My Favorite Boy - Kapitel 22
- Amy -
Morgonen därpå stod jag nere vid busshållplatsen och väntade på skolbussen som skulle komma när som helst nu. Jag hörde några flås bakom mig och vände mig om.
”Chazie!” ropade jag och log stort.
Chaz log tillbaka och gav mig en kram när han också kommit fram till hållplatsen. ”Nervös?” frågade han och jag nickade.
”Galet nervös.”
”Förstår det...” Han gav mig en medlidande blick och jag log tacksamt.
Plötsligt hörde vi ett brummande och bussen kom körandes runt hörnet och svängde in på hållplatsen. Vi gick på och gick och satte oss ganska långt bak.
”Var är Ryan föresten?” frågade jag och vände blicken från fönstret till Chaz.
”Han går på på nästa hållplats.” sa han och tittade framåt i bussen.
”Jaha..”
Precis när jag sa det stannade bussen och Ryan gick på. Han såg oss och vinkade medan han gick till oss och satte sig mittemot.
”Hej Ryan!” sa jag och log samtidigt som jag gav honom en liten vink med vänsterhanden.
”Tja Amy!” sa han och besvarade mitt leende.
Killarna gjorde deras klassiska hälsning och började prata om sånt som jag inte fattade något om. Jag tittade ut genom fönstret och kollade på husen som vi körde förbi. Himlen var grå och trist, kanske skulle vi äntligen få snö idag.
”Vad gjorde du igår då?” Chaz buffade till mig på armen och väckte mig från mina tankar.
”Va?” frågade jag förvirrat. De skrattade och upprepade frågan för mig.
”Jaha! Ehm... Jag var ute och sprang, och så sov jag.”
”Var det det enda du gjorde?” flinade Ryan samtidigt som han höll på att spela nåt spel på sin iPhone.
”Ja, typ. Jag åt ju mat och sånt också såklart, det klassiska. Men annars så var jag ute.”
De nickade och gick tillbaka med att prata om det som de hade pratat om innan och jag tog fram min mobil och såg att jag hade fått ett nytt meddelande från Claire.
Helluu Sunshine! Hur är det? xx
Tja tja Parker! Det är helt okej. Är på väg till skolan nu. Första dagen, aah! Men jag har två killkompisar med mig så jag klarar mig nog ;) Hur är det själv? xx Knappade jag in som svar och tryckte på skicka.
Jag hade verkligen tur att jag hade lärt känna Chaz och Ryan innan. Annars skulle jag vara helt lost. Hoppas att jag hamnar i samma klass som dem bara...
Det vibrerade i min hand och jag tryckte snabbt upp meddelandet från Claire.
Ååh, hoppas det går bra! Jasså? Vad heter dem då? Är de snygga? ;) Jodå det är väl okej, jag och Nolan är också påväg till skolan nu. Han har flyttat hem till oss för tillfället. Din pappa är på bättringsvägen säger de, fast han är fortfarande väldigt sjuk... :/ Men det ska nog gå bra ska du se! xx
Jag flinade när jag läste ’Är de snygga?’. Sen stack det till i magen av saknad efter henne, Nolan, pappa och Nicole.
Hahah, de heter Chaz och Ryan. (: och ja det är de väl, fast inte så mycket att man måste typ nypa sig i armen... ;) Åh okej, hälsa till honom att jag saknar honom sjukt mycket! Och det glädjer mig att höra att pappa är på bättringsvägen... Tack för allt du gör Claire! Du betyder! xx
Chaz puffade till mig på benet och jag tittade upp.
”Vi är framme nu.” sa han och reste sig upp och log.
”Jaha! Oj, haha!” fnissade jag och slängde väskan över axeln och gick ut ur bussen med mina två killkompisar.
Framför oss var en stor byggnad i cement som omringades av en stor skolgård som var full med elever. Några killar stod lite längre bort och ropade till Chaz och Ryan och vinkade. Antagligen deras vänner...
”Vem är tjejen?” ropade en av killarna och nickade menande mot mig.
”Vår kompis.” svarade Ryan och killarna nickade och mumlade något som jag inte hörde.
”Följer ni med till expiditionen?” frågade jag och kollade upp på dem båda.
De växlade blickar med varandra och nickade sen. ”Jadå!”
Jag log tacksamt åt dem och började gå upp för den stora trappan upp till entrén. När vi kom in tittade jag mig förundrad omkring mig och harklade mig och rätade ut tröjan som jag hade på mig.
”Vart ligger expiditionen då?” frågade jag och tittade åt alla håll.
”Kom.” sa Chaz och armen runt mig, precis som han gjorde den där första gången. Ryan gick på andra sidan av mig och jag tittade upp på honom och log.
”Tack för att ni är med mig, jag vet inte riktigt hur jag skulle klarat mig annars!”
”Äh, vi är bara glada att få vara med dig!” sa Ryan och flinade.
”Här är det!” utbrast Chaz och jag kollade på skylten på dörren där det stod ’EXPIDITION’ på och knackade lätt på dörren.
”Kom in!” ropade en kvinnoröst på andra sidan och jag tryckte ner handtaget och gick in. Fast Ryan och Chaz fick stanna utanför.
”Jaha, vad kan jag göra för dig då?” frågade hon och log ett vänligt leende.
”Jo jag ska börja här idag.”
”Åh! Du måste vara Amy! Stämmer det?”
”Eh, ja det är jag det!”
”Vänta lite så ska jag bara hämta dina saker, jag kommer strax!”
Jag nickade och hon gick iväg en stund. Hon kom snart tillbaka med en massa böcker, papper, penna, sudd, linjal och en massa sånt. Jag tog emot det och tog ett fast grepp om sakerna.
”Och så ett schema såklart!” utbrast hon och tog upp ännu ett papper som tydligen var mitt schema.
”Tack så jättemycket!”
”Varsågod miss Sunshine! Och välkommen till Stratford High!”
Jag nickade och gick ut där killarna stod lutade mot väggen och väntade på mig.
”Så vilken klass hamnade du i?” frågade Chaz uppspelt och såg med förväntansfulla ögon på mig.
”Let’s check...” mumlade jag och fumlade lite med alla papper och annat i mina händer. Tillslut fick jag fram mitt schema och längst upp stod det min klass. ”2B”
”Det är ju min klass!” utbrast Chaz och log större än någonsin. Ryan därimot stod och sa något i stil med: ”Kul, kul...” Jag antar att han skulle känna sig lite utanför...
”Hur mycket är klockan?” frågade Chaz och kollade på Ryan. Ryan kollade ner på sitt armbandsur och lyfte upp blicken igen och sa: ”8.29 am”
”Shit. Våran lektion börjar om en minut Amy!” Vi fick lite panik och sa hejdå till Ryan och bestämde att vi skulle ses på lunchrasten eftersom vi hade rast olika tider annars. Vi började små jogga bort i korridoren mot våra skåp som lyckligtvis låg nära klassrummet. Jag vred kombinationen till mitt lås och öppnade det snabbt som ögat. Sedan la jag in allt jag inte skulle ha och stängde det sen och Chaz stod redan bredvid mig klar att springa den sista biten till klassrummet.
Vi knackade lätt på dörren och hörde en kvinnoröst från andra sidan ropa: ”Kom in!”
”Förlåt att vi är sena” sa vi båda och Chaz gick och satte sig på sin plats utan att tänka, så jag stod kvar som ett fån och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen.
”Gå och sätt dig på din plats.” sa läraren kort och kollade upp över glasögonkanten.
”J-jag är ny här.” mumlade jag och rynkade pannan.
Genast bytte hon ansiktsutryck och sken upp i ett leende. ”Då är det ju du som är Amy! Eller hur?”
Jag nickade och rodnade när jag kände alls blickar på mig. Hon vinkade fram mig och med långsamma skakiga ben gick jag fram och ställde mig vid henne. Hon la ena handen på min axel och blickade ut över klassen.
”Klassen, detta är vår nya elev Amy Sunshine. Se nu till att hon trivs här och var snälla mot henne!” Sedan vände hon sig mot mig och frågade om jag hade något som jag ville berätta om mig själv så att de skulle få lära känna vem jag är lite bättre.
”Ehm... Jag kommer från Boston. Flyttade hit med min mamma förra veckan. Jag har en lillebror i Boston som är med min pappa. Gillar att sjunga, dansa, spela fotboll och springa. Och ja... det var väl det.”
Hon började klappa i händerna och snart klappade alla i klassen i händerna för mig.
”Tack så mycket Amy, du kan gå och sätta dig vid Jackson.” sa hon och pekade på en ledig plats bredvid en blond kille med en grå hoodie som hittade upp och mötte min blick och det stack till i min mage när jag såg hans vackra blåa ögon.
Jag vaknade snart till liv igen och gick mellan bänkarna bort till platsen bredvid Jacksons. Jag la tyst ner mina grejer på bänken och satte mig ner på stolen. När jag tittade upp sträckte han fram sin hand och sa lugnt: ”Jackson” med en varm och lite hes röst som fick hela mig att rysa. ”Amy” sa jag vänligt tillbaka och tog hans hand och skakade den. Han log ett litet leende och vi vände oss framåt igen och lyssnade på vad läraren sa.
*rrrrrriiiiiiiiiiinnng*
Efter en timme ringde skolklockan till rast. Alla andra reste sig snabbt upp och rushade ut ur klassrummet medans jag, Jackson, Chaz och en annan tjej tog det ganska lugnt och samlade ihop våra grejer innan vi lugnt gick ut och bort till våra skåp.
”Men jooo det är sant! Jag dejtar Justin Bieber! Han är ju tillbaka i stan för att ta det lugnt och vi har gått ut en del.”
Mina öron spetsades lite extra och jag kikade ut i korridoren för att se vem det var som sa det. Det var en tjej i C klassen tror jag som hade långt platinblondt hår, fylliga läppar och alldeles för mycket smink.
Jag suckade och vände tillbaka till att lägga in mina grejer i skåpet.
”Vadå är du avundsjuk?” ropade hon och menade tydligen mig. Jag stängde skåpet och tittade åt hennes håll. ”Ursäkta?” frågade jag och rynkade pannan.
”Är du avundsjuk för att jag säger att jag dejtar Justin eller tror du mig bara inte?”
”Okej, för det första: Varför skulle jag vara avundsjuk? Och för det andra: Jag vet inte ens vem du är, och jag skulle märkt på Justin om han dejtade någon.” sa jag hårt och ilsket tillbaka till henne.
”Men...”
Hon sa inget mer. Hon kom nog inte på vad hon skulle säga... Den ilska jag kände inom mig nu bubblade snart över och Chaz slöt upp vid min sida och la en lugnande arm över mina axlar.
”Lita aldrig på något hon säger. Hon snackar bara skit.”
”Jo jag märkte ju det...”
Vi vände oss om och började gå bort i korridoren och försökte glömma tjejen. Vi satte oss ner i en soffa som stod längs med väggen och jag plockade fram min mobil och såg ett sms från Claire som jag inte hann se innan jag gick av bussen förut.
OMG!!! CHAZ OCH RYAN?! SKOJAR DU MED MIG?! De är ju Justins bästa vänner!!!!!!!!! AAAAHHH!! DE ÄR JU SKITSNYGGA!!!!!
Jag skrattade lågt, vilket fick Chaz att kolla nyfiket på mig. Jag visade honom sms:et och flinade. ”En av mina bästa vänner skrev det nyss...”
Chaz skrattade han med och jag printscreenade och skickade iväg bilden till Ryan som snart svarade med: HAHAHAH! ;)
”Vi börjar nästa lektion snart va?” frågade jag Chaz och han nickade. ”Vad har vi?”
”Bild.”
Jag nickade och vi reste oss upp för att gå bort till våra skåp igen. Men påvägen var jag så klumpig att jag ramlade... Jag snubblade på min fot och var beredd på att möta det hårda golvet men istället fångades jag upp av två starka armar. När jag stod rakt upp igen tittade jag upp och mötte Jacksons djupa, blåa ögon som tittade på mig oroligt.
”Gick det bra?” frågade han och klappade mig lätt på ryggen innan han släppte taget om mig.
”Bra antar jag, tack Jackson.” svarade jag och log tacksamt mot honom.
”Ingen orsak Amy, kommer ni till Bilden? Vi börjar nu om någon minut...”
”Ja vi kommer! Ska bara hämta pennor och sånt i skåpet!”
”Ses där!”
Vi nickade mot varandra och jag och Chaz sprang iväg till skåpen innan vi sedan kutade som galningar till Bildsalen och som tur var kom vi precis i tid. Pjuh.
Okej nu fick ni ett lite extra långt inlägg! Kommer skriva en del nu när jag åker till Polen så det kommer nog en hel del veckan efter jag kommit hem (kommer hem den 20:e). Så länge tycker jag att ni ska kommenteraaa! :D Snälla? :) Kram på er! Vi ses om en vecka ungefär! :D <3
My Favorite Boy - Kapitel 21
Jag vaknade mitt på dagen och satte mig upp i sängen och gäspade stort. Imorgon började jag i skolan, i en skola där jag inte kände någon. Fast jo, Chaz och Ryan gick ju där så jag antar att jag skulle vara med dem hela dagen.
Mamma kom in och satte sig på sängkanten.
”Godmorgon sömntuta!” retades hon och lutade sig fram och pussade mig på pannan.
”Godmorgon...” mumlade jag och kilade mig på huvudet och gäspade ännu en gång.
Hon skrattade kort och ruffsade mig i håret. ”Frukosten är klar om du vill ha.”
Jag kände hur min mage kurrade och snabbt nickade jag och reste mig snabbt upp. Jag drog morgonrocken runt mig och sprang ner till köket och drog in doften av stekta ägg och bacon. Magen kurrade galet mycket så jag gick fram till bordet, drog ut stolen, satte mig och började lägga upp en massa mat på min tallrik.
Snart hade jag kastat i mig det mesta och jag lutade mig tillbaka och klappade belåtet på min lilla mage så att den började dallra lite grann.
”Så...” började mamma.
”Så vaddå?” frågade jag och höjde på ena högonbrynet samtidigt som jag tog en baconbit från stekpannan och stoppade in den i munnen.
”Justin alltså... Wow...”
Jag sträckte mig fram och slog henne lätt på armen och kände hur rodnaden började sprida sig över mina kinder. Hon skrattade men tystnade snabbt och höjde på ögonen och flinade.
”Inte för att vara en jobbig mamma eller så... Men du har faktiskt bara känt honom i några dagar Amy.” sa hon seriöst samtidigt som hon torkade en tallrik som hon nyss hade diskat.
”Mamma... jag vet inte ens om jag gillar han på det sättet.”
”Vadå 'vet inte'?” frågade hon förvånat.
Skulle jag verkligen orka förklara allt för henne nu? Nej jag orkade inte. Jag skakade på huvudet och tog min tallrik och mitt glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in det.
”Okej...” hörde jag att hon mumlade bakom mig.
När jag var klar med disken gick jag upp till mitt rum och satte mig i sängen. Automatiskt tittade jag ut mot Justins fönster och till min lättnad var han inte där och stirrade på mig.
Eftersom det var söndag och jag inte hade något speciellt att göra så bestämde jag mig för att dra ut och springa lite. Jag letade fram mina joggingsskor, ett par strumpor, träningsbyxor och tröja, klädde på mig snabbt, skuttade ner för trappan och sa till mamma att jag skulle ut och jogga innan jag tillslut steg ut i den friska höst luften.
Gruset knastrade där jag sprang på den lilla vägen som hade lett mig ut någon kilometer ut från stan. Vart jag var påväg visste jag inte, jag bara sprang. Snart blev gruset jord och omgivningen runtomkring mig blev skog. Jag fortsatte in i skogen och märkte att jag konstigt nog kände igen mig. Men jag visste inte hur. Jag saktade ner och tittade mig omkring. Mina fötter tvärstannade och jag stod helt stilla och kom på vart jag var. Jag var vid sjön, dit Justin hade tagit mig.
Jag satte mig utmattad vid ett träd och bilder från den picnicken med Justin dök upp i mitt huvud. Plötsligt kom jag på mig själv att jag satt och log som ett fån. Jag hade tänkt på när vi sjöng ’The Climb’ tillsammans och nu kom jag på att det var just här, vid det här trädet, som vi satt.
Efter ett tag reste jag mig upp och gick ner till sjön. Jag satte mig på huk och kände på vattnet som var riktigt kallt. Inte så kontigt med tanke på att det faktiskt var November.
Jag gick tillbaka till trädet och satte mig ner igen. Mina fingrar trummade lätt på en rot bredvid mig, plötsligt kände jag något på roten som kändes konstigt. Jag vände ner bilcken på roten och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg vad det var.
Ett litet hjärta med texten ’J+A’ inuti var inristat i roten.
Ett tyst litet ”Aww” kom från min mun.
Jag studerade Justins verk och log stort. Fast nu dök den där jobbiga frågan upp i mitt huvud igen.
”Gillar jag honom verkligen på det sättet?”
Jag stönade och lutade huvudet mot stammen och blundade. Trots att klockan säkert inte var mer än 4 på dagen så var jag väldigt trött konstigt nog, så jag somnade.
När jag vaknade var det nästan mörkt och jag hade sovigt i flera timmar.
”Oh poop.” sa jag medans jag ställde mig upp och började hoppa lite på stället för att få upp värmen i kroppen. Min blick for ner till roten där hjärtat fortfarande var kvar, skulle jag berätta för Justin att jag hade sett det? Nej det var nog bäst att inte göra det... Om han vill att jag ska veta får han säga det själv.
Jag började springa in på stigen och fick anstränga mig för att se vart jag var. Det blev kallare och kallare och det började sticka i kinderna. Det enda jag ville nu var att komma hem och sätta mig med en filt i soffan och dricka varmchoklad. Den tanken gav mig lite extra styrka så att jag ökade takten. Snart kände jag grus under fötterna och lämnade skogen bakom mig medan jag sprang på vägen ute på fältet.
Kanske efter drygt 10 minuter svängde jag tillslut in på våran gata och saktade in vid vårat hus och gick med tunga steg upp för den lilla trappan upp till dörren.
”AMY! Vart i hela friden har du varit?!” skrek mamma så fort jag klev in genom dörren. ”Vi har varit så himla oroliga!” fortsatte hon medan hon kramade om mig.
”Jag somnade... och jag glömde ta med mig mobilen. Förlåt.” sa jag och drog mig ur kramen. ”Vilka 'vi' föresten?”
Behöve jag ens fråga? Den enda som brydde sig om mig var mamma, Justin och Pattie. Och så Chaz och Ryan såklart, men jag tvivlade på att de var här.
”Är hon tillbaka?” hörde jag en välbekant röst säga från vardagsrummet. Jag fick påminna mig själv om att andas i normal takt. Vi hade inte träffats sen jag hade lämnat honom. Det här skulle nog bli ganska awkward...
Mamma gick bort till dörröppningen till vardagsrummet och svarade honom med ett: ”Ja!” och log stort.
Jag böjde mig ner och tog av mig skorna och ställde upp dem bredvid Justins. När jag sen ställde mig upp igen såg jag honom i dörröppningen. Han stannade upp och sa: ”Little Y” med en lättad suck och började gå mot mig igen fast i lite snabbare tempo.
Tydligen så hade han glömt bort det som hände igår för tillfället för att han drog in mig i en varm och mysig kram. En typisk Justin-kram.
”Ames! Vart var du? Vi har ju suttit här hur länge som helst och funderat på att ringa polisen till och med! Fattar du inte hur oroliga vi har varit? Hur orolig jag har varit?”
Oj, polisen. De måste ha trott att jag hade blivit kidnappad eller nåt!
”Jag sprang till sjön...” sa jag tyst och tittade ner i golvet.
”Till vår sjö?”
Sa han precis vår sjö? Han och min liksom?
Jag tittade upp på honom och mötte hans blick. Jag nickade kort och kände hur kinderna började bli varma. Han log och lyfte handen och drog bort en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och drog det bakom mitt öra.
”Vi måste prata...” sa han kort och slutade le. Jag förstod ju varför han ville prata.
”Kan jag få duscha först? Jag vill inte direkt sitta och stinka om du förstår vad jag menar?”
Han nickade och jag gick förbi honom och innan jag gick upp kom Pattie ut från vardagsrummet och gav mig en kram.
En stund senare efter att jag hade duschat och tagit på mig mjukisbyxor och ett linne och dragit på mig ett par mys-strumpor satt jag på sängen och drog med fingrarna genom håret som höll på att torka. Jag skickade iväg ett sms till Justin att han kunde komma och snart hörde jag steg utanför mitt rum och en kort knackning.
- Justin -
”Kom in.” hörde jag Amy säga på andra sidan av dörren.
Jag öppnade, gick in och stängde dörren efter mig innan jag sen gick och satte mig på hennes skrivbordsstol.
”Vad var det du ville prata om?” frågade hon kort och drog med fingrarna över hennes ben.
”Jag tror du vet.” svarade jag och hon tittade upp, mötte min blick och nickade.
”Ehm... Jo jag sa ju på resturangen igår att jag ville tänka efter ett tag innan jag var säker på oss två. Det var det jag kom på sen på kvällen när jag bara lämnade dig. Jag hade glömt bort att jag faktiskt hade sagt själv att jag ville tänka på saken innan det hände nåt mer men det hände ju nåt mer om du förstår vad jag menar...”
Jag nickade förstående och bet mig i läppen.
”och jag har tänkt mer på det nu, men jag vet fortfarande inte... Ge mig några veckor så att jag får tänka lite mer. Går det?”
”Jodå, det går. Bara det slutar med att jag får dig så blir jag nöjd.”
Men Gud... varför sa jag sådär? Dock var det ju sant, men ändå, man säger ju inte så!
Hon himlade med ögonen och fnissade.
”Men får jag krama dig då?” prövade jag att fråga. Om jag inte skulle få kyssa henne så borde jag ju i alla fall få krama henne? Mer vänskapligt liksom?
”Såklart du får, Big B! Men bara vänskapliga kramar, okej?”
”Okej.”
Jag gav henne ett leende och ställde mig upp och gick och satte mig bredvid henne på sängen.
”Jasså du ville ha en nu?” skrattade hon och jag nickade och skrattade jag med. Jag drog in henne i en kram och hon kramade tillbaka.
”JUSTIN! Vi måste gå hem nu!” skrek mamma från nedervåningen. Jag suckade och släppte taget om Amy.
”Vi hörs!” sa jag och gav henne en väldigt kort och snabb kram till.
”Ja det gör vi!” sa hon tillbaka och fnissade till.
Det här blir nog bra för tillfället. Bara vänner. Men jag förstår att hon vill vänta, och så länge jag får vara med henne så är jag nöjd.
