Jag satte mig lugnt ner i sängen. Min blick vandrade genom rummet och fastnade på ett par röda kalsonger som låg på hyllan. Min hand for upp till munnen för att dämpa mitt skratt och efter en stund tog jag några djupa andetag och försökte sluta tänka på dem. Jag kröp längre upp i sängen och la mig sen till rätta. Det var galet vad hans säng var skön. Jag låg och tittade på en bild som stod på nattduksbordet. I mitten stod Justin, liten, ungefär runt den tiden då han och jag träffades första gången, bredvid honom stod en man som jag antog var hans pappa. Det var ett väldigt fint foto... De stod vid en sjö och himmelen var alldeles blå utan ett enda moln, båda två log stort och Justin höll upp en ganska stor fisk som hade lite turkosa nyanser i fjällen.

 

"Bu."

 

Jag skrek till och hoppade minst 2 decimeter upp i luften. Justin hade kommit in utan att jag märkt det och krupit upp bredvid mig (hur i hela friden kunde jag inte märka det?) och nu låg han och höll sig för magen och skrattade så mycket så att han nästan inte kunde andas.

 

"Justin! Din lilla skit! Åh vad jag hatar dig!" skrek jag samtidigt som jag började kittla honom på magen.

"AAH! Sluta, sluta, sluta! Ames!" utbrast han och fortsatte skratta. Plötsligt såg jag en skål med Cheese Balls som Justin hade tagit upp och ställt på bordet framför soffan. Snabbt krälade jag mig över sängen, sträckte mig efter skålen och tog en näve med Cheese Balls, sen satte jag mig upp och började kasta på honom. Fast sen blev jag så sugen så jag åt upp mer än hälften av de som jag hade tagit. 

 

Vi skrattade så mycket att det gjorde ont i magen och efter ett tag hade Justin också fått tag på skålen och vi hade Cheese Ball-krig. 

 

"Du siktar som en bebis, Jus!" skrattade jag och strax efteråt tappade jag balansen och föll ner på sängen.

Justin skrattade till men sen lugnade han ner sig. "Bebis sa du?" frågade han och jag kunde höra att han flinade, men jag låg med huvudet nervänt i hans kudde så jag såg ingenting.

 

Sängen gungade till och plötsligt kände jag hans varma andedräckt i min nacke. 

 

"Baby, baby, baby, oooh..." sjöng han tyst i mitt öra med sin änglalika röst som gav mig rysningar i hela kroppen.

 

Jag vände på mig så att jag låg på min vänsta sida och jag ryggade nästan tillbaka när jag såg hur nära Justin låg. Han låg bredvid mig och hans ansikte var ungefär en och en halv decimeter ifrån mitt. Inte förrän nu upptäckte jag hur vackra hans ögon var. De var bruna med spår av gult i sig och om man tittade riktigt noga kunde man se de fina små detaljerna runt pupillerna. 

 

"Du har sjukt vackra ögon..." mumlade jag och fortsatte studera hans otroligt fina ansikte. 

 

Han log och la sin hand över min som låg mellan oss. Han tittade på våra händer och började att pilla med mina fingrar. 

 

"Amy..." sa han tyst och tittade upp. Våra blickar möttes och mitt hjärta gjorde dubbelslag. "Du är den vackraste tjejen jag någonsin träffat."

"Du ljuger..." mumlade jag och tittade på våra händer som nu var sammanflätade.

"Varför tror du att jag ljuger?" frågade han och lyfte på ögonbrynen.

"För att... du vet... de flickvänner som du har haft som jag vet om är bland de vackraste på hela jorden. Jag ser ju ut som en skabbig gris jämfört med dem." sa jag och kollade fortfarande på våra händer, för jag vågade inte möta hans blick.

"Ames, sluta nu! Titta på mig!" Han tog sin fria hand och lyfte upp min haka så att jag tappade koncentrationen och kollade på honom. "Du är den vackraste på hela jorden. Inte bara på utsidan, men på insidan också. Du är min Little Y och jag tror inte det ens finns någon möjlighet att vara finare än dig." sa han och log. 

 

 

Hennes ögon blev alldeles blöta och plötsligt föll det en tår ner för hennes kind. Mitt leende försvann och jag lyfte försiktigt min hand och torkade bort tåren.

 

"Vad är det?" frågade jag och kramade om hennes hand.

Hon skakade på huvudet och ytterligare en tår föll ner, även den torkade jag bort. 

"I-ingen har någonsin sagt något sånt till mig. Speciellt ingen kille." Hon tog ett djupt andetag. "Justin, hela mitt liv har jag blivit mobbad och människor har sagt dumma saker till mig. Jag har aldrig känt mig fin. Aldrig känt mig vacker. Den enda som sagt att jag är åtminstone lite fin är mamma, men det känns aldrig som att hon menar det. Du är den enda som sagt det till mig, Jus. Du är den enda som får mig att känna mig fin överhuvudtaget." 

Jag kunde inte fatta det. Hur i hela friden kunde man behandla henne så? 

"Little Y, du är fin, du är vacker och jag kan inte fatta hur man kan vara sån mot dig. Du är underbar."

En ny tår föll ner och jag torkade bort den som vanligt. Hon log och tittade upp på mig. "Tack."

 

Jag lyfte upp våra sammanflätade händer mot mig och tryckte försiktigt mina läppar mot hennes hand. Jag längtade efter hennes läppar, men jag respekterade henne och hon ville faktiskt vänta ett tag.

 

"Cheese Balls?" frågade hon plötsligt och jag nickade och skrattade kort. Vi satte oss upp och satte oss i varsin ända av sängen med skålen mitt på, emellan oss. Sedan kastade vi Cheese Balls (lugnare den här gången) och försökte pricka varandras munnar. Vi skrattade mycket, men efter ett tag började vi tröttna på det och jag föreslog att vi skulle se på film på min dator. Hon fick välja film medan jag gick och drog ner persiennerna och släckte taklampan. 

 

"Vilken blev det?" frågade jag nyfiket och la mig ner bredvid henne i sängen framför datorn.

"Det får du se snart!" sa hon och skrattade.

 

Efter någon minut får jag äntligen reda på vilken film det var, The Last Song.

 

 

När vi kom en bra bit in i filmen och kom till den delen då de får reda på att Ronnie’s pappa har cancer började Amy gråta exakt samtidigt som Miley gör i filmen. Jag la min arm runt henne och hon blev faktiskt lite lugnare av det.

 

Varje gång Will kysste Ronnie sneglade jag på Amy. Hon var helt inne i filmen och jag tror inte ens att hon märkte att jag kollade på henne eller var där överhuvudtaget.

 

När filmen var slut...

"Ååh, vad jag älskar den filmen! Så galet bra är den! Fast den får mig alltid att gråta..." utbrast Amy samtidigt som hon sträckte på sig likt en katt.

"Mm, den är bra." sa jag och flinade. Hon slog mig på armen och satte sig upp.

"Jag borde nog dra hem nu... Har ju skola imorn och så..." sa hon och jag nickade. 

 

Vi reste oss upp och gick ner till hallen. Hon stoppade fötterna i sina trasiga, vita, converse och vände sig sen mot mig.

 

"Tack för ikväll, Big B." sa hon och log. 

"Tack själv." sa jag och besvarade leendet.

"Vi ses imorgon?" frågade hon och bet sig i läppen.

"Jadå!" svarade jag och drog in henne i en kram. "Glöm nu inte att Justin Bieber tycker att du är världens vackraste, okej?" 

Hon skrattade och drog sig ur kramen. "Nej då, tack för påminnelsen!" sa hon och böjde sig fram och pussade mig på kinden. "Godnatt Justin." 

"Godnatt Amy." sa jag och gav henne en sista kram innan hon gick ut genom dörren och gick hem till sig.

 

 

När jag kommit upp på mitt rum kände jag mig helt plötsligt illamående och alldeles yr. Magsyra började komma upp i min strupe och snabbt som ögat sprang jag till toletten och slängde mig på golvet framför den och tömde magen på dess innehåll. 

 

"Hur är det gumman?" frågade mamma oroligt och visade sig snart i dörröppningen. "Herregud, vad har hänt?"

 

Jag spottade en sista gång innan jag tryckte på spola knappen och reste mig upp för att tvätta ansiktet.

 

"Jag tror jag är sjuk, mamma."