Jag hörde ytterligare en spark och jag stod inte ut längre, hon behövde mig.

Jag tog på mig skorna och sprang ut till bilen. Motorn gick igång och jag backade snabbt ut bilen och gasade iväg. Mobilen höll jag fortfarande mot örat och för varje slag och skrik tryckte jag ner gaspedalen lite mer. Plötsligt upphörde skriken, men slagen fortsatte. Tillslut slutade slagen också och de gick därifrån eftersom att skolklockan ringde in. Jag svängde in på parkeringen och parkerade slarvigt. Oron inom mig växte för varje sekund och jag slängde mig ur bilen och började springa mot skolan.

Det fanns inget spår av henne på framsidan så jag sprang runt byggnaden och stannade tvärt upp när jag såg henne ligga på marken längre fram. Mina ögon fylldes med tårar och jag skyndade mig fram till henne. Jag satte mig på huk och lutade mig över henne, tårarna började rinna ner för mina kinder.

”Amy...” viskade jag och strök med handen över hennes kind.

Det blödde igenom hennes jeans, kinden var svullen och blödde lite grand och ena armen hade ett stort sår. Jag tog hennes hand i min och kysste den.

”Allting kommer att bli bra, okej?” mumlade jag och några tårar letade sig ner för min kind.

Lite längre bort låg hennes iPhone, jag tog upp den och la den i min ficka. Vad skulle jag göra? Ringa 911? Nej, då skulle hela våran dag bli förstörd. Jag bestämde mig för att ta med henne hem till mig och ta hand om henne där så gott som möjligt.

Försiktigt förde jag in mina armar under henne och lyfte upp henne i min famn. Jag hatade att se henne såhär. Långsamt och försiktigt började jag gå mot parkeringen, bara ingen ser mig nu. Vi kom fram utan att någon såg mig och jag öppnade bakdörren försiktigt med ena handen. Jag la in henne och la min tröja under hennes huvud och en filt över henne. Sen satte jag mig i förarsätet och började köra iväg hemåt.

Tillslut var vi framme och jag parkerade bilen på uppfarten till huset. Jag lyfte upp henne i min famn igen och bar upp henne till huset. När vi kommit in sparkade jag snabbt av mig skorna och gick upp för trappan och in i mitt rum där jag försiktigt la ner henne i sängen.

Vad skulle jag göra nu? Hennes sår behövdes tvättas och hon behövde vakna, det var väldigt obehagligt att se henne såhär. Jag började med att hämta bomullstussar, Alsolspritsmedel, vatten i en liten skål och en handduk. Sen började jag att tvätta hennes sår i ansiktet, sen armarna och magen som hon också hade sår på. När jag skulle tvätta benen var jag tvungen att få av hennes byxorna. Försiktigt knäppte jag upp jeansknappen, drog ner gylfen och drog av henne jeansen. Hon hade flera stora blåmärken och sår på benen, ett riktigt stort sår på smalbenet.

Vem var det som gjorde det här egentligen? Vilken hemsk människa vill skada Amy?

När jag hade tvättat färdigt tog jag fram ett par av mina mjukisbyxor och tog på henne dem. Det är nog skönare att ha dem på sig istället för tighta, blodiga jeans.

Jag satte mig bredvid henne på sängen och tog hennes hand i min.

”Amy?” sa jag i försök till att hon skulle vakna. ”Ames?” ”Snälla vakna, Amy.”

Jag kramade om hennes hand och kysste den igen. Hennes mobil vibbrerade som en galning i min ficka, jag tog upp den och såg att hon hade fått flera sms från både Chaz och någon annan kille som hette Jackson. Jag la den på nattduksbordet och tittade sen ut genom fönstret.

”Justin?” sa en krasslig, svag röst bredvid mig.

Jag vände mig snabbt och såg henne ligga och titta på mig med trötta ögon.

”Little Y!” utbrast jag och slängde mig nästan över henne.

Hon kramade om mig hårt och jag njöt verkligen av att ha henne vid medvetande igen. Jag la mig ner bredvid henne och strök undan en hårslinga från hennes ansikte.

”Tack Big B. Tack för att du kom och för att du tar hand om mig... igen.”

”Allt för dig, Ames.”

Hon log och tittade på mig, de där ögonen och det där leendet var bland det bästa jag visste.

Plötsligt grimarserade hon av smärta och jag satte mig fort upp.

”Vart gör det ont?” frågade jag sedan och gav henne en orolig blick.

”Benet.” andades hon ut och knep ihop ögonen.

Jag lyfte försiktigt min hand och la den där jag trodde att det var. ”Här?”

Hon nickade och öppnade ögonen igen och såg på mig. Jag reste mig upp och gick fram till mitt skrivbord där jag hade lagt en fryspåse. Jag bröt innehållet  och kände snart kylan i mina händer. Sen virade jag in den i en tunn handduk innan jag satte mig på sängen igen. Försiktigt la jag isen på benet.

”Tack.” sa hon tyst och blundade.

”Vill du ha något att dricka? Vatten eller nåt?” sa jag efter ett tag och ställde mig upp.

”Vatten, tack.”

”Okej, jag kommer strax!”

Med snabba steg joggade jag ner för trappan och in i köket, tog fram ett stort glas och fyllde det med kallt vatten från kranen. Sen skyndade jag mig tillbaka upp och försökte att inte spilla. Amy vände snabbt huvudet mot mig när jag kom in.

”Här har du.” sa jag lugnt och sträckte fram glaset till henne. Hon mumlade ett ”tack” och tog emot det.

Hennes kind hade verkligen svullnat upp, men hon var fortfarande sjukt vacker. Men vem i hela världen skulle vilja skada henne? Jag fattar inte, hon är den underbaraste personen jag någonsin träffat.

”Vilka var det?” fick jag ur mig och hon mötte mig blick.

Hon tog en till klunk av vattnet och ställde det sen på hennes mage med sina händer runt det.

”Du vet inte vilka de är.” sa hon tyst och tittade upp i taket.

”Amy. Säg.” sa jag bestämt och satte mig på sängen bredvid henne.

”Nicole, Sandy och Dave.” sa hon med en darrig röst.

”Varför gjorde de det?” frågade jag och svalde.

”Vet inte säkert... Men Nicole och jag har bråkat förut, och då var det om dig. Sandy har sett mig med Jackson, hennes ex, och tror att jag och han är tillsammans eller nåt, vilket vi inte är. Dave är med Nicole jämt och han gör alltid som hon säger.”

Jag fick en stor klump i magen när jag hörde att hon hade blivit slagen på grund av mig. Och jag blev orolig när jag hörde att hon var med en annan kille.

”Jag förstår inte hur någon kan göra så mot dig. Det är helt sjukt.” sa jag tyst och skakade på huvudet. ”Det var inte så himla trevligt att höra det heller...” fortsatte jag och Amys skrik spelades åter upp i mina öron.

Vi satt en lång stund och bara kollade på varandra. Jag tyckte inte om att se henne skadad, det fick mig att må dåligt.

Plötsligt ringde hennes mobil och hon bad mig att svara åt henne.

”Amys mobil.” svarade jag med hennes iPhone tryckt mot örat.

”Hallå? Vart är Amy? Vad har hänt?” sa en orolig killröst.

”Amy är hos mig. Hon får säga det själv för jag vet inte om hon vill att jag säger det. Vem är det föresten?” sa jag och kollade på Amy medan jag pratade.

”Okej, får jag prata med henne? Det är Jackson. Vem är du?”

Jag svalde och vände bort telefonen.

”Ames, Jackson vill prata med dig.”

Hon skakade trött på huvudet och rynkade pannan. Jag nickade förstående och vände tillbaka luren mot mitt öra.

”Jackson, Amy orkar inte prata just nu. Men hon kan kanske ringa dig när hon mår bättre?”

”Okej, visst. Men vem är det jag pratar med?”

”Justin.” sa jag kort och snabbt.

Jag hörde hur han flämtade och då tryckte jag bort samtalet.

”Han är en belieber, Jus.” skrattade Amy, åh vad jag älskade att höra hennes skratt igen.

Jag la mobilen på nattduksbordet igen och satte mig på sängen.

”Hur mår du?” frågade jag och tog hennes hand i min.

”Bättre.” sa hon och log smått. ”Men det värker lite i kinden och ganska mycket i benen... Isen börjar bli lite för kall nu, kan du...?”

Jag hajade snabbt och tog bort isen från hennes ben och la den bredvid mig.

”Tack.”

- Amy -

Hur länge sen var det det hände egentligen? Hur länge hade jag varit här?

Jag vände huvudet mot nattduksbordet där jag visste att hans digitala väckarklocka stod. 14:38. Shit, det har nästan gått 3 timmar sen det hände. Vad hade hänt om inte Justin kom? Om han inte ens visste om att det hade hänt? Då skulle jag legat där rätt så länge innan någon hittat mig och då skulle jag kanske legat på sjukhuset vid det här laget. Jag är glad över att Justin kom och att han inte tog mig till sjukhuset. Jag hatar verkligen sjukhus och doktorer som sticker nålar och grejer i en.

När jag var liten så lekte jag och Joy ute i den stora parken i Boston mycket. Där fanns det en liten memoral byggnad uppe op en kulle, jag och Joy sprang runt och plötsligt sprang jag rakt in i en pelare, föll ner för trappan och rullade halvvägs ner på kullen. Jag fick ligga på sjukhuset i en hel vecka. Hemska minnen...

Jag tittade upp på Justin som kollade på mig med sina underbara, bruna, vackra ögon.

Av någon anledning ville jag röra på mig. Jag ville pröva att sätta mig upp. Försiktigt tog jag händerna på madrassen som stöd och drog mig långsamt uppåt.

”Vad gör du?” frågade han oroligt och flyttade sig närmare mig för att försöka hjälpa mig.

”Försöker...” började jag och drog mig upp den sista biten och till min förvåning sp hade jag klarat det. ”...sätta mig upp.” fortsatte jag och tittade upp på Justin och log. ”Jag klarade det!”

Han log han med och slappnade av en aning.

Jag satt ett tag och kollade på honom, bara kollade. Jag kom och tänka på vad jag hade sagt veckan innan. Att jag skulle tänka på hur jag ville ha det mellan oss två. Och problemet var att jag inte visste fortfarande. Allting  var så förvirrande och att ha 4 killar som de enda vännerna här kanske inte var så bra... Och alla ser bra ut. Chaz var den första som började flörta med mig. Men nu var det 3 killar till som gjorde det och det var verkligen skitjobbigt. Justin åker imorgon, och jag kommer inte få träffa honom på jättelänge. Men de andra tre kommer jag träffa varje dag.

”Vad tänker du på?”

Justin avbröt mig i mina tankar och fick mig att blinka till.

”Eh, inget speciellt.” sa jag och bet mig i läppen.

Han flinade och tittade ut genom fönstret. Jag tittade också ut och plötsligt får jag syn på någonting som gör att hela min kropp fylldes av glädje. Ett litet vitt korn som singlar ner precis utanför fönstret.

Justin och jag vände oss samtidigt mot varandra och utbrast i kör: ”DET SNÖAR!”

En kort stund glömde jag att jag ens hade ont och, tro det eller ej, ställde mig upp. Men det började värka som bara den i mitt vänstra ben och jag satte mig snabbt på sängkanten bredvid Justin och bet ihop.

”Oj, hur hände det där?” sa Justin förvånat och stirrade på mig.

”Jag glömde bort att jag hade ont. Men faktiskt så gör det bara ont i vänsterbenet nu!” sa jag och log.

”Jag tror du tänker på samma sak som jag eller hur?”

”Ut till snön?”

Han nickade och vi började skratta. Justin ställde sig upp och tog fram en varmare tröja till mig och jag tog lydigt på mig den blåa Toronto tjocktröjan. Han ställde sig bredvid mig och sträckte fram sin arm så att jag kunde ta tag i den och ställa mig upp igen. Det gick bra och vi började gå ut från rummet, eller ja, jag haltade och hängde nästan på Justins arm. Men så kom vi till trappan och jag stannade tvärt upp. Hur skulle vi göra nu? Utan att jag ens hann reagera så hade Justin lyft upp mig i hans famn och börjat gå ner för trappan. Jag hade min arm runt hans rygg och min andra vilade mot hans bröstkorg.

Väl nere släppte han mig inte. Han gick bort till hallen och satte ner mig på bänken som stod där.

”Jag kommer snart.” sa han och försvann in i vardagsrummet.

Det var tyst ett tag. Ganska läskigt tyst. Men sen dök han upp med en jacka i handen.

”Varsågod.” sa han och sträckte fram den åt mig.

Jag tog förvirrat emot den och stirrade på den. Han skrattade och fortsatte: ”Det är mammas gamla, det är kallt ute och din jacka är alldeles för tunn. Kom igen nu!”

Han tog den ifrån mig och hjälpte mig att få på mig den.

”Tack.” sa jag och log smått. Innan jag hann säga någonting så höll han plötsligt på att ta på mig skorna.

”Ingen orsak.” sa han när han var klar och reste sig upp och tog ner sin jacka från kroken på väggen och tog på sig den. Jag betraktade honom medan han drog upp dragkedjan och bet mig i läppen när han tittade upp på mig. Han flinade och satte sig ner på huk för att ta på sig skorna.

”Så, redo?” undrade han och reste sig upp.

”Alltid redo!” ropade jag och det fick honom att hoppa till - vilket fick mig att gapskratta. Han gjorde en sur min och började gå mot dörren. ”Förlåt Justin!” fick jag ur mig men fortsatte att flina smått.

Han vände sig om och log. ”Vill du ha hjälp?”

Jag nickade och sträckte mig efter honom likt en liten bebis som vill upp i mammans armar. ”Du är konstig, Little Y...” skrattade Justin och tog tag i mina armar så att jag kunde ställa mig upp.

”Tack detsamma!” sa jag och ruffsade till honom i håret.

”You did not just do that!” sa han hotfullt och pekade på mig.

”Oh yes I did!” sa jag och ruffsade till honom igen.

Det var då han lyfte upp mig i sin famn, öppnade dörren och sprang ut i snön. 

DAMDADAM! Kapitel 29! :D 5 kommentarer till nästa igen? :)