My Favorite Boy - Kapitel 28
När vi gick genom korridoren började min mage bubbla och jag hade ingen aning om varför. Jag och Chaz sa hejdå till Ryan och gick bort till våra skåp för att plocka fram engelskaböckerna, anteckningsblock, penna och sudd. Plötsligt ringde skolklockan och alla började röra sig mot sina klassrum. När vi kom in i klassrummet tittade jag direkt mot min och Jacksons platser och där satt han. Bubblorna i min mage började hoppa omkring och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå mot honom. Jag kom fram till min stol och drog ut den innan jag tillslut satte mig och kollade på Jackson.
”Hej.” sa jag i normal ton och försökte få hans uppmärksamhet.
”Hej...” mumlade han tillbaka, men han var helt inne i det han höll på med. Jag kollade ner på bänken och såg att han skrev någonting som liknade en dikt. Jag tittade upp på honom igen och försökte igen: ”Jackson?”
Då vaknade han plötsligt till liv och hans ögon spärrades upp. ”Amy!” utbrast han och kramade om mig vilket jag blev väldigt förvånad över för han hade aldrig gjort det förut. Men det var en väldigt skön kram, det måste jag säga. När han kom på vad han gjorde drog han plötsligt tillbaka men ett leende lekte på hans läppar.
”Välkommen tillbaka!” sa han och fortsatte att le.
”Tack!” sa jag och ett litet skratt kom ur min mun.
”Jag har faktiskt saknat dig, bänkkompis.” sa han och rufsade till mig lite i håret. Jag gjorde en sur min och putade med underläppen men sprack sen ut i ett leende igen. ”Jag har saknat dig med Jackie.”
Han öppnade munnen för att säga något mer men våran lärare kom in och då blev alla tysta.
”Godmorgon klassen!” sa hon och log innan hon satte sig och tog fram klasslistan och började ropa upp oss.
”Richard Anderson?” ”Ja!” ”Rose Adams?” ”Ja!” ”Mandy Andrew?” ”Ja!” Listan fortsatte... Tillslut kom hon till bokstaven ’S’ och först av oss blev Chaz. Efter honom var det några fler innan hon sa: ”Jackson Smith?” och ett ”Ja!” hördes bara någon decimeter från mitt öra, vilket fick mig att hoppa till. ”Mariah Sandley?” ”Ja!” ”Amy Sunshine?” Jag hoppade till av att höra mitt namn men sen sa jag ett högt och tydligt ”Ja!”. Många i klassen vände sig förvånade mot mig och jag log smått mot dem.
”Nämen Amy! Är du tillbaka nu? Välkommen tillbaka! Vad kul att du är frisk nu!” utbrast läraren och log stort mot mig.
Sen fortsatte hon att ropa upp namn och tillslut var hon klar och undervisningen började. Jag kände Jacksons blickar på mig väldigt många gånger under lektionen och jag kunde inte låta bli att titta på honom och bara stirra på hans otroligt fina ansikte. Plötsligt vände han blicken mot mig och vi kollade på varandra väldigt länge och jag fick behärska mig när jag så gärna ville röra hans blonda ruffsiga hår. Plötsligt ringde skolklockan och vi båda vaknade upp och vände snabbt bort blickarna från varandra. Som vanligt satt vi kvar tills de flesta hade gått ut och slog följe till skåpen.
”Så...” började han och tittade rakt fram och sen på mig. ”Vad har du haft för dig nu när du har varit hemma då?”
”Spytt och sånt...” svarade jag och himlade med ögonen. ”Mamma fixade en ”barnvakt” till mig så vi har typ spelat spel och druckit te...”
”Trevligt! Vem är ”barnvakten”?” sa han undrande och höjde på ena ögonbrynet.
Shit. Vad skulle jag säga nu? Skulle jag avslöja Justin? Han skulle ju ändå åka imorgon... Hur kommer Jackson reagera?
Jag bet mig i läppen medan jag fumlade med skåp-låset. Tillslut fick jag upp det och lade in mina grejer innan jag stängde igen och stod öga mot öga med Jackson.
”Tänker du berätta eller vägrar du?” frågade han och flinade.
”Du kommer inte att tro mig när jag säger det... Men du får absolut inte säga det till någon! Okej? Ingen vet om det, inte ens Chaz och Ryan.”
Han verkade fatta allvaret och kom närmade mig för att vi skulle kunna prata lägre.
”Det är Justin Bieber.” viskade jag mot hans öra och han ryckte till och såg jätteförvånad ut.
”Du driver...” sa han och skakade på huvudet,
”Nej, Justin skjutsade mig till skolan idag för att jag missade bussen...”
Nu verkade han fatta varför det var viktigt att ingen fick veta något. Vi gick bort mot en soffa och satte oss innan Jackson var tvungen att fråga något igen.
”Så, hur känner ni varandra?”
”Våra mammor är väldigt bra vänner och så är vi grannar.”
Han nickade utan att säga någonting och stirrade rakt framför sig. Plötsligt kom jag på att jag skulle sms:a Justin och fumlade upp min iphone ur fickan. Han hade inte skrivit något men iförsig var det ju jag som sa att jag skulle sms:a honom lite senare.
Hej cooling! Vad händer? ;) x
Jag tryckte på ’SKICKA’ och tittade upp på Jackson som fortfarande satt och stirrade.
”Jackson?”
Han hoppade till och satte sig spikrak upp i soffan och ett skratt flög ur mig.
”Tyst...” mumlade han och slog mig lite lätt på armen.
”Aaoo!” skrattade jag och slog tillbaka .
Han flinade smått och kollade ner i golvet och sen på mig. Vi satt säkert där i flera minuter och bara kollade på varandra och log. Jag fattade fortfarande inte hur man kunde vara så fin som Jackson var.
De där isblåa ögonen fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort och det blonda håret med lite brunt i rötterna som jag verkligen fick behärska mig med att inte röra. Jag undrade hur Jackson och jag skulle varit som par? I mitt huvud såg jag bilder på oss gå hand i hand längs korridorerna och kyssas. Vi skulle nog passa ganska bra ihop...
Plötsligt vibbrerade min mobil i handen och jag vaknade upp från mitt lilla dagdrömmande.
NYTT MEDDELANDE FRÅN: Big B :)
Jag log smått och låste upp iphonen för att se meddelandet.
Hej Ynie! Jag sitter med min gitarr och skriver lite låtar. :) Vill att tiden ska gå snabbare! Vill träffa dig ju! ;) Vad händer hos dig då? :) xxx
Mitt leende blev större och jag skulle precis skriva ett svar när skolklockan ringde in oss till lektionen. Jackson la handen på min rygg och tillsammans gick vi med snabba steg mot skåpen och därefter musiksalen.
”Välkomna till dagens musiklektion!” började Mrs Johnson lektionen. ”Idag ska ni börja på ett nytt projekt! Ni ska skriva en egen låt och hela projektet avslutas med en liten spelning där de bästa får sjunga och spela upp sina låtar för hela skolan. Låter det bra?”
Jag satt och fattade nästan inte ett ord av vad hon sa. Jag kunde inte sjunga? Och inte spela heller för den delen. Bara tvärflöjt men det kommer jag inte kunna spela om jag ska sjunga också...
”Några frågor?” undrade Mrs Johnson och jag räckte upp handen.
”Ja, Amy?”
Jag svalde och tog ner handen igen.
”Jo... Om man inte kan spela?”
”Då får man be någon annan i klassen eller någon annan man känner att spela. Eller så får man helt enkelt lära sig.”
Jag nickade och funderade på vem som kunde spela piano eller gitarr av de jag känner. Justin. Men nej det skulle bli helt kaos om han kom till skolan... Men han kanske kan lära mig? Fast iförsig, han åker imorgon... Jag funderade på om Jackson kunde spela och vände blicken mot honom.
”Jag kan gitarr.” sa han utan att jag ens hade frågat honom än.
”Tror du att du skulle kunna lära mig? Asså Justin har lärt mig grunderna men jag behöver nog lite mer hjälp.” sa jag och han nickade till svars. ”Grymt! Tack!” sa jag och gav honom en kort och snabb kram. Resten av lektionen satt jag och funderade på vad sången skulle handla om, men jag kom inte på något.
Det ringde ut till rast och för första gången skyndade jag mig ut med alla andra, men jag visste inte varför, jag antar att jag bara ville prova. Folk runt omkring mig knuffades och trängde sig fram. Nu fattade jag varför Chaz, Jackson och ja... alla som brukade sitta kvar, gjorde det. Tillslut kom jag fram till mitt skåp och låste snabbt upp det och la in sakerna. Då kom jag på att jag inte hade svarat på Justins sms än, så jag plockade upp mobilen och tryckte in ett svar:
Förlåt att jag inte svarade... Lektionen började precis när jag skulle skriva ett svar. :/ Åh, det låter mysigt! Blir det någon bra låt då? :) Vill också träffa dig Jus. ;) Eeh, just nu har jag rast. Hade musik nyss.. ska berätta om vårat nya projekt när vi träffas sen :) xxx
”Amy!” Jackson kom gåendes mot mig och såg undrande ut. ”Varför gick du?”
Jag ryckte på axlarna och la ner mobilen i fickan. ”Jag vet faktiskt inte... Men aldrig igen, hahah!”
Han skrattade han med och satte händerna i byxfickorna.
”Så... Jag undrade bara om du vill att jag ska komma hem till dig, eller du till mig, och jobba på projektet och gitarren någon dag?”
Jag log och tog en hårslinga som fallit ner framför mina ögon och fäste den bakom örat. ”Visst, det låter bra! Inte idag dock...” sa jag och bet mig i läppen.
”Varför inte?” frågade han besviket och rynkade pannan.
”Justin åker till LA imorgon och jag ska bara passa på att vara med honom tills han åker.”
Han nickade förstående och rynkorna i pannan försvann.
”Ames...? Tror du att du kan..eh..hälsa till honom från mig? Du kanske inte trodde det om mig men jag är faktiskt en Belieber, i alla fall lite grand tror jag.”
Jag blev väldigt förvånad men log sen. ”Såklart jag kan! Äh, jag tycker det är modigt av dig att faktiskt våga säga det.”
Han bet sig i läppen och såg otroligt söt ut, han var verkligen hur fin som helst. De där ögonen, läpparna, tänderna bakom den genomskinliga tandställningen, näsan, ögonbrynen och håret fick mina bubblor i magen att bli till ett stort bubbelbad.
”Amy!” Jag hoppade till av att någon ropade mitt namn bakom mig. Jag vände mig om och såg en tjej komma gåendes mot mig. Hur visste hon vad jag hette?
”Hej?” sa jag osäkert när hon hade kommit fram.
”Hej! Oj förlåt! Haha, du vet inte vem jag är... Carly heter jag!” hon sträckte fram sin hand och jag tog och skakade den.
”Så hur vet du vem jag är?” frågade jag förvirrat och hon log mot mig.
”Ryan går i min klass och har berättat om dig. Chaz också för den delen.” sa hon och fnissade.
”Jaha.” sa jag kort och log.
”Förlåt du måste tycka att det här är jätteawkward...” skrattade hon och skakade på huvudet.
”Haha, lite kanske... Men du verkar snäll!” sa jag och log stort.
”Och hej Jackson föresten!” sa hon och tittade bakom mig. Han hälsade tillbaka och kollade ner på sin mobil igen.
”Jag hade gärna stannat och pratat mer men jag måste dra till min lektion. Men det var trevligt att träffas!”
”Okej, va synd... Detsamma!”
”Vi ses, Amy!”
Vi vinkade till varandra och snart gick hon runt hörnet och jag vände mig mot Jackson igen.
”Så... Vad har vi nu?” frågade jag och han tittade upp från mobilen och la ner den i fickan.
”Historia.” sa han och vi båda suckade överdrivet högt, sen brast vi ut i skratt och alla som gick förbi kollade konstigt på oss.
Efter ett tag samlade vi oss och plockade fram historieböckerna från skåpen och gick bort mot klassrummet.
- Justin -
”It’s the most beautiful time of the year, lights fill the streets spreading so much cheer...” nynnade jag när jag gick runt i köket och åt äppelbitar. Jag satte mig ned vid bordet och öppnade tidningen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt, väldigt tråkigt, tråkigt... Jag stannade upp i bläddrandet och läste serierna, alltid lika kul. Sen orkade jag inte läsa mer så jag stängde ihop den och sköt den ifrån mig. Varför behövde jag åka imorgon för? Jag ville inte åka, jag ville inte lämna Amy. Det skulle bli kul att få kontakt med mina fans igen, och att få träffa alla igen. Men tänk om Amy glömmer bort mig när jag är borta? Tänk om hon blir kär i någon annan och glömmer bort mig helt? Eller om hon inte firar jul i Stratford, då kommer jag inte få träffa henne på ännu längre tid och då kommer hon glömma bort mig ännu mer!
Jag drog händerna genom håret och suckade. Jag undrade verkligen hur det skulle bli mellan oss två.
Mobilen plingade till på bordet, jag tog upp den och låste upp.
’Ey Biebs! Ska vi hänga idag eller?’
Jag visste inte vad jag skulle svara Ryan. Självklart ville jag vara med honom och Chaz... Men jag och Amy skulle ju vara med varandra idag.
’Sorry bro. Kan inte...’
Jag la ifrån mig mobilen och ställde mig upp, vad skulle jag göra nu då? Det värsta med att vara ledig och ensam hemma är att man inte har något att göra.
Plötsligt började mobilen ringa och jag tog upp den snabbt och svarade.
”Hallå?”
”Hej Justin!”
Jag log när jag hörde att det var hon.
”Varför ler du?” skrattade Amy i andra änden.
Hur visste hon att jag log? Okej, det här var läskigt.
”Jag hörde det bara, okej?”
Kunde hon läsa tankar eller nåt?
”Struntsamma... Vad gör du?”
”Ehm, just nu går jag bara runt i köket och är allmänt rastlös. Du då?”
”Jag sitter utanför skolan, har precis käkat lunch... Det är kallt ute.”
”Trevligt, trevligt. Haha, you don’t say? Det är ju snart vinter, Ames.”
”Tror du att det kommer snöa idag?”
”Kanske. Man kan ju alltid hoppas.”
Vi var tysta ett tag och bara njöt av att få höra varandras andetag. Eller det var i alla fall vad jag gjorde.
”Vilken tid slutar du idag?” undrade jag och öppnade kylskåpet för att se om vi hade någon choklad.
”Tjugo i tre.”
”Okej, har du något emot att jag kommer och hämtar dig?”
”Nejdå!” sa hon och skrattade kort.
”Bra.”
Jag tog ner en chokladkaka från översta hyllan och stänger sen. Jag hör någon som går i luren och någon som pratar tyst med Amy.
”Vem är det du pratar med?” frågade jag nyfiket och tog en bit av chokladen och stoppade in den i munnen.
Hon svarade inte. Den andra rösten började prata högre och nu kunde jag urskilja mer ord.
”Din flacking bitch! Vem tror du att du är?!”
Jag gillade verkligen inte vad jag hörde.
”Amy? Är allt som det ska?”
Inget svar igen. Men plötsligt hörde jag en hand träffa någons kind. Amy andades kraftigare och jag njöt inte av det längre. Jag hörde ett till slag, och ett till, och ett till.
”Amy!” Jag blev riktigt orolig nu. Vad var det som hände?
Det hörs en duns och det började rassla i mobilen, hon verkade ha tappat den. En fot sparkade på någon och då hör jag Amy skrika till av smärta. Jag la ifrån mig chokladen och började gå bort mot hallen. Jag hörde en till spark, och en till, fler skrik. Det här var jättejobbigt att höra. Plötsligt hör jag det. Amy skriker till ännu högre den här gången och efter skriket hör jag hur hon ropar: ”Justin!”
Kapitel 28! Ganska långt.. Hoppas ni gillar det! 5 kommentarer till nästa? :) xx
My Favorite Boy - Kapitel 27
Amy hade ritat mig. Mig när jag var liten, och jag hade på mig den röda halsduken. Luggen hängde i ansiktet och jag log stort. Det var verkligen jag som hon hade ritat.
Amy verkade märka att jag hade stannat upp och hon kollade ner på teckningen.
”Herregud.” sa hon sen och satte handen för munnen. ”Det är ju du!”
Vi satt länge och bara stirrade på varandra och på teckningen. Det här var ju sjukt.
”Jag har inte kollat igenom den här lådan på jättelänge... Shit. Jag har ritat dig.” sa Amy plötsligt och tog den ifrån mig. ”Det står att den gjordes dagen efter jag hade träffat dig.”
”Vet du vilket datum det var vi träffades?” frågade jag förvånat och kollade upp på henne.
”Ja, fast inte för att vi träffades, utan för att Joy försvann...” sa hon tyst och hennes ögon blev alldels blanka så fort hon nämnde hennes systers namn.
Jag la armarna runt henne i en kram och pussade henne på huvudet. Snart hörde jag hur hon började gråta och drog henne närmare mig och satte henne i mitt knä. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hon hade förlorat hennes syster och tror att hon är död och att det är hennes fel.
Amy kramade mig hårt och grävde in hennes ansikte i min hals.
”Om jag inte hade varit så himla idiotisk hade jag haft en syster nu.” mumlade hon mot min hud vilket fick en rysning spridas genom hela kroppen.
”Jag tycker det var väldigt oansvarligt av dina föreldrar att lämna er två ensamma i ett köpcentrum.” sa jag tyst samtidigt som jag masserade hennes hårbotten med ena handen. ”Fast om de inte hade gjort det hade jag aldrig träffat dig, så därför tycker jag om dina föreldrar väldigt mycket.”
Hon lutade sig bakåt och kollade mig i ögonen. Hennes ögon var alldeles röda och kinderna var blöta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hennes ansiktsuttryck... Men det jag sagt verkade sårat henne.
”Så du är glad över att min syster är försvunnen och troligtvis död?” sa hon tyst och en ny tår rann ner för hennes kind.
”Såklart jag inte är! Jag är bara glad över att jag träffade dig!” sa jag och torkade bort tåren med handen. Hon vek bort med blicken och bet sig i läppen.
”Amy...” sa jag bestämt och tog handen och vände hennes huvud mot mig. ”Jag ska hjälpa dig att hitta Joy, jag lovar.”
”På riktigt?” frågade hon förvånat.
”På riktigt.” försäkrade jag och log.
Ett leende ryckte i hennes mungipor och en ny tår föll ner för hennes kind. Hon lutade sig framåt igen och kramade mig och jag kramade tillbaka.
”Tack.” mumlade hon och pussade mig lätt på kinden.
- Amy -
Dagen tog slut, mamma kom hem och Justin drog hem till sig. Jag kände mig mycket bättre så jag antog att jag skulle till skolan nästa dag.
Under middagen med mamma på kvällen berättade jag för henne att Justin skulle åka bort. Jag funderade på om jag skulle säga att han skulle hjälpa oss att hitta Joy, men jag kom fram till att det var nog bäst att vänta.
Väckarklockan ringde tidigt på morgonen och till min besvikelse var det grått och trist väder ute. Jag klev ur sängen och gick till badrummet för att ta en dusch. När jag kommit ut ur duschen virade jag handduken runt min blöta kropp och tittade upp på mig själv i spegeln.
”Usch... Jag ser ju hemsk ut...” mumlade jag och drog med handen genom det blöta håret. ”Aja, tur att det finns smink!” sa jag sen och skrattade smått åt mig själv.
Jag gick lugnt bort till mitt rum igen och började leta kläder. Det blev tillslut ett par mörka jeans, ett vitt linne och en senapsgul tröja över linnet. Efter ungefär en kvart var jag också sminkad, hade lite mer smink än vanligt eftersom att jag såg ut som jag gjorde, och så hade jag dragit på ett rött läppstift på mina läppar. Jag ställde mig framför min helkroppsspegel och kollade hur jag såg ut. Jag vände mig hit och dit för att kunna se från olika vinklar och drog lite i kläderna.
”Det får duga...” sa jag tyst och gick bort till min byrå där min borste låg. Jag drog borsten genom håret ett antal gånger innan jag sen puffade upp det lite och sprejade hårsprej lite här och där för att det skulle hålla sig. Håret började torka nu och självlockarna började locka upp sig. En sista titt i spegeln, sen gick jag ner till köket för att äta lite frukost. Det låg en lapp på bordet från mamma där det stod: ’Behövdes tidigare på jobbet idag, du får göra din egen frukost. Det finns hembakade bagels i skåpet om du vill ha och du kan ta lite chokladflingor och youghurt också om du vill. Ha en bra dag hjärtat! Puss och kram! /Mamma ♥’
Jag suckade kort och slängde lappen i papperskorgen under diskhon. Sen tog jag ner två bagels från skåpet och plackade fram jordnötssmör och sylt medans jag rostade dem. Jag nöjde mig med det eftersom att jag inte orkade ta fram något mer, så jag satte mig vid bordet och började bre mina bagels. Plötsligt kom jag på att jag inte hade någon koll alls på vad klockan var. Jag fick kort sagt panik och kollade upp på köks klockan; tio över åtta.
”Shit!” utbrast jag när jag kom på att skolbussen gick 25 över.
Jag åt snabbt upp min frukost och plockade snabbt undan efter mig, sen sprang jag upp till toan och borstade tänderna snabbt som ögat. När klockan var 21 över stod jag i hallen med min militärgröna jacka på, den röda halsduken virad runt min hals och ett par svarta stövletter i läder på fötterna. Jag tog min ryggsäck över axeln och öppnade dörren. Det var iskallt ute och vart man än kollade var det frost. Jag låste dörren och skyndade mig ner för trappan och ut på gatan och sprang bort mot busshållplatsen.
”Vill du ha skjuts?” Jag hoppade till och stannade upp och tog min hand på hjärtat.
”Herregud, Justin! Du vet verkligen hur man skrämmer livet ur mig!” flämtade jag och gav honom en sur blick där han satt i sin bil precis bredvid mig. Han flinade nöjt och ett litet skratt for ur honom. ”Vill du ha skjuts eller inte?” frågade han sen och trummade som han alltid brukade göra på ratten.
”Har jag ens något val?” frågade jag och han skakade leendes på huvudet. ”Nope.”
Jag suckade och log smått innan jag gick runt bilen och satte mig bredvid Justin i passargerarsätet.
”Godmorgon miss Sunshine!” sa han så fort jag kommit in och log hans otroligt fina leende. Jag himlade med ögonen och log tillbaka. ”Godmorgon mr Bieber!”
Han började köra och precis när vi svängt ut på den stora vägen såg vi skolbussen köra iväg.
”Så varför är du vaken såhär tidigt?” frågade jag undrande och kollade ut på vägen framför oss.
”Jag kör dig till skolan.” svarade han och flinade.
”Jus...” sa jag allvarligt och slog honom på armen. ”Seriöst!”
Han himlade med ögonen och drog på munnen innan han sa: ”Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, så jag gick upp och kollade på TV och det råkade vara Hannah Montana. Så då kom jag å tänka på dig och när vi var hemma hos dig för första gången, när vi hade Hannah Montana maraton, jagade varandra med knivar och allt det där... Sen kom jag på att du skulle till skolan och visste direkt att jag ville skjutsa dig dit eftersom att du inte har varit i skolan på flera dagar och det är min enda chans att få göra det på ett bra tag.” Han tog en paus och mötte snabbt min blick innan han fortsatte: ”Jag kollade ut genom fönstret och såg dig gå ner för trapporna i erat hus. Då skyndade jag mig upp ur soffan, stängde av TV:n, sprang upp till rummet och tog på mig kläder –” Jag rodnade av tanken att han bara hade kalsonger på sig och började försvinna bort i min lilla egna värld när jag försökte tänka mig honom utan tröja och byxor.
”Amy?” frågade han undrande och började skratta när jag blinkade till och satte mig spikrak upp i sätet.
”Tyst...” mumlade jag och fortsatte rodna vildt. ”Fortsätt nu...”
Han slutade skratta och försökte samla sig. ”När jag såg att klockan var kvart över åtta tittade jag ut igen och såg dig kuta omkring som en galning. Då fattade jag att du hade bråttom till bussen, så jag gick ut och satte mig i bilen och väntade tills du hade sprungit förbi vårat hus, sen körde jag ut på vägen och eftersom att det är isigt på vägen hörde du inte bilen när den kom och då körde jag upp bredvid dig och ja... Nu sitter vi här!” Han log och började trumma på ratten igen.
”Jag kan inte fatta att du åker imorgon... Det kommer bli så...tomt.” sa jag tyst efter ett tag och kollade upp på honom, Han tittade tillbaka ner på mig och bet sig i läppen.
”Det kommer bli tomt utan dig också Little Y.”
Jag förde min hand mot hans och vi flätade ihop våra fingrar som vi brukade göra. Hans hans var alldeles varm vilket fick en ström av värme att fyllas genom min kropp.
Vi började närma oss skolan och en suck kom ur min mun. Han smekte lugnt med sin tumme över min hand vilket fick mig att le. Han svängde in på skolans parkering och parkerade bilen. Vi satt länge och bara kollade på varandra med händerna sammanflätade.
”Du borde nog gå in nu, Chaz och Ryan letar nog efter dig...” sa Justin plötsligt efter flera minuters skön och lugn tystnad.
”Jag antar det...” sa jag tyst och knäppte loss mig med min fria hand. Jag suckade och lutade mig mot Justin och kramade om honom. ”Tack för skjutsen, Big B.” mumlade jag i hans öra innan jag drog mig tillbaka och tog upp min ryggsäck som låg på golvet och satte den i mitt knä.
”Sms:ar dig sen, okej?” sa jag och tryckte till hans hand lite grand.
Han nickade och log smått. Jag öppnade bildörren och släppte försiktigt Justins hand. Jag hoppade ut ur bilen och satte på mig ryggsäcken.
”Amy...?” Justin bet sig i läppen när han såg att han hade fått min uppmärkamhet.
”Ja?”
”Du är väldigt vacker.”
Jag började rodna vildt och slog ned blicken i asfalten.
”Du är inte så dum du heller.” sa jag och log smått. ”Tack för skjutsen, snygging.” sa jag sen och blinkade med ena ögat innan jag stängde bildörren. Han log tillbaka och vinkade med ena handen innan han blinkade åt mig och körde iväg. Jag vinkade tillbaka och kollade efter bilen när den körde iväg tills jag inte kunde se den längre.
”AMES!” Ryan och Chaz kom springandes mot mig från skolbussen som precis kommit hit och jag gav dem båda ett stort leende, det var skönt att få se dem igen.
”Hej killar!” ropade jag och började gå mot dem. Jag kramade om dem och de sa att de hade saknat mig när jag varit borta.
”Hur kom du hit?” frågade Ryan efter ett tag när vi nästan var framme vid trappan upp till skolbyggnaden.
”Um... Justin skjutsade mig för att jag missade bussen.”
Båda två verkade förvånade över vad jag sa men nickade sen och började prata om allt jag hade missat när jag var sjuk. Tydligen hade en kille som hette Conor börjat och verkade vara ett problembarn som bara ville bråka hela tiden eller hångla med fjortisar. Rosalie hade redan stått och hånglat med honom mitt i korridoren. Många hade börjat fråga Chaz och Ryan vart jag var någonstans, det blev jag förvånad över för typ ingen vet vem jag är... Plötsligt kom jag på att jag skulle få träffa Jackson idag igen och det fick mig verkligen på bra humör.
Kapitel 27! Varsågod! 28 klart snart! Förlåt mig för SKIIIIIIIIIIIIIIITDÅLIG uppdatering!
