Amy hade ritat mig. Mig när jag var liten, och jag hade på mig den röda halsduken. Luggen hängde i ansiktet och jag log stort. Det var verkligen jag som hon hade ritat.

Amy verkade märka att jag hade stannat upp och hon kollade ner på teckningen.

 

”Herregud.” sa hon sen och satte handen för munnen. ”Det är ju du!”

 

Vi satt länge och bara stirrade på varandra och på teckningen. Det här var ju sjukt.

 

”Jag har inte kollat igenom den här lådan på jättelänge... Shit. Jag har ritat dig.” sa Amy plötsligt och tog den ifrån mig. ”Det står att den gjordes dagen efter jag hade träffat dig.”

”Vet du vilket datum det var vi träffades?” frågade jag förvånat och kollade upp på henne.

”Ja, fast inte för att vi träffades, utan för att Joy försvann...” sa hon tyst och hennes ögon blev alldels blanka så fort hon nämnde hennes systers namn.

 

Jag la armarna runt henne i en kram och pussade henne på huvudet. Snart hörde jag hur hon började gråta och drog henne närmare mig och satte henne i mitt knä. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hon hade förlorat hennes syster och tror att hon är död och att det är hennes fel.

Amy kramade mig hårt och grävde in hennes ansikte i min hals.

 

”Om jag inte hade varit så himla idiotisk hade jag haft en syster nu.” mumlade hon mot min hud vilket fick en rysning spridas genom hela kroppen.

”Jag tycker det var väldigt oansvarligt av dina föreldrar att lämna er två ensamma i ett köpcentrum.” sa jag tyst samtidigt som jag masserade hennes hårbotten med ena handen. ”Fast om de inte hade gjort det hade jag aldrig träffat dig, så därför tycker jag om dina föreldrar väldigt mycket.”

 

Hon lutade sig bakåt och kollade mig i ögonen. Hennes ögon var alldeles röda och kinderna var blöta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hennes ansiktsuttryck... Men det jag sagt verkade sårat henne.

 

”Så du är glad över att min syster är försvunnen och troligtvis död?” sa hon tyst och en ny tår rann ner för hennes kind.

”Såklart jag inte är! Jag är bara glad över att jag träffade dig!” sa jag och torkade bort tåren med handen. Hon vek bort med blicken och bet sig i läppen.

”Amy...” sa jag bestämt och tog handen och vände hennes huvud mot mig. ”Jag ska hjälpa dig att hitta Joy, jag lovar.”

”På riktigt?” frågade hon förvånat.

”På riktigt.” försäkrade jag och log.

 

Ett leende ryckte i hennes mungipor och en ny tår föll ner för hennes kind. Hon lutade sig framåt igen och kramade mig och jag kramade tillbaka.

 

”Tack.” mumlade hon och pussade mig lätt på kinden.

 

- Amy -

 

Dagen tog slut, mamma kom hem och Justin drog hem till sig. Jag kände mig mycket bättre så jag antog att jag skulle till skolan nästa dag.

Under middagen med mamma på kvällen berättade jag för henne att Justin skulle åka bort. Jag funderade på om jag skulle säga att han skulle hjälpa oss att hitta Joy, men jag kom fram till att det var nog bäst att vänta.

 

Väckarklockan ringde tidigt på morgonen och till min besvikelse var det grått och trist väder ute. Jag klev ur sängen och gick till badrummet för att ta en dusch. När jag kommit ut ur duschen virade jag handduken runt min blöta kropp och tittade upp på mig själv i spegeln.

 

”Usch... Jag ser ju hemsk ut...” mumlade jag och drog med handen genom det blöta håret. ”Aja, tur att det finns smink!” sa jag sen och skrattade smått åt mig själv.

 

Jag gick lugnt bort till mitt rum igen och började leta kläder. Det blev tillslut ett par mörka jeans, ett vitt linne och en senapsgul tröja över linnet. Efter ungefär en kvart var jag också sminkad, hade lite mer smink än vanligt eftersom att jag såg ut som jag gjorde, och så hade jag dragit på ett rött läppstift på mina läppar. Jag ställde mig framför min helkroppsspegel och kollade hur jag såg ut. Jag vände mig hit och dit för att kunna se från olika vinklar och drog lite i kläderna.

 

”Det får duga...” sa jag tyst och gick bort till min byrå där min borste låg. Jag drog borsten genom håret ett antal gånger innan jag sen puffade upp det lite och sprejade hårsprej lite här och där för att det skulle hålla sig. Håret började torka nu och självlockarna började locka upp sig. En sista titt i spegeln, sen gick jag ner till köket för att äta lite frukost. Det låg en lapp på bordet från mamma där det stod: ’Behövdes tidigare på jobbet idag, du får göra din egen frukost. Det finns hembakade bagels i skåpet om du vill ha och du kan ta lite chokladflingor och youghurt också om du vill. Ha en bra dag hjärtat! Puss och kram! /Mamma ♥’

 

 

Jag suckade kort och slängde lappen i papperskorgen under diskhon. Sen tog jag ner två bagels från skåpet och plackade fram jordnötssmör och sylt medans jag rostade dem. Jag nöjde mig med det eftersom att jag inte orkade ta fram något mer, så jag satte mig vid bordet och började bre mina bagels. Plötsligt kom jag på att jag inte hade någon koll alls på vad klockan var. Jag fick kort sagt panik och kollade upp på köks klockan; tio över åtta.

 

”Shit!” utbrast jag när jag kom på att skolbussen gick 25 över.

 

Jag åt snabbt upp min frukost och plockade snabbt undan efter mig, sen sprang jag upp till toan och borstade tänderna snabbt som ögat. När klockan var 21 över stod jag i hallen med min militärgröna jacka på, den röda halsduken virad runt min hals och ett par svarta stövletter i läder på fötterna. Jag tog min ryggsäck över axeln och öppnade dörren. Det var iskallt ute och vart man än kollade var det frost. Jag låste dörren och skyndade mig ner för trappan och ut på gatan och sprang bort mot busshållplatsen.

 

”Vill du ha skjuts?” Jag hoppade till och stannade upp och tog min hand på hjärtat.

”Herregud, Justin! Du vet verkligen hur man skrämmer livet ur mig!” flämtade jag och gav honom en sur blick där han satt i sin bil precis bredvid mig. Han flinade nöjt och ett litet skratt for ur honom. ”Vill du ha skjuts eller inte?” frågade han sen och trummade som han alltid brukade göra på ratten.

”Har jag ens något val?” frågade jag och han skakade leendes på huvudet. ”Nope.”

 

Jag suckade och log smått innan jag gick runt bilen och satte mig bredvid Justin i passargerarsätet.

 

”Godmorgon miss Sunshine!” sa han så fort jag kommit in och log hans otroligt fina leende. Jag himlade med ögonen och log tillbaka. ”Godmorgon mr Bieber!”

 

Han började köra och precis när vi svängt ut på den stora vägen såg vi skolbussen köra iväg.

 

”Så varför är du vaken såhär tidigt?” frågade jag undrande och kollade ut på vägen framför oss.

”Jag kör dig till skolan.” svarade han och flinade.

”Jus...” sa jag allvarligt och slog honom på armen. ”Seriöst!”

Han himlade med ögonen och drog på munnen innan han sa: ”Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, så jag gick upp och kollade på TV och det råkade vara Hannah Montana. Så då kom jag å tänka på dig och när vi var hemma hos dig för första gången, när vi hade Hannah Montana maraton, jagade varandra med knivar och allt det där... Sen kom jag på att du skulle till skolan och visste direkt att jag ville skjutsa dig dit eftersom att du inte har varit i skolan på flera dagar och det är min enda chans att få göra det på ett bra tag.” Han tog en paus och mötte snabbt min blick innan han fortsatte: ”Jag kollade ut genom fönstret och såg dig gå ner för trapporna i erat hus. Då skyndade jag mig upp ur soffan, stängde av TV:n, sprang upp till rummet och tog på mig kläder –” Jag rodnade av tanken att han bara hade kalsonger på sig och började försvinna bort i min lilla egna värld när jag försökte tänka mig honom utan tröja och byxor.

”Amy?” frågade han undrande och började skratta när jag blinkade till och satte mig spikrak upp i sätet.

”Tyst...” mumlade jag och fortsatte rodna vildt. ”Fortsätt nu...”

Han slutade skratta och försökte samla sig. ”När jag såg att klockan var kvart över åtta tittade jag ut igen och såg dig kuta omkring som en galning. Då fattade jag att du hade bråttom till bussen, så jag gick ut och satte mig i bilen och väntade tills du hade sprungit förbi vårat hus, sen körde jag ut på vägen och eftersom att det är isigt på vägen hörde du inte bilen när den kom och då körde jag upp bredvid dig och ja... Nu sitter vi här!” Han log och började trumma på ratten igen.

”Jag kan inte fatta att du åker imorgon... Det kommer bli så...tomt.” sa jag tyst efter ett tag och kollade upp på honom, Han tittade tillbaka ner på mig och bet sig i läppen.

”Det kommer bli tomt utan dig också Little Y.”

 

Jag förde min hand mot hans och vi flätade ihop våra fingrar som vi brukade göra. Hans hans var alldeles varm vilket fick en ström av värme att fyllas genom min kropp.

Vi började närma oss skolan och en suck kom ur min mun. Han smekte lugnt med sin tumme över min hand vilket fick mig att le. Han svängde in på skolans parkering och parkerade bilen. Vi satt länge och bara kollade på varandra med händerna sammanflätade.

 

”Du borde nog gå in nu, Chaz och Ryan letar nog efter dig...” sa Justin plötsligt efter flera minuters skön och lugn tystnad.

”Jag antar det...” sa jag tyst och knäppte loss mig med min fria hand. Jag suckade och lutade mig mot Justin och kramade om honom. ”Tack för skjutsen, Big B.” mumlade jag i hans öra innan jag drog mig tillbaka  och tog upp min ryggsäck som låg på golvet och satte den i mitt knä.

”Sms:ar dig sen, okej?” sa jag och tryckte till hans hand lite grand.

 

Han nickade och log smått. Jag öppnade bildörren och släppte försiktigt Justins hand. Jag hoppade ut ur bilen och satte på mig ryggsäcken.

 

”Amy...?” Justin bet sig i läppen när han såg att han hade fått min uppmärkamhet.

”Ja?”

”Du är väldigt vacker.”

 

Jag började rodna vildt och slog ned blicken i asfalten.

 

”Du är inte så dum du heller.” sa jag och log smått. ”Tack för skjutsen, snygging.” sa jag sen och blinkade med ena ögat innan jag stängde bildörren. Han log tillbaka och vinkade med ena handen innan han blinkade åt mig och körde iväg. Jag vinkade tillbaka och kollade efter bilen när den körde iväg tills jag inte kunde se den längre.

”AMES!” Ryan och Chaz kom springandes mot mig från skolbussen som precis kommit hit och jag gav dem båda ett stort leende, det var skönt att få se dem igen.

”Hej killar!” ropade jag och började gå mot dem. Jag kramade om dem och de sa att de hade saknat mig när jag varit borta.

”Hur kom du hit?” frågade Ryan efter ett tag när vi nästan var framme vid trappan upp till skolbyggnaden.

”Um... Justin skjutsade mig för att jag missade bussen.”

 

Båda två verkade förvånade över vad jag sa men nickade sen och började prata om allt jag hade missat när jag var sjuk. Tydligen hade en kille som hette Conor börjat och verkade vara ett problembarn som bara ville bråka hela tiden eller hångla med fjortisar. Rosalie hade redan stått och hånglat med honom mitt i korridoren. Många hade börjat fråga Chaz och Ryan vart jag var någonstans, det blev jag förvånad över för typ ingen vet vem jag är... Plötsligt kom jag på att jag skulle få träffa Jackson idag igen och det fick mig verkligen på bra humör.

---

Kapitel 27! Varsågod! 28 klart snart! Förlåt mig för SKIIIIIIIIIIIIIIITDÅLIG uppdatering!