Om några dagar skulle vi åka hem igen och då skulle jag äntligen få träffa henne igen. Men tänk om hon inte har saknat mig? Tänk om Jackson är där när jag kommer? Tänk om hon har bestämt sig för att inte bli tillsammans med mig? 

Jag gav ifrån mig en djup suck där jag låg i min soffa i LA och drog frustrerat händerna genom håret. Mamma kom in med två koppar te och slog sig ned bredvid mig.

”Bara några dagar kvar nu... Är du nervös?” frågade hon och gav mig en av kopparna.
”Varför skulle jag vara nervös? Jag har flugit mer än de flesta har gjort i min ålder, visst jag tycker inte om det men varför skulle jag vara nervös dagarna innan?” sade jag oförstående tillbaka och lyfte på ögonbrynen.
”Jag snackar om Amy, ditt nöt.” sade hon och tog en klunk av sitt te.
”Jaha...” mumlade jag och tittade ner i min kopp. ”Jo, det är jag antar jag.”
”Jag anade det. Har du hört något från henne på sistone?”
”Nej.”

En pinsam tystnad la sig över rummet och jag drack upp det sista av mitt te innan jag reste mig upp.

 ”Jag går och lägger mig.” sade jag tyst innan jag lämnade rummet och gick upp till mitt rum på övervåningen. 

När jag låg i sängen hörde jag mamma gå till hennes rum och snart kunde jag höra svaga snarkningar därifrån. Plötsligt började min mobil vibrera och skärmen lös upp. Men när jag plockade upp den för att se vem det var som ringde tappade jag nästan mobilen i chock. Det var Amy.
Jag tryckte på svara och lyfte mobilen mot örat. Ett tag trodde jag att hon inte var där i andra änden men plötsligt hörde jag hur hon drog efter andan, som om hon inte andats på flera minuter. 

”Ames?” sade jag lågt och bet mig i läppen.
”Justin.” andades hon tyst ut och jag kände verkligen av saknaden av henne nu. Plötsligt hörde jag hur hon började snyftade och oron steg inom mig. ”Amy, vad har hänt?”
”Den äckliga skit, idioten använde mig. Det enda han har brytt sig om hela terminen är att få mig i sängen. Jag trodde att han var min sketans vän och så får jag höra det här. Jus, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte prata med mamma om det och jag har ingen annan här. Jag är rädd.” Det sista kom ut som en viskning och det högg till i magen på mig av att höra att hon var sårad.
”Babe, han är ett as. Allting kommer bli bra, okej?” Skit, varför sade jag babe för? Nu kommer hon säkert tro att jag är som honom.
”Men tänk om det inte blir det. Tänk om Jackson lyckas komma åt mig och skada mig igen? Tänk om mamma får reda på det och kastar ut mig?”
”Amy, hör du dig själv? Du tänker för mycket gumman, inget kommer hända, okej?” Jag hade anat att det var Jackson hon snackade om eftersom hon inte hade nämnt honom bland de som hon kunde vända sig till. Men Amy oroade sig för mycket, inget skull hända henne. Hennes mamma är en bra kvinna, hon skulle aldrig kastat ut henne. Och Jackson kommer inte att komma åt henne heller, inte så länge jag finns till i alla fall. ”Jag kommer hem om tre dagar, Little Y. Jag lovar att ta hand om dig då. Jag lovar.”
”Jag saknar dig.” hörde jag henne viska i andra änden och jag tittade upp i taket.
”Jag saknar dig med Ames.” viskade jag tillbaka.
”Föresten så har jag någonting till dig när du kommer hem igen.” mumlade hon och jag rynkade pannan. Vad hade hon till mig?
”Har du?” frågade jag förvånat och jag hörde hur hon fnissade till. Åh vad jag saknade henne.
”Mhm, men du får inte veta vad det är. Jag kan ge dig en ledtråd dock...” sade hon med en viss retlighet i rösten.
”Jaha?”
”Det är ingen sak.”
Jag fattade inte ett skit, men jag var glad att jag hade fått henne på andra tankar i alla fall.
”Det är föresten klart att vi firar jul här nu. Pappa och Nolan kommer hit! Och jag tror att mamma har pratat med Pattie också så ni ska fira med oss också!”
Glädjen inom mig växte. Jag skulle få fira jul med henne. Jag skulle få vara med henne. Och hennes familj. Och mamma.
”Det blir kanon! Ska bli kul att få träffa Nolan och din pappa!”
Hon skrattade tyst innan hon tystnade igen.
”Jag vill inte gå till skolan imorgon. Vi ska spela upp våra låtar och Jackson skulle spelat med mig men det går ju inte nu. Jag kan inte gå dit. Det går bara inte.”
”Du klarar det. Du är stark. Och du är duktig. Du kan ju kära acapella annars?”
”Jag vet inte...”
”Jag vet! Skicka texten och ackorden till mig så övar vi nu. Ring mig på skype så kör vi, okej?”
”Den är inte ens bra men okej, vi gör så!” hon skrattade nervöst och lade sedan på.

Snart hörde jag hur det ringde på skype och jag svarade snabbt och log stort när jag såg hennes änglalika ansikte dyka upp på skärmen. Hon skickade texten och ackorden till låten och jag plockade fram min gitarr och började plinka så som jag trodde att den gick.

”Slå mer på strängarna, och tre gånger per ackord.”
”Yes ma’am.” sade jag med ett flin och gjorde som hon sagt. Hon började nynna och jag lyssnade noga för förstå mer hur låten gick. 

Efter ett tag lyckades jag spela igenom låten bra, men Amy vägrade sjunga för mig. Jag fattade inte varför men hon ville bara inte och därför behövde jag respektera henne för det. 

”Du vet att jag ändå kommer att höra dig sjunga någon gång.” mumlade jag men hon skakade bara på huvudet.
”Ska vi köra igen?” frågade hon och bet sig i läppen.

Jag nickade och började dra med fingertopparna över gitarrsträngarna. När jag började sjunga hörde jag dock en ljusare stämma som kom från högtalaren i min dator. Men jag slutade inte, jag lät henne sjunga melodin och jag lade till stämma istället.

”Säg inget.” sade hon plötsligt när jag tog det sista ackordet och öppnade munnen för att säga hur otroligt bra hon var.
”Men-” började jag men hon lät mig inte säga det jag ville säga.
”Justin håll bara tyst, okej? Jag vet att jag inte låter så bra så du behöver inte peka ut det så att jag känner mig ännu sämre.”
”Amy du är fantastisk.” sade jag snabbt så att hon inte skulle kunna avbryta mig. ”Du har en otrolig sångröst.”
”Va? Har du blivit galen? Jag sjunger som en galen höna!”
Jag började skratta men blev snabbt seriös igen. ”Ames, du kommer äga imorgon, okej?”

Vi hann inte prata så mycket mer den kvällen eftersom det var sent och hon skulle upp till skolan dagen efter. Och jag behövde också sova eftersom jag hade ett litet ärende jag behövde fixa dagen efter.

- Amy - 

Nästa morgon var det som att jag hade fått extra krafter efter samtalet med Justin igår. Men ju närmare jag kom skolan, ju mer försvann all kraft från mig. Jag kunde inte göra det här. Inte med massor av folk stirrandes på mig. 

”Ames? Mår du bra?” Chaz slöt upp bredvid mig och gick med mig genom korridoren.
”Öh, ja varför skulle jag inte må bra?” undrade jag, men jag verkade låta lite för osäker för han nappade det inte.
”Du är typ likblek, har du druckit ordentligt?”
”Jag är bara nervös för uppvisningen, okej?” erkände jag och tittade ner i golvet.
”Det kommer gå jättebra Amy, du behöver inte oroa dig.”
”Chaz, jag måste köra acapella eller inte alls så jo jag behöver faktiskt oroa mig.”

Timmarna gick och sista lektionen började närma sig, vilket innebar uppvisning. Jag hann knappt tänka. Tiden gick för fort! Innan jag visste ordet av det var det dags och alla drog sig mot aulan. När jag hade satt mig och sett mig omkring blev bara klumpen i mig större. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte.
En efter en av mina klasskamrater ställde sig på scenen och sjöng. Några var lite mindre bra men andra var helt otroliga, så otroliga att man ifrågasatte sig själv varför man ens levde.

”Amy Sunshine!” Mitt namn ekade i lokalen. Det var nu eller aldrig.

Jag reste mig upp ur stolen som gnisslade till när den sköts tillbaka. Det var som att jag hade blivit döv och det enda jag kunde höra var mina egna, ojämna, hjärtslag. Det var mörkt på scenen men jag hittade tillslut fram till micken och tog flera djupa andetag för att lugna ner mig själv.

”Är du redo?” hörde jag en röst säga vid sidan av mig och jag nickade men spärrade upp ögonen när jag insåg vems röst den där var fasligt lik. Men det var omöjligt, det kunde inte vara han, inte här, inte nu. Omöjligt.

I'm back, bitches ;)