Jag vaknade mitt på dagen och satte mig upp i sängen och gäspade stort. Imorgon började jag i skolan, i en skola där jag inte kände någon. Fast jo, Chaz och Ryan gick ju där så jag antar att jag skulle vara med dem hela dagen.

 

Mamma kom in och satte sig på sängkanten.

”Godmorgon sömntuta!” retades hon och lutade sig fram och pussade mig på pannan.

”Godmorgon...” mumlade jag och kilade mig på huvudet och gäspade ännu en gång.

Hon skrattade kort och ruffsade mig i håret. ”Frukosten är klar om du vill ha.”

 

Jag kände hur min mage kurrade och snabbt nickade jag och reste mig snabbt upp. Jag drog morgonrocken runt mig och sprang ner till köket och drog in doften av stekta ägg och bacon. Magen kurrade galet mycket så jag gick fram till bordet, drog ut stolen, satte mig och började lägga upp en massa mat på min tallrik.

 

Snart hade jag kastat i mig det mesta och jag lutade mig tillbaka och klappade belåtet på min lilla mage så att den började dallra lite grann.

 

”Så...” började mamma.

”Så vaddå?” frågade jag och höjde på ena högonbrynet samtidigt som jag tog en baconbit från stekpannan och stoppade in den i munnen.

”Justin alltså... Wow...”

 

Jag sträckte mig fram och slog henne lätt på armen och kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder. Hon skrattade men tystnade snabbt och höjde på ögonen och flinade.

 

”Inte för att vara en jobbig mamma eller så... Men du har faktiskt bara känt honom i några dagar Amy.” sa hon seriöst samtidigt som hon torkade en tallrik som hon nyss hade diskat.

”Mamma... jag vet inte ens om jag gillar han på det sättet.”

”Vadå 'vet inte'?” frågade hon förvånat.

 

Skulle jag verkligen orka förklara allt för henne nu? Nej jag orkade inte. Jag skakade på huvudet och tog min tallrik och mitt glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in det.

 

”Okej...” hörde jag att hon mumlade bakom mig.

 

När jag var klar med disken gick jag upp till mitt rum och satte mig i sängen. Automatiskt tittade jag ut mot Justins fönster och till min lättnad var han inte där och stirrade på mig.

 

Eftersom det var söndag och jag inte hade något speciellt att göra så bestämde jag mig för att dra ut och springa lite. Jag letade fram mina joggingsskor, ett par strumpor, träningsbyxor och tröja, klädde på mig snabbt, skuttade ner för trappan och sa till mamma att jag skulle ut och jogga innan jag tillslut steg ut i den friska höst luften.

 

Gruset knastrade där jag sprang på den lilla vägen som hade lett mig ut någon kilometer ut från stan. Vart jag var påväg visste jag inte, jag bara sprang. Snart blev gruset jord och omgivningen runtomkring mig blev skog. Jag fortsatte in i skogen och märkte att jag konstigt nog kände igen mig. Men jag visste inte hur. Jag saktade ner och tittade mig omkring. Mina fötter tvärstannade och jag stod helt stilla och kom på vart jag var. Jag var vid sjön, dit Justin hade tagit mig.

 

Jag satte mig utmattad vid ett träd och bilder från den picnicken med Justin dök upp i mitt huvud. Plötsligt kom jag på mig själv att jag satt och log som ett fån. Jag hade tänkt på när vi sjöng ’The Climb’ tillsammans och nu kom jag på att det var just här, vid det här trädet, som vi satt.

 

Efter ett tag reste jag mig upp och gick ner till sjön. Jag satte mig på huk och kände på vattnet som var riktigt kallt. Inte så kontigt med tanke på att det faktiskt var November.

 

Jag gick tillbaka till trädet och satte mig ner igen. Mina fingrar trummade lätt på en rot bredvid mig, plötsligt kände jag något på roten som kändes konstigt. Jag vände ner bilcken på roten och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg vad det var.

 

Ett litet hjärta med texten ’J+A’ inuti var inristat i roten.

Ett tyst litet ”Aww” kom från min mun.

Jag studerade Justins verk och log stort. Fast nu dök den där jobbiga frågan upp i mitt huvud igen.

 

”Gillar jag honom verkligen på det sättet?”

 

Jag stönade och lutade huvudet mot stammen och blundade. Trots att klockan säkert inte var mer än 4 på dagen så var jag väldigt trött konstigt nog, så jag somnade.

 

 

När jag vaknade var det nästan mörkt och jag hade sovigt i flera timmar.

 

”Oh poop.” sa jag medans jag ställde mig upp och började hoppa lite på stället för att få upp värmen i kroppen. Min blick for ner till roten där hjärtat fortfarande var kvar, skulle jag berätta för Justin att jag hade sett det? Nej det var nog bäst att inte göra det... Om han vill att jag ska veta får han säga det själv.

 

Jag började springa in på stigen och fick anstränga mig för att se vart jag var. Det blev kallare och kallare och det började sticka i kinderna. Det enda jag ville nu var att komma hem och sätta mig med en filt i soffan och dricka varmchoklad. Den tanken gav mig lite extra styrka så att jag ökade takten. Snart kände jag grus under fötterna och lämnade skogen bakom mig medan jag sprang på vägen ute på fältet.

 

Kanske efter drygt 10 minuter svängde jag tillslut in på våran gata och saktade in vid vårat hus och gick med tunga steg upp för den lilla trappan upp till dörren.

 

”AMY! Vart i hela friden har du varit?!” skrek mamma så fort jag klev in genom dörren. ”Vi har varit så himla oroliga!” fortsatte hon medan hon kramade om mig.

”Jag somnade... och jag glömde ta med mig mobilen. Förlåt.” sa jag och drog mig ur kramen. ”Vilka 'vi' föresten?”

 

Behöve jag ens fråga? Den enda som brydde sig om mig var mamma, Justin och Pattie. Och så Chaz och Ryan såklart, men jag tvivlade på att de var här.

 

”Är hon tillbaka?” hörde jag en välbekant röst säga från vardagsrummet. Jag fick påminna mig själv om att andas i normal takt. Vi hade inte träffats sen jag hade lämnat honom. Det här skulle nog bli ganska awkward...

Mamma gick bort till dörröppningen till vardagsrummet och svarade honom med ett: ”Ja!” och log stort.

Jag böjde mig ner och tog av mig skorna och ställde upp dem bredvid Justins. När jag sen ställde mig upp igen såg jag honom i dörröppningen. Han stannade upp och sa: ”Little Y” med en lättad suck och började gå mot mig igen fast i lite snabbare tempo.

 

Tydligen så hade han glömt bort det som hände igår för tillfället för att han drog in mig i en varm och mysig kram. En typisk Justin-kram.

 

”Ames! Vart var du? Vi har ju suttit här hur länge som helst och funderat på att ringa polisen till och med! Fattar du inte hur oroliga vi har varit? Hur orolig jag har varit?”

 

Oj, polisen. De måste ha trott att jag hade blivit kidnappad eller nåt!

 

”Jag sprang till sjön...” sa jag tyst och tittade ner i golvet.

”Till vår sjö?”

 

Sa han precis vår sjö? Han och min liksom?

Jag tittade upp på honom och mötte hans blick. Jag nickade kort och kände hur kinderna började bli varma. Han log och lyfte handen och drog bort en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och drog det bakom mitt öra.

 

”Vi måste prata...” sa han kort och slutade le. Jag förstod ju varför han ville prata.

”Kan jag få duscha först? Jag vill inte direkt sitta och stinka om du förstår vad jag menar?”

 

Han nickade och jag gick förbi honom och innan jag gick upp kom Pattie ut från vardagsrummet och gav mig en kram.

 

En stund senare efter att jag hade duschat och tagit på mig mjukisbyxor och ett linne och dragit på mig ett par mys-strumpor satt jag på sängen och drog med fingrarna genom håret som höll på att torka. Jag skickade iväg ett sms till Justin att han kunde komma och snart hörde jag steg utanför mitt rum och en kort knackning.

 

- Justin -

”Kom in.” hörde jag Amy säga på andra sidan av dörren.

 

Jag öppnade, gick in och stängde dörren efter mig innan jag sen gick och satte mig på hennes skrivbordsstol.

 

”Vad var det du ville prata om?” frågade hon kort och drog med fingrarna över hennes ben.

”Jag tror du vet.” svarade jag och hon tittade upp, mötte min blick och nickade.

”Ehm... Jo jag sa ju på resturangen igår att jag ville tänka efter ett tag innan jag var säker på oss två. Det var det jag kom på sen på kvällen när jag bara lämnade dig. Jag hade glömt bort att jag faktiskt hade sagt själv att jag ville tänka på saken innan det hände nåt mer men det hände ju nåt mer om du förstår vad jag menar...”

 

Jag nickade förstående och bet mig i läppen.

 

”och jag har tänkt mer på det nu, men jag vet fortfarande inte... Ge mig några veckor så att jag får tänka lite mer. Går det?”

”Jodå, det går. Bara det slutar med att jag får dig så blir jag nöjd.”

 

Men Gud... varför sa jag sådär? Dock var det ju sant, men ändå, man säger ju inte så!

Hon himlade med ögonen och fnissade.

 

”Men får jag krama dig då?” prövade jag att fråga. Om jag inte skulle få kyssa henne så borde jag ju i alla fall få krama henne? Mer vänskapligt liksom?

”Såklart du får, Big B! Men bara vänskapliga kramar, okej?”

”Okej.”

 

Jag gav henne ett leende och ställde mig upp och gick och satte mig bredvid henne på sängen.

 

”Jasså du ville ha en nu?” skrattade hon och jag nickade och skrattade jag med. Jag drog in henne i en kram och hon kramade tillbaka.

”JUSTIN! Vi måste gå hem nu!” skrek mamma från nedervåningen. Jag suckade och släppte taget om Amy.

”Vi hörs!” sa jag och gav henne en väldigt kort och snabb kram till.

”Ja det gör vi!” sa hon tillbaka och fnissade till.

 

Det här blir nog bra för tillfället. Bara vänner. Men jag förstår att hon vill vänta, och så länge jag får vara med henne så är jag nöjd.

---