- Amy’s perspektiv -

.

Jag huttrade till medan jag gick genom skogen påväg till skolan. Mitt askblonda axellånga hår fladdrade i vinden och det stack i benen under mina Cheap Monday jeans. Det var säkert flera minusgrader ute och marken var alldeles frostig. Min tunna skinnjacka var alldeles för kall för sådant här väder. Men jag hade på mig den ändå, för snygghetens skull. Jag burrade in ansiktet i min favorit halsduk, en blå, som jag hittat på stan en gång för länge sedan. Den har ett litet J och ett B som man knappt ser nere i kanten på halsduken, men jag har ingen aning om vems den är.

.

Jag tittade runt omkring mig, helt fascinerad över hur fint allting var när solen sken på frosten. Jag klättrade nedför det lilla berget i slutet av skogen innan jag kom ner till fotbollsplanen i kanten av skolgården. Egentligen fanns det en enklare och snabbare väg att ta från mitt hem och ner till skolan, men jag gillade bättre att gå genom skogen.

.

När jag öppnade skolporten var Claire och Nicole på mig direkt och började tjata om Justin Bäver. Ugh! Kunde de aldrig få nog? Ni kanske tror jag är en hater, det är jag inte. Men jag är inte ett fan, jag är något därimellan.

.

Jag tog ut de sista skolböckerna ur skåpet och sedan smällde jag igen det och låste. Jag gick tyst mellan mina bästa vänner Clarie och Nicole mot vårat klassrum. Det var torsdag, två skoldagar till... sen var det helg!

.

Vi gick in i klassrummet och satte oss på våra platser. Jag satt längst bak vid fönstret - det är den bästa platsen i hela rummet. Vår lärare kom in, sa godmorgon, och sedan började vi svenskalektionen.

.

På lunch rasten pratade Claire och Nicole oavbrutet om Justin.

.

”Har du hört hans nya julalbum?” ”JAAA OMG jag döööör!” ”Och vet du? Han och Selena har köpt en hund tillsammans! Aaah!” ”OMG! Vill också köpa hund tillsammans med honom!” ”Han är så fin! Omg jag dör!”

.

Jag kunde inte hjälpa att lägga mig i så... ”Asså seriöst? Ni känner inte killen ens? Sluta prata om honom som att ni gör det. Det är sjukt irriterande! Skaffa er ett eget liv istället för att följa hans hela tiden...”

.

Båda två gav mig sura blickar (oj oj oj, om blickar kunde döda skulle jag varit död för länge sedan) och sedan sa de: ”Hater...”

.

”Asså håll era feta käftar igen! Jag är ingen sketans hater! Men jag är inget sjukt, galet, irriterande fan i alla fall...”

.

De struntade i mig och började prata igen. Jag skrapade ihop den sista maten jag hade på tallriken och tog upp det på min gaffel och stoppade in den i munnen. Sedan tog jag upp min morot som jag lagt vid sidan av tallriken och började gnaga på den som en kanin.

.

När alla var klara tog vi våra brickor och gick och lämnade dem i brickstället. Sedan gick vi ut ur matsalen och bort mot skåpen, då mitt hjärta nästan stannade. En kille i trean gick förbi och han hade världens sötaste ansikte och det var nästan som att jag stog och dreglade.

.

”Ehm... Amy?” Frågade Claire och jag kvicknade snabbt till tittade på dem undrande: ”Va?” Då började båda skratta och jag kände hur det började hetta till i kinderna. Skit också! Inte rodna nu, Amy. INTE RODNA! Men jag kunde inte hjälpa det, mitt ansikte blev rött som en tomat och jag gick tyst mot klassrummet med mina matteböcker i handen. Matte, äntligen en lektion där jag kan göra bra ifrån mig.