- Amy -

 

Jag vaknade morgonen därpå i Justins säng och solen sken in genom fönstret och strålarna träffade mig rakt i ansiktet. Ett litet gnyande kom ur mig och Justin tittade fram i dörröppningen och gav mig ett leende.

 

”Godmorgon!” sa han glatt och jag försökte få ur mig ett ”morshning” tillbaka men det kom bara ett kraxande mummel. Han flinade och skakade på huvudet.

 

Jag satte mig upp och kliade mig trött i det rufsiga morgonhåret på mitt huvud samtidigt som jag funderade på om jag verkligen gick och la mig här igår. Snart upptäckte jag även att jag hade på mig endast trosor, bh och en stor t-shirt. Hade Justin gjort allt det här? Hade han...tagit av mig mina kläder? Rodnaden spred sig över mina kinder och Justin verkade märka detta.

 

 ”Mamma gjorde det, jag bar upp dig hit bara.” sa han och sedan pekade han mot en prydlig hög med kläder som såg ut att vara mina. ”Din mamma ringde för några timmar sedan och berättade oroligt att du inte hade kommit hem igår så mamma förklarade att du sov över här och sa att du följer med oss till flygplatsen. Så Jessica kom över med lite av dina kläder, så ja...”

 

I mitt inre såg jag mig sovandes i Justins famn och hur han höll mig så nära intill honom som möjligt för att han inte skulle tappa mig. Jag vet inte varför, men på något sätt gillade jag den tanken.

 

”Vart sov du?” frågade jag förvirrat utan att ens tacka för att de hade pratat med mamma eller för att han bar upp mig hit. Hade han sovit med mig? Eller någon annan stans? I gästrummet? I vardagsrummet? Hos Pattie?

”Jag kunde inte riktigt sova...” mumlade han och kliade sig i nacken och såg på mig. Jag gav honom en orolig blick och rynkade pannan förbryllat. ”Jag låg bredvid dig hela natten. Men du drömde mardrömmar och skrek och grät en större del av den. Du vet ju hur jag är, så jag var ju såklart orolig och ville beskydda dig från allt det onda. Du skakade och höll på så jag höll om dig och viskade ditt namn för att försöka visa dig att jag var här, med dig...” Hans ansikte var likt en tomat men jag bara satt med en förbryllad blick och stirrade på honom. ”Tillslut slutade du, men då ville jag inte sova eftersom att det kunde hända något igen och jag tänkte att det var skönt att få höra dina små snarkningar sista natten här på ett tag.”  

Jag rullade ner från sängen och gick fram till honom och gav honom en kram. ”Tack.” mumlade jag och han strök mig lugnt med sin hand över min rygg. Efter ett tag drog jag mig ur den, tittade upp på honom och log. Han lutade sig försiktigt framåt och gav mig en fjäderlätt puss på nästippen.

”Du var bara tvungen?” skrattade jag och försökte igronera alla känslor som flög runt i mig just nu.

 

Han nickade och ruffsade till mig i håret (som om det inte redan var tillräckligt tillruffsat liksom).

 

 

Ungefär en timme senare har jag tagit på mig kläderna, fått låna borste och smink av Pattie, suttit upp håret i en hästsvans och vi hade proppat i oss lite frukost. Väskorna stod i hallen och väntade på att få bli utburna till taxibilen som stod och väntade utanför. Justin och Pattie gick snabbt igenom allt de skulle ha med sig för att kolla om de inte hade glömt något och jag försökte hjälpa dem båda så gott jag kunde. Tillslut verkade det som att allt var klart så vi tog på oss ytterkläderna, gick ut, låste dörren och skyndade oss ner till taxin.

 

Jag kände hur det stramade till i benet och gav ifrån mig något konstigt ljud som fick Justin att vända sig om. Jag log mot honom menandes att det gick bra och att han inte behövde oroa sig. Några minuter senare satt vi i bilen, jag och Justin i baksätet och Pattie där fram med chauffören.

 

”Kan inte fatta att du snart är i luften påväg härifrån...” sa jag och stirrade ut genom fönstret och sedan på Justin.

”Påminn mig inte... Det blir bara jobbigare...” sa han och bet sig i läppen.

 

Resten av resan var rätt tyst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att lätta på stämningen mellan oss två. Men så kom jag på att jag inte hade frågat honom om kepsen som han hade i Never Say Never som Miley hade tagit på sig.

 

”Har du kvar den kepsen som du hade på dig i Madison Square Garden när du sjöng Overboard?” frågade jag utan att jag riktigt tänka på den dåliga stämningen.

”Va?” skrattade han och de små kuddarna under ögonen gjorde så att man knappt kunde se hans ögon. ”Den där lila?”

Jag nickade seriöst och såg på honom med en förväntansfull blick. Han tittade på mig undrande men sedan verkade han kunna koppla ihop ett och annat och flinade. ”För att Miley snodde den?” sa han i en retsam ton. Jag slog han på armen och tittade surt ut genom fönstret igen.

”Jag har säkert kvar den någonstans. Vill du ha den om jag hittar den?”

 

Ett leende spred sig på mina läppar och jag vände tillbaka huvudet mot honom och nickade.

 

”Tänkte väl det... Ska fråga Ryan när jag kommer till LA sedan!” fortsatte han med ett mindre flin på läpparna.

 

Bilen saktade ner och stannade framför flygplatsen. Vi tackade så mycket för skjutsen och steg ur bilen och gick bak för att hämta väskorna. Snart stod vi inne i den stora hallen och människor gick runt överallt. Justin och Pattie försökte gömma deras identiteter med luvor och halsduk och det funkade ganska bra. Någon tjej som gick förbi stirrade jobbigt mycket och jag hörde en liten kille säga till sin mamma att killen som stod här såg ut som Justin Bieber.

 

Jag tittade upp på Justin och mötte hans blick som inte riktigt gick att tyda. Sedan tittade jag lite tveksamt på klockan innan jag tittade på honom igen och gjorde en ledsen min. Annars stod vi bara tysta medan Pattie pratade i telefon med någon som visste vart de skulle gå för att komma till flyget. Om bara en halvtimme skulle de vara i luften påväg härifrån och jag skulle bli ensam kvar här. De kommande dagarna skulle jag säkert att hänga med Jackson, Chad och Ryan. Kanske skulle jag äntligen kunna snacka med Nicole, Claire och Nolan. Men ingenting skulle kunna bli så bra som det skulle blivit om Justin var kvar.

 

Vi gick iväg till en av incheckningskassorna och checkade in deras väskor. Hon som stod där fick kort sagt panik när hon såg att det var Justin. Jag stod bakom honom och fick en fnissattack som fick honom att slå till mig i magen. Och så klen som jag är fick jag skitont av det och nu hade jag satt mig på en bänk för att dämpa smärtan medan Justin överöste mig med förlåt även fast jag hade sagt att det var lugnt och att jag förlät honom. Pattie undrade om jag ville att hon skulle ringa mamma och be henne komma och hämta mig men jag tackade nej, jag klarade mig hem ensam fastän jag hade ont.

 

”Hur kunde jag vara så dum i huvudet?” mumlade Justin och stirrade ner i marken samtidigt som han lät sin hand stryka min rygg där jag satt framåt böjd och höll mig om magen.

”För tusende gången; du är inte dum i huvudet och jag förlåter dig!” säger jag med en suck och sätter mig rakt upp. ”Jag är klen, och det är bara så!” fortsatte jag och log.

”Men ändå, du har ju ont...” sa han oroligt och tittade på mig.

”Justin.” sa jag bestämt och la armarna i kors över bröstet.

”Okej, okej!” sa han och suckade men log snart. ”Förlåt.”

 

Jag slog till honom hårt på armen och han brast ut i skratt. Som tur var var ju han inte lika klen som jag.

 

Pattie avbröt oss mitt i allt och informerade oss om att de behövde börja röra sig bortåt mot gaten. Vi nickade förstående, Justin tog hans ryggsäck och sedan började vi gå bortåt. Vi kom till kön till metalldetektorerna och jag visste att jag inte kunde följa med dem längre än såhär. Klumpen i min mage blev bara större ju fler steg jag tog. Justin kollade sorgset på mig och jag tog ett djupt andetag. Vi behövde inte säga någonting, för båda visste redan att vi behöve säga hejdå. Han drog in mig i en lång, skön, trygg, typisk Justin-kram och jag knep ihop för att inte tårarna skulle börja rinna.

 

”Vi ses igen snart. Innan vi vet ordet av så är jag hemma igen.”

 

Jag nickade och kände plötsligt att det blev blött på hans jacka. Jag svor tyst när jag insåg att jag grät. Efter en stund drog jag mig ur kramen och gav Justin ett sorgset leende. Sedan vände jag mig mot Pattie och gav henne en kram också.

 

”Säkert att du klarar dig hem nu?” frågade hon oroligt och la huvudet på sned. Jag nickade till svars och log smått.

 

Nu var det bara ett få tal människor kvar tills det var deras tur så jag bestämde mig för att det vore nog bäst om jag gick. ”Antar att det är dags för mig att gå nu...” sa jag och bet mig i läppen.

 

”Hejdå, Little Y.” sa Justin och gav mig en sista kram.

”Hejdå, Big B.”

 

Jag gav Pattie en sista kram också innan jag böjde mig ner och tog mig under bandet som visade var kön var någonstans. De fortsatte att gå framåt men Justins blick var fastklistrad på mig. Tillslut orkade jag inte försöka hålla mig stark längre så jag vinkade en sista gång till dem innan tårarna började rinna, benet började värka och även magen. Jag gick därifrån, mot utgången och torkade tårarna medans jag gick. Pattie hade gett mig pengar till taxi så jag vinkade en till mig och åkte hemåt.

 

När jag steg in i hallen möttes jag av total tystnad. Försiktigt tog jag av mig skorna och jackan innan jag tog mig upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Det luktade instängt och äckligt på rummet men jag orkade inte riktigt bry mig så jag lät det bara vara. Jag plockade upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fått en del missade samtal och sms från Jackson, Chaz och Ryan, och ett sms från Justin.

 

Hejdå Ames! Sitter på planet nu och ska snart lyfta... Saknar dig redan! Förlåt igen för att jag slog dig.. :/ xxx

Jag log smått och klickade in ett svar som inte skulle komma fram förrän han hade landat i LA och satt på mobilen igen.

Hejdå Biebs, hoppas att resan går bra (: saknar dig med! Hahah asså, släpp det bara, det är lugnt! ;) xxx

 

När jag öppnade Jacksons sms kom jag på att jag borde ta mig till skolan vid det här laget. Panikslagen flög jag upp ur sängen och tittade mig i spegeln. Mamma hade fixat en bra outfit så den fick duga, och sminket var helt okej. Men för säkerhetsskull målade jag på ett extra lager mascara och ett lätt lager med puder på mina kinder. Jag borstade igenom håret och tog sedan en extra koll i spegeln och nickade nöjt mot mig själv. Jag plockade upp ryggsäcken och stoppade mobilen i fickan innan jag gick ner för trappan och skulle ta på mig när jag insåg att jag inte hade några vinterkläder här förutom Patties jacka. Jag gick upp för trappan igen och öppnade dörren till vinden lite avvaktande. Den knakade och en kall pust träffade mig och jag huttrade till. Försiktigt tände jag lampan och gick upp. Jag hittade min svarta dunjacka och mina bruna boots med snörning i en stor kartong med massa andra vintersaker och trippade ner till hallen igen och tog på mig dem. Den röda halsduken värmde snart min bara hals och håret la sig fint över den.

 

Väl ute vid busshållplatsen insåg jag att det inte gick någon buss förrän om en timme. Jag suckade irriterat och tog upp mobilen och klickade fram mammas namn på kontaktlistan.

 

”Jessica.” svarade hon och man kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden så jag antog att hon var på jobbet.

”Det är jag.”

”Hej hjärtat! Var är du? Har de åkt än?” Hennes röst höjdes i tonläget en aning när hon hörde att det var jag.

”Ehm, jag står vid busshållplatsen vid oss. Ja det har de, för typ en timme sedan.”

”Okej, skönt att höra att de kom iväg! Vad ville du?”

”Jo, nästa buss går inte förrän en timme eller nåt, kan du skjutsa mig tror du?”

 

Hon suckade och verkade tänka efter ett tag innan hon sa att hon kunde komma och hämta mig om ungefär 5 minuter. Vi la på och jag tittade mig omkring och studerade de snöklädda träden och hustaken. Jag orkade inte stå längre eftersom att mitt ben sa emot mig när jag hade vikt på det så jag borstade undan lite snö från trottoarkanten innan jag satte mig ner på den kalla marken. Snart saktade en bil in och mamma tutade glatt på mig. Jag gav henne ett litet leende innan jag öppnade dörren och hoppade in.

 

”Hade ni kul igår då?” frågade hon efter ett tag och jag nickade med blicken klistrad på vägen.

”Jadå, snön kom ju så vi var ute ett tag. Men sedan gick vi in igen och drack te och så...”

”Vad mysigt!” utbrast mamma och log.

”Ja, jag antar det.”

 

Resten av färden var jag inte så värst social. Mina tankar vandrade kring Justin just nu. Hur långt de hade kommit, vad han gjorde, hur stor chans det var att de skulle kunna krasha och massa sådant.

 

Bilen svängde in på parkeringen till skolan och mamma önskade mig en fortsatt bra dag innan jag hoppade ur och hon svängde ut på vägen igen och körde iväg tillbaka mot jobbet. Jag styrde mina steg mot skolan och tog en snabb titt på den stora klockan som hängde på väggen och insåg att det var lunchrast om bara 10 minuter.

 

När jag klev in såg jag bara kanske två eller tre som var ute i korridoren och skolkade från lektionen, annars var det i princip folktomt. Jag traskade iväg till mitt skåp och la in mina saker och bestämde mig för att vänta på Jackson i närheten där han hade lektion. Jag tog en snabb titt på schemat och sedan stängde jag skåpet och gick bort till klassrummet, fast jag satte mig på en soffa som stod lite längre bort men där jag fortfarande hade bra koll på dörren Lite längre bort i korridoren hörde jag steg så jag fick kort sagt panik och sprang och gömde mig bakom en rad med skåp. En av lärarna gick förbi men la som tur var inte märke till mig. Jag pustade ut och gick bort till soffan igen och satte mig i skräddarställning på de blåa soffkuddarna.

 

Skolklockan ekade snart i hela skolhuset och jag hoppade till. Dörren till klassrummen öppnades och eleverna störtade ut. Jag reste mig upp och började gå bort mot klassrummet och precis när jag skulle titta in klev han ut genom dörren och gick nästan in i mig.

 

”Oj, förlåt!” flög det ur honom och han tittade upp och hans isblåa ögon mötte mina. ”AMY!” utbrast han och gav mig en stor bamsekram. Jag fnissade till och kramade tillbaka.

”Hej Jacksie!” sa jag och drog mig ur kramen.

”Vart har du varit hela mitt liv? Nej, men igår och idag?” skrattade han och gav mig en orolig blick.

”Kan vi äta först så berättar jag allt, okej?”

 

Han nickade och vi gick bort till matsalen där vi möttes av alla elever som satt och pratade högt med varandra och åt. Man fick ont i huvudet efter bara någon sekund. När vi hade gått och hämtat varsin bricka med mat satte vi oss vid det enda bordet som var ledigt.

 

”Så...” började han och stoppade in en gaffel med pasta och köttfärssås.

”Mm...” Jag kände hur hungern tog över mig och jag glufsade i mig massa spagetti drängt i ketchup så jag blev alldeles kladdig runt munnen.

 

Jackson började skratta och räckte mig hans servett som jag tog tacksamt tog emot och torkade bort det värsta. Jag funderade över vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Han var min vän, han hade rätt att veta.

 

”Jag, ehm... vet inte riktigt hur jag ska börja.” mumlade jag och rörde runt med min gaffel i maten. Jag tog ett djupt andetag och tittade upp så att vi fick ögonkontakt. Han tittade oroligt på mig med bekymmerliga rynkor i pannan. Jag började berätta alltihop och Jackson satt och gapade när jag var färdig och verkade inte tro på det jag sagt. Sedan tittade han runt i matsalen och verkade leta efter någon. När jag såg att hans blick fastnade på någon följde jag honom med blicken och insåg att han kollade på de tre som hade misshandlat mig. Jag stelnade till och vände tillbaka blicken ner i maten men Jackson var på väg att ställa sig upp. Panikslaget drog jag ner honom på stolen igen och han gav mig en förvånad blick. ”Nej. Det blir bara värre då.” Han fattade vinken men iaktog dem lite i ögonvrån ändå.

”Hur var din reaktion igår då när du fick veta att du pratade med Justin?” frågade jag med ett flin på läpparna och förskökte byta samtalsämne.

Han skakade på huvudet och log smått. ”Jadu... Jag hade väl någon minuts fanboying moment.”

 

Ett högt skratt flög ur mig och några elever vände huvudena mot mig så jag tittade rodnande ner i den nästan tömda tallriken. Men sedan tittade jag upp och mötte Jacksons blick och började fnissa.

 

Plötsligt kände jag ett par varma händer som täckte för mina ögon bakifrån och jag hoppade till.

 

”Hmm...” Jag funderade ett tag innan jag kom fram till att det måste vara Chaz. ”Chaz.” sa jag snabbt och stack ut tungan så att han skulle ta bort händerna.

”Hur visste du?!” utbrast han leendes medan han torkade av handen på byxbenet. Ryan och Jackson skrattade och jag bara satt och log.

”Naturbegåvning.” svarade jag.

 

Killarna slog sig ner bredvid oss och vi började prata om allt och inget. Det kändes så bra att ha dem, speciellt när Justin inte fanns här längre. Jag skulle nog klara mig ganska bra ändå utan honom.

 

- Justin –

 

Planet sjönk i fasligt snabbt fart och jag naglade fast mig i armstöden för att försöka hålla mig lugn. Snart landade vi på körbanan och jag andades ut. När vi klev ut ur planet sken solen starkt och jag njöt av plusgraderna, men jag saknade snön ändå.

 

När vi satt och väntade på våra väskor plockade jag fram mobilen och såg att jag hade fått ett sms från Amy. Jag läste det och log stort, hur skulle jag klara mig utan henne så lång tid? När våra väskor hade kommit tog i oss ut och där fanns det en grupp fans som började skrika så fort jag tagit ett steg ut. Here we go again...

---

SÅ SJUKT LEDSEN FÖR ATT NI HAR FÅTT VÄNTA SÅ LÄNGE!! Har ingen motivation till att skriva längre.. men jag har ändå bestämt mig för att skriva klart den här så jag ska försöka göra så gott jag kan! :)

Kom ihåg - fler kommentarer, kortare väntetid! ;)