Han harklade sig och fixade till sitt hår. ”Jo, kommer du ihåg när du fick den?”

Jag bet mig i läppen och tänkte efter, stängde ögonen och koncentrerade mig. Plötsligt ser jag framför mig några svaga bilder. Jag som liten på en bänk i Boston köpcentrum bredvid en pojke. Jag försökte komma ihåg mer men det enda jag såg i mitt minne var Boston och bänken och pojken. ”Jag vet inte... Jag tror det var så att jag satt på en bänk i Boston köpcentrum och så kom det en pojke som gav den till mig? Fast nej... jag vet inte...” mumlade jag och öppnade ögonen igen.

 

”Amy...” sa han kort och såg in i mina ögon.

”Mm?” sa jag och försökte få ur honom det han tänkte säga.

Han tog ett djupt andetag. ”Det var jag.” sa han kort. ”Det var jag som gav dig den halsduken. ’J.B.’ står för Justin Bieber. Det var för drygt 6 år sen. Du grät och jag försökte trösta dig.”

 

Jag bara satt och gapade. Men han fortsatte: ”Jag fick äta upp din glass, och jag gav dig min halsduk för att du var kall.”

Minnen dök upp igen. Klarare. Det var verkligen han, för killen hade hetat Justin. Och han hade mycket riktigt fått min glass och så tröstade han mig för att-

”Vad hände med din syster?” frågade Justin tyst och avbröt mina tankar.

Joy. Det kom som ett bombnedslag och snart satt jag dränkt i mina tårar. Justin reste sig snabbt upp och sprang fram och höll om mig. Tårarna bara rann och Justin höll om mig hårdare. Jag älskade hans kramar, de var så beskyddande, varma och mysiga. Och jag kände mig alltid så trygg i hans famn.

 

”Det är okej att gråta Little Y...” mumlade Justin och satte sig på hukframför mig och torkade bort några tårar från min kind. Jag försökte samla mig och tog några djupa andetag. Justin kramade om mig igen och jag tog återligen igen några djupa andetag och tittade på honom.

 

”Jag hittade henne aldrig. Ingen har hittat henne. Vi tror att hon är död...” andades jag och fick hålla mig för att inte börja gråta igen.

”Awh baby...” sa Justin medlidande och gav mig en till kram.

 

- Justin -

En tår började leta sig ner över hennes kind men jag torkade snabbt bort den och pussade henne på pannan.

 

”Ska vi gå? Vi kan åka hem istället, tror det är bättre...” sa jag lugnt och kollade ner på henne. Hon nickade och reste sig upp och borstade av sina jeans och rättade till sin tröja.

Hennes mascara hade kletat ut sig runt hennes ögon och hon liknade nu en liten panda. Jag flinade åt tanken och hon tittade frågande upp på mig och rynkade pannan.

 

”Inget, tycker bara att du ser väldigt söt ut.” sa jag och fortsatte flina. ”Lilla panda” sa jag sen och då slog hon mig på armen och tog upp mobilen för att spegla sig i den.

”Oh my...” mumlade hon och tog emot servetten jag sträckte fram till henne.

 

Medan hon torkade bort det utkletade sminket plockade jag ihop våra tallrikar och sköt in stolarna. Fem minuter senare var hon klar så jag lämnade pengarna på bordet och sen öppnade vi dörren och gick ut. Amy gömde sitt ansikte med ena handen och lät håret hänga framför ansiktet. När vi kom ut till disken såg vi Sofie. Snabbt krokade Amy fast sin arm med min och tog ett steg närmare mig. Jag log stort och tittade ner på Amy. Hon tittade upp och gav mig ett litet leende tillbaka. Vi öppnade entrédörren och jag kände Sofies blick i ryggen på mig.

 

Påväg hem i bilen var det först tyst i flera minuter. Men Amy bröt tystnaden: ”Hon hette Joy.”

Jag nickade lugnt och bet mig i läppen. ”Hur var hon?” prövade jag att fråga. Amy tog ett djupt andetag och svarade: ”Helt unik. Hon var underbar och hur söt som helst. Men också ganska jobbig, hon älskade att riva sönder affischer och grejer i mitt rum... Men jag tror faktiskt hon skulle varit en Belieber om hon levde nu... För hon älskade sån musik som du gör och så gillar hon söta killar.” hon började skratta på slutet och fortsatte. ”Hon älskade att klä ut sig väldigt mycket... Och så ville hon att jag skulle sminka henne hela tiden med rött läppstift och sånt.” Hon log stort och bläddrade igenom hennes bilder på sin iphone. ”Hon, jag och Nolan brukade ha små uppvisningar för mamma och pappa och andra i släkten väldigt ofta. Hon och jag sjöng och dansade medans Nolan trummade på sin trumma.”

”Spelar Nolan fortfarande trummor?” frågade jag mitt i allt. Hon nickade. ”Ja, det gör han! Han är grym på det! Tror han kommer komma långt på det faktiskt...”

”Jag skulle vilja höra honom spela någon gång!” sa jag och log. ”Spelar trummor själv, you know...”

”Va? Gör du?” frågade hon förvånat.

”Hahah, kolla på Never Say Never, då kommer du nog upptäcka en hel del om mig!”

”Okej, vänta nu... Never Say Never?” hon funderade länge och jag kunde inte låta bli att skratta. ”JUSTE! Din film!” utbrast hon sen och skrattade hon med. ”Claire och Nicole var helt galna när den kom ut. Du anar inte!”

 

Men plötsligt slutade hon skratta och satt tyst och kollade på sin mobil. ”Här är Joy.” viskade hon och en tår föll ner från hennes kind.

 

Just då svängde jag upp på våran uppfart till huset. Jag parkerade bilen framför garaget och kollade på Amy och sen ner på hennes iphone. På bilden såg man Joy med några klämmor i sitt platinblondahår, i en sjömansklänning, med en röd ryggsäck på ryggen och orangea sandaler på fötterna. Hon log och såg allmänt söt ut. Att hon kanske inte fanns vid liv fick det att sticka i magen på mig. Av de minnerna jag hade av hur Amy såg ut som liten så var hon och Joy väldigt lika varandra.

 

Jag tittade upp på Amy igen och tog hennes hand och kramade om den. ”Ska vi gå in?” frågade jag sen och hon nickade till svar.

 

 

”Ja... Det här är mitt rum då.” sa jag när vi hade kommit upp för trapporna och gått in på mitt rum. Hon tittade runt och gick fram till min säng och la sig sen tvärs över och stirrade upp i taket. Jag tog min gitarr som hängde på väggen och satte mig i min lilla soffa på andra sidan av det lilla rummet. Jag började spela ’Overboard’ tyst men jag sjöng inte. Ändå såg jag hur det ryckte i Amys mungipor och hur ett litet leende snart spred sig över läpparna.

 

”Vänta lite nu, jag känner igen den?” sa hon fundersamt och satte sig upp och kollade på mig. ”Är det inte typ... Overboard den heter?”

Jag slutade spela av förvåning och tittade upp på henne. ”Say what? Hur visste du?” frågade jag fortfarande förvånad och la armen ovanpå gitarren.

”Du har sjungit den med Miley, eller hur?” svarade hon med ett stort leende på läpparna.

”Ja det har jag, den är med i Never Say Never!” sa jag och log jag med.

”ÅÅH du har rätt... jag måste se Never Say Never!”

”Smiler?” frågade jag och flinade.

”O JA!” skrek hon nästan och log det största och vackraste leendet jag någonsin sett.

 

Lite diskret fiskade jag upp mobilen ur fickan och gick in på kontakter och bläddrade ner till ’Smiley Milez’ och tittade upp på Amy funderade ett tag innan jag sa; ”Jag ska bara gå på toa, jag kommer snart!”

 

Hon nickade och jag la ifrån mig gitarren och gick ut och in på toan och stängde dörren om mig. Tog fram mobilen igen och tryckte på ’ring’. Jag tryckte mobilen mot örat. En ton, två toner, tre toner- ”Hello?” hördes en välbekant röst i andra sidan av luren. ”MILEZZ!” sa jag och log stort. ”JUZZY BIEBZ!” skrattade hon fram och jag kände verkligen hur glad jag blev av att få höra hennes röst igen. ”What’s up?” frågade hon och jag bet mig i läppen innan jag svarade; ”Jo, det är så att min granne är en Smiler, tror du att du skulle vilja träffa henne?” ”Oh, din granne jaha....” retades hon och blev sen allvarlig. ”Jo men visst! När? Vart? Hur?”

---

WOHOOO ett kapitel ! varsågoda! :) Poss poss på er! KOMMENTERA! <3