en lättad suck och började gå mot mig igen fast i lite snabbare tempo.

Tydligen så hade han glömt bort det som hände igår för tillfället för att han drog in mig i en varm och mysig kram. En typisk Justin-kram.

”Ames! Vart var du? Vi har ju suttit här hur länge som helst och funderat på att ringa polisen till och med! Fattar du inte hur oroliga vi har varit? Hur orolig jag har varit?”

Oj, polisen. De måste ha trott att jag hade blivit kidnappad eller nåt!

”Jag sprang till sjön...” sa jag tyst och tittade ner i golvet.

”Till vår sjö?”

Sa han precis vår sjö? Han och min liksom?

Jag tittade upp på honom och mötte hans blick. Jag nickade kort och kände hur kinderna började bli varma. Han log och lyfte handen och drog bort en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och drog det bakom mitt öra.

”Vi måste prata...” sa han kort och slutade le. Jag förstod ju varför han ville prata.

”Kan jag få duscha först? Jag vill inte direkt sitta och stinka om du förstår vad jag menar?”

Han nickade och jag gick förbi honom och innan jag gick upp kom Pattie ut från vardagsrummet och gav mig en kram.

En stund senare efter att jag hade duschat och tagit på mig mjukisbyxor och ett linne och dragit på mig ett par mys-strumpor satt jag på sängen och drog med fingrarna genom håret som höll på att torka. Jag skickade iväg ett sms till Justin att han kunde komma och snart hörde jag steg utanför mitt rum och en kort knackning.

- Justin -

”Kom in.” hörde jag Amy säga på andra sidan av dörren.

Jag öppnade, gick in och stängde dörren efter mig innan jag sen gick och satte mig på hennes skrivbordsstol.

”Vad var det du ville prata om?” frågade hon kort och drog med fingrarna över hennes ben.

”Jag tror du vet.” svarade jag och hon tittade upp, mötte min blick och nickade.

”Ehm... Jo jag sa ju på resturangen igår att jag ville tänka efter ett tag innan jag var säker på oss två. Det var det jag kom på sen på kvällen när jag bara lämnade dig. Jag hade glömt bort att jag faktiskt hade sagt själv att jag ville tänka på saken innan det hände nåt mer men det hände ju nåt mer om du förstår vad jag menar...”

Jag nickade förstående och bet mig i läppen.

”och jag har tänkt mer på det nu, men jag vet fortfarande inte... Ge mig några veckor så att jag får tänka lite mer. Går det?”

”Jodå, det går. Bara det slutar med att jag får dig så blir jag nöjd.”

Men Gud... varför sa jag sådär? Dock var det ju sant, men ändå, man säger ju inte så!

Hon himlade med ögonen och fnissade.

”Men får jag krama dig då?” prövade jag att fråga. Om jag inte skulle få kyssa henne så borde jag ju i alla fall få krama henne? Mer vänskapligt liksom?

”Såklart du får, Big B! Men bara vänskapliga kramar, okej?”

”Okej.”

Jag gav henne ett leende och ställde mig upp och gick och satte mig bredvid henne på sängen.

”Jasså du ville ha en nu?” skrattade hon och jag nickade och skrattade jag med. Jag drog in henne i en kram och hon kramade tillbaka.

”JUSTIN! Vi måste gå hem nu!” skrek mamma från nedervåningen. Jag suckade och släppte taget om Amy.

”Vi hörs!” sa jag och gav henne en väldigt kort och snabb kram till.

”Ja det gör vi!” sa hon tillbaka och fnissade till.

Det här blir nog bra för tillfället. Bara vänner. Men jag förstår att hon vill vänta, och så länge jag får vara med henne så är jag nöjd.

”Du kan ju!” ropade Justin och släppte min hand. ”Försök själv nu!”

Jag tog ett djupt andetag och tog ackorden som han hade lärt mig och det gick bra. Det lät faktiskt bra!

”Jag kanske anställer dig som min gitarrist i framtiden.” skrattade Justin och blinkade.

”Maybe” skrattade jag och log stort. Jag tittade snabbt ut genom fönstret och såg att det redan hade blivit mörkt ute.”Hur mycket är klockan egentligen?” undrade jag och Justin tog snabbt upp mobilen.

”Den är halv nio.” sa han sen och la ner den igen.

”Oj, då borde jag nog gå hem nu...” suckade jag och reste mig upp och gick och ställde tillbaka gitarren.

Några minuter senare stod vi innanför dörren och jag knöt mina skor. När jag var klar reste jag mig och satte händerna i fickorna.

”Um... Tack för idag Jus. Lunchen och hela eftermiddagen och allt. Tack.” sa jag tyst och log ett litet snett leende mot honom.

Han nickade och reflekterade mitt leende. ”Tack själv.”

Jag vände mig om och tog ner halsduken från kroken och virade den runt halsen, och log över tanken att jag hade fått den av Justin. Jag vände mig om igen och kollade rakt in i hans sjukt vackra ögon.

”Hej d-” började jag men jag hann inte avluta innan han passionerat pressade sina läppar mot mina. Det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, men jag kysste honom tillbaka och det var nog den bästa kyss som jag någonsin upplevt.

Flämtande drog han tillbaka och kollade djupt in i mina ögon. Båda log som om vi precis hade vunnit på lotto, fast jag var nog gladare än så till och med. Han böjde sig långsamt fram igen och återligen möttes våra läppar.

Plötsligt rycktes dörren upp och där stod ingen mindre än Pattie. Mitt hjärta stannade och snabbt hoppade jag minst en meter bort från Justin och min blick vandrade från Justin till Pattie, från Pattie till Justin.

”Wow.” utbrast Pattie och snart spred sig ett leende över hennes läppar. Hon pep tyst och hoppade lite på stället innan hon sen kramade om oss och sen gick ut och stängde dörren efter sig.

”Say what?” sa jag kort och kollade upp på Justin som såg lika förvånad ut som jag. ”Vad var det där?” skrattade jag fram och han bara skakade på huvudet och skrattade med mig. Försiktigt tog jag ett steg närmare honom och lindade mina armar runt honom i en kram. Han kramade tillbaka och lutade sitt huvud mot mitt. Vänta nu... Var det inte jag som hade sagt att jag ville ha några månader på mig att tänka om jag gillade honom mer än bara en vän? Jo det var det ju... Vad hade jag nu gjort? Gått och kärat ner mig i en kille som jag knappt kände? Amy, du är ju hur korkad som helst.

”Justin...” mumlade jag och drog mig loss ur hans grepp. Han kollade förvånat på mig och rynkade pannan.

”Vad gjorde jag för fel?” undrade han men jag bara skakade på huvudet.

”Du har inte gjort något fel... Jag har.” han såg  väldigt oförstående ut och mumlade ett ”Va?”.

”Förlåt.”

Jag sa det kort och snabbt och vände mig om, öppnade dörren och gick ut. Pattie höll på att dansa någon konstig dans på gräsmattan nedanför och jag fnissade tyst för mig själv.

”Fint Pattie!” ropade jag ironiskt och skrattade. Hon stannade upp och började skratta hon med. ”Thanks dear!”

Jag gick ner för trappan, sa hej då till Pattie och gick sen hem, och hela vägen kände jag Justins blick som brände i nacken på mig.

- Justin -

Vad hade hon gjort som hon tyckte var fel? Och varför gick hon bara? Så dålig var jag väl inte på att kyssas? Eller?

”WOOHOOO!” Mamma kom in genom dörren och skrek högt. ”ÄR NI TILLSAMMANS NU?!”

Jag skakade på huvudet och vände mig om och gick upp för trapporna och in på mitt rum. Men jag hörde hur mamma var väldigt förvånad och snabbt försvann all den där hyper-delen och hon blev normal igen.

Jag satte mig på sängen och la huvudet i händerna. Vad var det hon menade? Tyckte hon inte om det som hade hänt? Hon log ju förut? Eller var det fake?

Alla tankar flög runt i mitt huvud. Jag suckade högt och reste mig upp och gick bort och satte på datorn. Fansen kunde få mig på lite andra tankar just nu.

Resten av kvällen satt jag och följde massa fans och kommunicerade med dem. Men plötsligt fastnade min blick på en tweet.

@AmySunshine: Watching #NSN

Jag favoritade tweeten och skrev en tillbaka: @justinbieber: @AmySunshine Wow, really? #proud

Ofta hon kollade på Never Say Never? Varför? Inte för att jag såg något fel med det men det verkade bara lite... konstigt efter hur hon hade betett sig när hon lämnade mig.

Jag kollade snabbt ut och såg att hon låg på sin säng helt fast i filmen. Jag log för mig själv och tänkte på hur galen hon skulle bli när Miley kommer upp.

- Amy -

Jag kände bara för att jag BEHÖVDE se den. Då skulle jag få veta mer om honom och då kanske, kanske skulle jag bli tillsammans med honom. Men fortfarande så kände jag att det var alldeles för tidigt. Men ändå kändes det så rätt på något konstigt sätt.

Plötsligt satte jag i halsen och min blick fastnade på pojken på skärmen som jag så väl kände igen. Det var verkligen han. Det var verkligen han som jag träffade den där dagen och det var han som gav mig min halsduk.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Men jag försökte samla mig och kollade vidare på filmen och förundrades över hans talanger.

Bara några minuter senare dök MILEY RAY CYRUS upp på skärmen och jag hoppade snabbt upp och skrek lyckligt och började göra någon konstig dans som var allt för lik Patties. Jag såg framför mig hur Justin satt och skrattade åt mig och iaktog mig från hans fönster. Därför vände jag mig inte om, jag borde egentligen dragit för gardinerna förut, men det var för sent nu. Han hade redan sett mig.

Jag försökte koppla bort tankarna på Justin och fokuserade istället på Miley. Mina käkar värkte eftersom att jag log som en galning. Snabbt tryckte jag på pause knappen och masserade mina käkar. Efter någon minut var jag redo igen och satte på filmen. Miley började sjunga och jag pep tyst av lycka, hon sjöng så himla fint! När Miley hade sjungit klart refrängen kom Justin in på scenen och till min förvåning så gjorde mitt hjärta ett dubbel-skutt och förbryllad försökte jag fokusera på Miley igen och glömma bort killen som sjöng med henne som antagligen satt och kollade på mig just nu.

När låten var slut kramades de och Miley tog Justins keps och satte på sig den. Jag började fangirla och kom på att jag måste fråga Justin om han har kvar den kepsen och om jag kunde möjligen kanske få den. Antagligen skulle han fatta direkt och börja skratta åt mig, han är ju som han är.

Filmen fortsatte och när det kom mot slutet då Justin började spela på pianot och sjöng ’Down To Earth’ stannade jag upp i allting och jag satt tyst och kollade på honom och njöt av sången. Plötsligt var det en väldig närbild på honom och han vände upp blicken och kollade rakt på mig, eller ja... rakt in i kameran, men det kändes som om han kollade på mig. Jag svalde och kände att mitt hjärta var helt crazy. För mindre än 2 timmar sedan kysste jag den killen som stirrade på mig igenom datorn. För mindre än 2 timmar sedan nobbade jag honom och gick hem. Killen från Stratford som är en av världens mest talangfulla människor och världens kändaste tonåring.

”Vad vill du Marcus?” suckade jag och satte mig på sängen.

”Vart är du? Har inte sett dig på evigheter ju!” klagade han.

”Ja, just nu sitter jag på Justin Biebers säng.” Jag flinade och kunde höra hur han gapade.

”Justin BÄVER?! Du måste skoja! Säg att du skojar!”

Jag skrattade tyst för mig själv och svarade; ”Jag skojar inte, jag sitter här i Justin Biebers säng medans han är där nere i vardagsrummet och kollar på TV och äter godis med hans bästa vänner.”

”Hur i hela friden...? Hur hamnade du där?”

”Jag har flyttat till Canada.”

”DU HAR VAD?!”

”Hör du dåligt eller?”

”Nej, men va? Canada? Varför?”

”Varför behöver du veta?”

”För att jag är ditt ex och jag älskar dig fortfarande och jag bryr mig om dig och vill veta hur i hela friden det kommer sig att du flyttade till Canada.”

”Marcus... Kommer du inte ihåg vad jag sa när jag gjorde slut med dig? Seriöst?”

”Jo, men-”

”Då har vi inget att prata om.”

”Amy, vänta! Lägg inte på! Får jag prata med Justin?”

”Say what? Varför? Vad har han gjort för ont för att behöva prata med en sån hemsk varelse som dig?”

”Amy, snälla.”

Jag suckade högt och reste mig upp ur sängen och öppnade dörren och gick ner. Killarna kollade undrande på mig när jag kom in. Fast Justin såg mest orolig ut.

”Har det hänt nåt?”

Jag vinkade menande att han skulle komma och sen gick jag ut till köket. Bakom mig hörde jag Justins fotsteg, jag vände mig om och höll fram mobilen till honom.

”Det är mitt ex. Han vill prata med dig, fast jag har ingen aning varför.”

Justin kollade förvirrat på mig och tog emot mobilen och tryckte den mot örat.

”Låt honom inte trycka ner dig bara... Han är väldigt bra på sånt...” mumlade jag i hans öra och jag hörde hur han svalde, sen nickade han och jag gick ut till killarna.

- Justin -

Efter en kvarts prat med Marcus la jag tillslut på och gick ut till de andra i vardagsrummet. Fortfarande rätt omtumlad och fattade inte riktigt vad som hände.

”Vad sa han?” undrade Amy och kollade på mig med en sorgsen blick. Jag nickade bort mot dörren menande att vi skulle ta det utanför. Hon nickade och följde efter mig ut. Vi satte oss i trappan och hon la handen på min axel.

”Vad sa han?” frågade hon igen.

”Att jag skulle hålla mig borta från dig och en massa sånt. Sen pratade han om hur dålig jag var och så vidare...”

”GUD. Jag orkar inte med honom! Du ska inte ta åt dig NÅGONTING av det han sa! Hör du mig? Inget!”

”Men tänk om han har rätt. Tänk om jag ä-”

”Justin. Du är inte dålig, du är sjukt bra! Han är bara avundsjuk okej?”

Jag sa ingenting... Stirrade bara rakt framför mig och funderade.

”Och du ska framför allt inte hålla dig borta från mig. Okej?”

Jag log och tog hennes hand och kramade den. ”Aldrig.”

Jag tittade upp på henne och märkte hur nära varandra vi satt. Hennes ögon var så himla vackra. Hela hon var vacker.

Utan att jag riktigt märkte det så närmade vi varandra och snart var våra läppar bara några millimeter ifrån varandra. Jag pressade mina läppar lugnt mot hennes och hon besvarade kyssen. Den var perfekt. Alldeles för perfekt.

När hon sen drog sig tillbaka hade båda två ett stort leende på läpparna.

”Kommer ni snart?” ropade Ryan.

”Jadå!” ropade jag tillbaka och reste mig upp. Amy satt kvar och jag peta henne på benet; ”Kommer du Little Y?”

Hon tittade upp och rodnade. Jag flinade och sträckte ut handen för att hjälpa henne upp. ”Tack” mumlade hon och höll kvar min hand i hennes och kramade om den, släppte den och sen gick vi in till killarna.

”Ska vi göra nåt?” frågade Chaz och kollade undrande på oss. ”Typ spela FIFA?”

Amy nickade och gjorde tummen upp. ”Det blir bra!”

Vi vinkade hejdå till Chaz och Ryan när de, efter 2 timmars FIFA spelande med oss, gick hem. Amy hade fått killarnas nummer så att hon kunde få tag på dem när hon ville.

”Jahopp...” började Amy och vände sig mot mig. ”Vad ska vi göra nu? Jag kanske också borde gå hem snart...”

”Nooooo!” sa jag och gjorde en ledsen min. ”Inte gå...”

Hon skrattade och gick till vardagsrummet och hämtade skålen som det tidigare hade funnits godis i och gick till köket med den och började diska den.

- Amy -

Jag hällde vatten i skålen och tog upp diskmedlet och pluppade i lite av det. När jag sen ställde ner diskmedlet på bänken sprutade det några små bubblor som jag försökte fånga så barnslig som jag är...

Plötsligt känner jag två varma händer runt min midja. Jag hoppade till men lutade mig bakåt och lät honom hålla om mig. ”Du skräms. Inte kuuuuuul...” mumlade jag och tog lite skum från diskhon och vände mig om och kletade runt det i hans ansikte.

”Tjusigt!” sa jag när jag var klar och skrattade. ”Såhär borde du ha det hela tiden ju!”

Han himlade med ögonen och gick bort till badrummet för att tvätta bort det.

Jag fortsatte diska och blev snabbt klar och gick upp till hans rum och tog upp gitarren. Inte för att jag kunde spela, men men... Jag kunde inte ta några ackord så jag satt bara och studerade gitarren, då och då drog jag med fingrarna på strängarna så att en liten melodi hördes.

”Fint du spelar.”

Hans plötsliga närvaro fick mig att hoppa till. Jag himlade med ögonen och la undan gitarren. ”Jag vet inte hur man spelar...” mumlade jag tyst och ställde den till rätta i sitt ställ.

”Jag kan lära dig om du vill?”

Jag kollade upp på honom och märkte att han faktiskt menade allvar. Han höjde på ögonbrynet och bet sig smått i läppen. Min blick vandrade från gitarren till Justin, till gitarren och sen till Justin igen. ”Okej, kör till!” sa jag och log.

Ett brett, sött leende spreddes ut över hans läppar. Han gick och tog upp gitarren och satte sig bredvid mig.

”Först och främst behöver du nog veta grund ackorden.” mumlade han och gav mig gitarren. Sen tog han min hand och satte den på gitarr-halsen. Mina fingrar satte han på några olika ställen och sa vilka ackord det var och så drog jag med min andra hand över strängarna och för första gången i mitt liv spelade jag faktiskt gitarr, jag kunde inte fatta det!