- Justin -

.

Jag låg vaken hela natten och tänkte på allt som hade hänt under kvällen. Mest funderade jag över den där halsduken. Varför hade den J.B. på? Hette hennes mamma något efternamn på B innan hon gifte sig? Nej det gjorde hon ju inte, hon hette Ross innan hade jag för mig att mamma sagt. Grejen var ju den att jag kände igen den där halsduken. Det kanske låter helt galet, men jag kommer ihåg den. Jag kom på att vi kanske har bild på den så jag sprang ner för trappan och började leta i våra fotoalbum inne i vardagsrummet.

.

Jag satt där i säkert över en timme innan jag äntligen hittade det jag letade efter. På bilden stod jag som 9 åring ute bland höstlöven och den röda halsduken var virad runt min hals och J.B. syntes tydligt nere i hörnet. ”Hur i hela friden fick Amy tag i min halsduk?” viskade jag tyst för mig själv för att inte väcka mamma.

.

Fotoalbumen ställde jag tillbaka i hyllan, men kortet på mig tog jag med mig upp på mitt rum. Jag la mig i sängen och stirrade på mig själv på kortet. Jag försökte komma ihåg när jag använde den sist, men det var ju så sjukt länge sen och det har hänt så mycket sen dess... Tillslut orkade jag inte tänka längre, så jag la kortet på nattduksbordet och kröp sen ner under täcket och somnade snabbt.

.

.

”Justin?” Jag vände mig om och såg mamma komma gåendes mot mig. ”Vart har du varit? Vi har letat överallt efter dig!” Jag vred på huvudet och såg den där tjejen igen. Hon satt på en bänk med en glass i handen och såg förvirrad och rädd ut. ”Jag... ville bara se stan lite mer.” ljög jag och tittade upp på mamma. ”Jaha... men vi gör såhär då... vi går runt lite här och så ringer jag dig sen när vi ska åka till hotellet igen?” Jag nickade och vände mig om och började gå mot bänken där tjejen satt. Ljudet av mammas klackar som gick försvann efter ett tag och plötsligt stod jag i helt ensam i Boston och kunde göra vad jag ville. Men det enda jag såg var tjejen. Jag satte mig tyst på bänken och tittade upp på henne. Hon satt och stirrade på sin glass som hon inte ens hade rört. Jag ville säga någonting men jag visste inte vad. Så jag tog snabbt upp min mobil och skrev ett sms till Ryan: Dude. Jag sitter bredvid världens finaste tjej och har ingenaning om vad jag ska säga. HJÄLP! Jag såg hans retsamma flin framför mig samtidigt som jag fick ett svar: Tagga ner Biebs. Om du vill prata med henne så är det ju alltid bäst att säga ’hej’ först. ;) Jag la ner mobilen i fickan igen och tittade upp på tjejen. Skulle jag våga? ’Jo, men såklart du vågar Bieber! Kom igen nu!’ tänkte jag och öppnade munnen men stängde den tvärt. ’Kom igen nu.’ tänkte jag igen och började fixa mitt hår. Det gjorde jag alltid när jag blev nervös. Sen tog jag ett djupt ande tag och tittade upp på henne. ”Hej.” sa jag kort och log. Hon mötte min blick och såg ännu räddare ut. ”Hej?” sa hon tyst och tittade undrande på mig. ”Jag heter Justin.” sa jag och sträckte fram handen. Hon tvekade  men sträckte tillslut också ut sin hand och skakade min.Hon såg fortfarande rädd ut och hon tittade runt förvirrat på alla människor som gick förbi. ”Har det hänt nåt?” frågade jag lugnt och försökte få hennes uppmärksamhet. Hon tittade på mig och jag såg att hennes underläpp darrade och ögonen glänste av tårar. Hon bet sig i läppen och började röra omkring i glassbägaren i hennes hand. ”Jag har tappat bort min syster. Jag hittar henne ingenstans... Pappa kommer döda mig om han får reda på det!” sa hon och tittade förtvivlat på mig. ”Hur ser hon ut?” frågade jag och satte mig närmare henne för att kunna hålla om henne. ”Hon är ganska kort, har samma hårfärg som jag och hon har på sig en rosa klänning och en blå jacka. Vänta jag har en bild på henne i mobilen!” sa hon och tog upp sin mobil ur fickan och efter ett tag visade hon mig en bild på en tjej i 4 års åldern som såg ungefär ut som henne men yngre. Jag nickade och började kolla runt omkring oss. Hur i hela friden skulle man kunna hitta en 4 åring här? ”Jag ska försöka hjälpa dig!” sa jag och höll om henne hårdare. Hon började gråta mot min axel och mumlade ett ”Tack”. Efter en stund frågade hon mig om jag ville ha hennes glass. ”Vill inte du ha den då?” frågade jag förvånat men  hon bara skakade på huvudet. ”Nej, ät den du.” sa hon och försökte le. Jag tog emot glassbägaren och åt upp glassen snabbt. ”Jag-” hon skulle precis säga något då min mobil ringde. Jag svor lågt och svarade. Såklart var det mamma som sa att vi skulle åka. ”Jag kommer. Ses vid utgången om 2.” sa jag tyst och la på. Jag vände mig mot tjejen igen och suckade. ”Jag måste dra nu. Men du ska se att allt blir bra med din syster! Ska kolla nu när jag går, okej?” Hon nickade och gav mig en snabb kram. Då kände jag hur kall hon var och såg hur hon skakade. ”Fryser du?” frågade jag och hon nickade och drog med händerna över benen för att försöka få värme. Jag tog av mig min halsduk och virade den runt hennes hals. ”Så.” sa jag och log. ”Tack Justin.” sa hon och log tillbaka. Det var det mest vackraste leendet jag någonsin hade sett. Jag tittade på klockan snabbt och upptäckte att jag skulle varit borta vid utgången för 3 minuter sen. ”Jag måste verkligen dra nu... Men det var trevligt att träffas!” sa jag samtidigt som jag gav henne en till kram och mumlade att allting skulle bli bra. Sen lämnade jag henne ensam på bänken och sprang iväg mot utgången där mamma stod tillsammans med morfar och mormor. När jag vände mig om för att kolla om hon satt kvar på bänken så var hon borta. Den tomma glassbägaren stod där, men hon var borta.

.

.

Jag satte mig snabbt upp i sängen och kände hur täcket klibbade sig fast på min svettiga kropp. Allting var så klart nu. Tjejen var ju såklart Amy! Jag hade varit i Boston en gång när jag var 11. På semester. Att jag hade glömt det här? Jag tittade på klockan som visade 8:13. Solen sken in genom fönstret och det var jättefint väder ute. Jag sträckte mig efter mobilen och knappade in Amys nummer och tryckte på ’ring’.

.

”Hallå?” mumlade en hes morgontrött Amy.

”Amy, det är jag. Vi måste prata. Får jag bjuda dig på lunch runt 12 tiden?” frågade jag nervöst och började bita mig på naglarna.

”Ööh, okej. Visst. Godnatt.”

”Bra. Um, det är morgon Little Y.” sa jag och skrattade.

”Är det? Oj... Godmorgon då! Men vi ses vid 12 Big B!”

”Hahah ja, godmorgon på dig med! Ja det gör vi! Chao!”

”Herråå!”

.

Vi la på och jag gick ner för att äta frukost. Tankarna flög runt i mitt huvud. Jag tog en stor tugga av min macka med nutella på och gick igenom min dröm igen. Då kom jag på att Amy aldrig hade berättat att hon hade en syster. Bara att hon hade Nolan. Varför hade hon inte sagt något om det?

.

- Amy -

.

Justin lät nervös när han ringde förut imorse. Själv var jag bara så himla trött efter att ha skypat med Nolan och Claire halva natten.

.

Jag tittade upp på klockan och fick nästan panik. Den var kvart över 11. Snabbt tog jag på mig ett par jeans, ett linne och en stickad, vit tröja. Självlockarna fick duga idag. De såg ganska okej ut ändå... Jag gick och sminkade mig och när klockan slog 11: 56 stod jag nere i hallen och knöt mina Converse. Min röda halsduk passade perfekt idag så den virade jag runt halsen och sen gick jag ut och satte mig på trappen och väntade på Justin.

.

Han kom efter några minuter och sken upp så fort han såg mig. Jag reste mig upp och gick och satte mig i bilen.

.

”Tjenare!” sa jag och stängde dörren efter mig.

”Helluu!” sa han och började köra.

”Du lät konstig imorse... Har det hänt nåt?” frågade jag och bet mig  i läppen.

”Vi pratar om det sen. Är skit hungrig så vill helst äta först, om det är okej?”

.

Jag nickade och tog upp min mobil och började spela Temple Run.

.

”Vad gör du?” frågade Justin nyfiket och flinade smått.

”MEN ÄPPELMOS!” skrek jag när jag hade lyckats springa in i ett träd. Jag tittade frågade upp på Justin som satt och skrattade. ”Ehm, jag spelar Temple Run.” sa jag tyst och började spela igen. Då slog Justin till mig på armen så att jag inte hann svänga och då hoppade gubben rakt ner i vattnet. ”Men bäääh! Justin slutaaaa!”

.

Men det slutade med att jag fick lägga ner mobilen eftersom att han förstörde hela tiden. ”Du ska få igen för det där.” ”Amy, kom igen. Det är bara ett spel!” sa Justin och skrattade. ”Pfft... Du ska ändå få igen för det...” mumlade jag och skrattade jag med.

---

Blev sjukt långt.. eller? hahah what ever! Hoppas ni gillade det ändå! Lovar att det kommer bli bättre! Har planerat en hel del.. ;) Kommentera! :D <3